Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2019 > 02

Fy, jag vet inte vart jag ska börja men jag kan väl börja med att berätta att inte bara en utan två åmgestdämpande tabletter är svalda, klumpen i halsen, illamåendet som gör sig påmint om att något är fel, oron & ångesten som bara etsar sig fast i kropp & knopp, detta på grund av Göteborgs universitet & det som under en lång tid pågått med sex individer som sägs vara uppfödda för just detta endamål, just djurförsök, djurförsök som pågår knappt 25 min från mitt hem, från min dörr. Sex individer som man döpt vid namn, sex individer som dessutom är människans bästa vän, dessa sex labradorer heter Venus, Milia, Mimosa, Luna, Lotus & Zuri.
Idag vet vi inte om de lever, vi vet inte hur de mår om de är vid liv, men vad vi vet är att detta är så in i helvete fel!!! SÅ JÄVLA FEL! 
Jag har hört en person som jobbat med djurförsök, då på beagle säga "vi har valt att övergå från grisar till hundar för att har man en gång gjort en gris illa så glömmer den aldrig, en hund är lättare att hantera oavsett om vi orsakat obehag/smärta" Alltså vad fan är det frågan om?? Hur kan man rättfärdiga sitt beteende när man skapar ofrivilligt obehag/smärta för en annan individ? 
Det finns ingenting som säger att detta försök kommer bli lyckat eller visa några positiva effekter på något sätt, med sex individer, hundar, med känslor, som med största sannorlikhet bär på en hel del stress, hur ska de komma fram till något vettigt eller betydelsefullt här, är de inte riktigt kloka?
Jag är så upprörd & illamående, har försökt att blunda när jag sett fotot, jag vill inte se, jag vill inte lyssna, hur ska jag ta mig igenom denna dag?
Jag pratar ofta om känslor, om hur mina hundar räddar mig, dagligen & när jag tittar på detta fotot så går min blick direkt åt höger, där en av dem trycker ut nosen, jag ser min Ymer, en kopia i svart fodral , mitt hjärta brister & jag är snart i behov av något starkare än vad de två ingagna tabletterna gav mig. 
När vi öppnar ett hunddagis är det kontroll efter kontroll, man ska utbilda sig, det ska räknas kvadratmeter per hund, dagarna ska vara planerade, man får genomgå besiktning & därefter kan jordbruksverket etc komma & knacka på dörren när som helst. Uppfyller vi inte alla krav eller om vi skulle missköta verksamheten på något sätt hade det inneburit att vi fått stänga & då himlar man inte med det utan det hade snabbt blivit en snackis i hundvärlden, men när det gäller djurplågeri av sex hundar, där hela världen höjer sin röst & ber dem avslutta detta lidande så tystar man ner, vem bär ansvar) Ingen? Vart är alla höjdare på de höga hästarna som pratar om allas lika värde? Har lagstiftningen angående djur brunnit upp? 
Jag riktar stor kritik till Göteborgs universitet som inte ens har modet nog att debattera eller kommentera för något de anser vara rätt, jag riktar även stor kritik till våra politiker, för de kan ju knappast ha missat detta & en stor jäkla spark i röven till jordbruksverket, hur kan ni sova gott om natten?
Ja, ni får gärna tycka att jag är för hård när jag kallar dem idioter, men det är vad jag tycker att de är för jag vet hur vilkorslös kärleken från en hund är, jag vet vad hunden gör för oss människor & jag vet dessutom att det är vår skylldighet att behandla dem som de behandlar oss, med ren & skär kärlek, med långa promenader, med köttben på altanen, med en kurs där vi kan få ett gemensamt intresse, med mornar i soluppgången där vi bara är & knyter band till den mest fantastiska relation man kan uppleva, ja jag kan fortsätta i all oändlighet.
Skulle det mot all förmodan vara så att dessa sex fantastiska varelser är vid liv så står min dörr öppen, de är välkomna allihop. Skulle det vara så att de kan leva ett fullgott liv trotts allt vad de genomgått så hade jag gett mitt liv till dem. Skulle det vara så att deras hälsa efter tiden i fängelset visa att de har det bättre på andra sidan regnbågsbron så hade jag låtit dem vandra. Men att Göteborgs universitet ska få fastställa vad som ska hända med dem är en stor skam.

Jag vet inte om jag fått ut något vettigt av detta inlägg men jag behövde ventilera & ber om ursäkt mina hårda ordval & eventuella stavfel i all hets.
Är det någon som vet något om labradorerna, återkoppla gärna.

Nu ska jag försöka återgå till mitt liv med mina labradorer & smatidig som jag lägger armarna runt deras hals för att berätta hur älskade de är ska jag tänka på de sex själar som tyvärr inte föddes med samma lyckliga förutsättning som Loke & Ymer, de sex individer som aldrig fick besök vid valplådan av någon saom sa, där ar han/hon, min kärlek.......

Läs hela inlägget »

Vad har du för intressen? Så löd frågan när jag i måndags var på återbesök hos läkaren & jag blev nästan helt stum vilket han såg innan han formulerade om frågan & sa vad gillar du att göra, vad mår du bra utav? Och utan tvekan så säger jag, att vara med mina hundar.
Jag har funderat på detta några dagar, hur vi reagerar olika på ord & meningar, hur vi uppfattar ord som tex vad som är ett intresse eller inte?
Så vad är då mina intressen? Att träna? Nä, egentligen inte, jag tränar för att jag måste, eftersom jag älskar mat & att äta, så nä jag skulle väl inte kalla det för ett intresse, snarare ett positivt måste eftersom jag & Sofia har frukatansvärt kul när vi hänger på gymet oavsett om klockan är 04:15 på morgonen eller 20:15 på kvällen. Men då kommer nästa fråga, med tanke på att jag tränar för att jag gillar mat, kan mat då vara ett intresse? Absolut inte, jag tycker om att äta mat men avskyr att laga mat, finns det något tråkigare, för att inte tala om att behöva handla innan man lagar mat? Men så fundera jag lite till, musik är ett stort intresse & jag skulle som min bucketlist säger vilja komma till skott & lära mig spela några instrument, bilar är ett annat intresse & en dröm är att renovera en Amazon samt att köpa en riktigt fin gamal pickup att glida runt i. 
Men hundarna, är det då ett intresse? Nä, jag kan inte förmå mig att säga att de är ett intresse, däremot skulle jag vilja säga att det vi gör tillsammans är ett intresse, som tex Nose Worken, viltspåret etc, men jag definierar inte Loke, Ymer & Diva med ett intresse, de är ju min familj & snarare en livsstil jag är helt vansinnigt förälskad i men ett intresse eller att säga att de är min hobby låter fel i mina öron.
Jag är den sortens hundägare som kallar mig för mamma till hundarna, inte för att jag tror att jag är deras mamma & även om jag kallar dem för mina bebisar så är jag fullt medveten om att det är hundar jag har & inte barn samt skillnaden däremellan. För mig är ord något som förknippas otroligt mycket med känslor, att jag kallar mig mamma till hundarna innebär att för mig är ordet mamma förknippat med trygghet & vilkorslös kärlek, det är dessutom ett ord som i mina ögon står för familj, vilket jag anser att vi är & kärleken till hundarna är större än något annat.
Jag har vid flera tillfällen suttit med i grupper där det blivit heta diskussioner om hurvida detta ord är tillåtet att använda eller ej & om man då förmänskligar sina hundar genom att kalla sig mamma? Alltså, självklart förmänskligar jag dem till en viss del, jag pratar med dem & har lång diskussioner, jag beställer nya halsband samtidigt som jag säger till Jimmie "Loke sa att han behövde det" men det betyder inte att jag inte vet vad de har för behov, vilken art/ras eller vad just de behöver som individer för jag har ju trotts allt köpt inte bara en hund utan flera hundar & hade jag velat ha barn så hade jag haft det istället, men när jag nu inte har barn, kan jag inte få älska mina hundar precis så mycket som jag vill bli älskad av en förälder?
Kan jag inte få skämma bort dem precis så mycket jag vill med allt från kärlek till att låta dem ta över hela huset, köpa saker till dem & åka på världens alla äventyr?
För mig är mina hundar så mycket mer än bara hundar, de är mitt liv, jag behöver dem för att fungera & jag har dem att tacka att jag lever idag & att jag fortsätter välja livet för att jag fullkomligt älskar att leva & det är mestadels tack vare dem.
Min tacksamhet till hundarna kan jag inte beskriva med ord, men jag kan visa dem genom att skämma bort dem, genom att låta dem ta för sig av livet, ge dem möjlighet att gå höger trotts att jag sagt vänster, genom att låta dem tro att jag inte ser när de tjuvar åt sig av mackan som ligger på bordet, genom promenader i ur & skur, över berg & öppna landskap, genom äventyr & upplevelser i form av bla Nose Work & mycket mer. En hund, mina hundar är så mycket mer än bara en hund, de är min familj & tillsammans skapar vi intressen att gör atillsammans men när vi sedan återvänder hem då vill jag krama dem, se dem i ögonen & säga att jag älskar dem, precis så som jag önskar att alla föräldrar gör till sina barn.
 

Läs hela inlägget »

Jag har vid flera tillfällen fått frågan, vad är det som är så kul med Nose Work? Svaret är ju ganska enkelt, ALLT precis ALLT! 
Inte nog med att hunden får jobba & använda sig utav ett av sina främsta sinnen, just luktsinnet så är det en träningsform & sport som skänker både mental & fysisk stimulans där du som hundägare bestämmer hur långt ni vill gå. 
Det behöver varken vara kostsamt eller med någon press på att tävla, Nose Worken är i grund & botten en sport som riktar sig till sällskapshunden & deras ägare för att på ett roligt & lättsamt sätt aktiveras tillsammans genom sökarbete.
Men visst är det kul att tävla, det ska jag inte sticka under stolen med & jag har själv gått ifrån att vara hundägaren som tränar för att aktivera till hundägaren som tävlar för att träna. Det betyder att utan tävlingarna så hade vi inte tränat, eller jo det kanske vi hade men då hade det förmodligen inte skett sån stor utveckling, vi hade kört på med lite hemma sök & så hade det inte varit mer med det. 
Missuppfatta inte detta nu, bara för att man inte vill tävla så är det inte sagt att det inte är någon utveckling, utan det är snarare så att jag eller vi som ekipage hade tröttnat eftersom jag är sån som person, jag måste möta nya utmaningar för att fortsätta träna & där har jag nu lagt ribban för hundarna likaså. 
När jag startar upp en grundkurs är förväntningarna, tankarna & målen väldigt blandade, men en sak har de flesta gemensamt, de är nyfikna på om hunden verkligen kommer lära sig söka just en droppe doft eller om det är köttbullen/korven hunden letar efter. Mitt svar "tja, om hunden söker köttbulle i början, vad gör det?" Med hjälp av doften bredvid dvs pairing så kommer hunden snart koppla ihop, köttbulle doft, yummy..... sniff sniff doften av eukalyptus & vips så har vi nästa gång en hund som sveper förbi en doftkälla & plötsligt tänker "aha, där är den där doften som ger utdelning i köttbullar, bäst jag går tillbaka" 
Att få se hundägare & deras hundar dvs ekipagen på kurs när denna magiska händelse utspelar sig är helt fantastiskt, jag ser en självständig, arbetande & lycklig hund med glittrande ögon & strax därefter kommer matte/husse med ett rungande jaaaa samtidigt som belöningarna ramlar ur fickorna. 
Nose Work skänker inte bara mig & mina hundar glädje som ekipage, jag har ju dessutom turen att få stå som instruktör & följa allt från nyfikna nybörjare till ekipage som stävar mot toppen & jag skulle nog vilja säga att iallafall 9 av 10 efter att ha gått grundkurs samt tränat kommer tillbaka & gör doftprov vilket är fantastiskt kul.
Att jag skulle li en sån helhjärtad supernörd i just Nose Worken trodde jag aldrig & jag kan med handen på hjärtat säga att nördigare blir det, för med utvecklingen & delmålen som bockas av kommer nya utmaningar, som givetvis måste analyseras vilket vi varje vecka gör tillsammans med Anna & hennes tjejgäng dvs Nose Work podden. Man blir aldrig fullärd, vilket även det är något som triggar mig & skapar en strävan om att suga åt mig mer kunskap samt att vara lyhörd, för det är ju så att även om det tipset, det upplägget eller den typen av tex startsignal inte passar för min hund så kan jag ta det med mig & förvalta det tills den dagen jag möter ett ekipage som kanske upplever just det tipset som en fantastisk lösning & känsla av utveckling.
Inte nog med vad Nose Worken gör för våra hundar, den hjälper även oss som hundägare att bli experter på att läsa våra hundar, hur de närmar sig & tar sig an gömman, hur det ser ut i grovsök kontra finsök, vad händer med tex svansen vid funnen gömma osv. Men vad jag ännu inte nämnt är den härliga gemenskap som finns inom Nose Worken, både under träning samt tävling, något jag uppskattar & håller varmt om hjärtat, framförallt eftersom jag har min "lilla gula hund" som tack vare denna gemenskap vuxit som tusan i sig själv genom att han fått positiva upplevelser under både träning & tävling ihop med för honom okända hundar/ekipage.
Ja Nose Work is for life, iallafall för oss & är ni nyfikna på sporten, även om ni inte vill träna ta kontakt med oss eller en instruktör i er närhet, ni kommer absolut inte att ångra er.
Hoppas vi ses där ute i Nose Workens magiska värld!

 

Läs hela inlägget »

Känner ni till ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti", jag kan inte göra annat än att hålla med om hur sant det faktiskt är. Vi lever i en värld som präglas av social media, vi försöker leva upp till något vi ser på bild, en bild som kanske inte alls står för det som texten eller den vackra bakgrunden säger. 
Jag har flera gånger fått höra "va underbart du måste ha det, bara träna hundar, glida runt & ha det skönt nu när du sålt företaget"
HALLÅ!!! Jag har bara sålt delar av företaget & det har jag dessutom inte gjort med någon vinst utan till en symbolisk summa för att
1: Jag ville ge Sofia bästa möjliga förutsättningen att starta upp
2: För att dagiset skulle finnas kvar
3: Jag behövde ett avslut, ganska omgående.
Med det sagt så betyder inte det att jag glider runt, tvärt om, det känns som jag jobbar mer än tidigare, för att hålla företaget levande & för att kunna ta ut en lön varje månad men det jag kunnat släppa är stressen & ansvaret över att allt hängde på mig & låg på mina axlar, vilket är väldigt skönt.
Men för att återgå till våra sociala medier, vi luras otroligt mycket av vad ögat ser. Jag är väldigt aktiv, speciellt via instagram, delar sällan på något annat än vad jag anser ger energi, beroende på vilken av sidorna det är & jag tror det är fler än jag som gör likadant, vi delar med oss av det positiva i våra liv & det är nu jag återigen vill nämna ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti" 
Jag har blivit sjukskriven, (men vägrat få det på papper) läkaren vill mer än gärna se att det är på 100%, men som sagt jag vägrar, jag har ett företag att sköta om, jag kan verkligen inte göra ingenting & alltså nej, det är inget alternativ, men jag har gått med på att dra ner på tempot, anledningen, jag är skiträdd! 
Under många år har jag flytt, jag har flytt från mitt förflutna, ett liv i missbruk, destruktiva förhållanden, död & annat, jag har bearbetat vissa delar, jag har förträngt andra & bara stängt av. När min pappa sedan blev sjuk & tillslut gick bort har jag tagit detta till en ny nivå, jag har kört på i 200 knyck, varenda dag, Inte en enda ledig dag sedan den 8 april 2018 & pang nu har kroppen sagt ifrån. 
Jag fick för en tid sedan diagnosen traumatiserad, vad innebär det? Ingen aning, jag lyssna inte utan fick en remiss & när brevet kom att jag har 2 års väntetid har jag bara lagt det åt sidan & fortsatt i mina 200 knyck. 
Utåt sett har jag väl alltid varit mig själv & den jag innerst inne vill vara & är, glad, positiv, kreativ & målinriktad men inom mig har något hänt & jag har länge känt att något är fel, tills jag för några veckor sedan började få hjärtklappning, andningssvårigheter & en smärta i magen som jag skulle beskriva som knivhugg, men som den jag är sveper jag treo, knaprar alvedon & förtränger både känslor & smärta med tanken, det finns de som har det värre.
Men som sagt, sedan min pappa dog har jag bara spurtat framåt, men jag har inte varit ensam, mina fyrbenta hjältar har varit med mig, dag ut & dag in, sida vid sida & det har verkligen fått mig att fundera på att om jag är trött, så måste de vara dödströtta, vilket för mig blivit självklarare sedan jag börjat gå hos läkaren på utredning & efter mitt & Annas träningspass med vovvarna igår. 
Jag har under en tid sagt att jag inte riktigt känner igen dem när vi tränar eller tävlar, de är mer frågande, de vill ha koll på mig, de är inte lika intensiva, något är fel, de känns trötta & igår sa Anna precis samma sak. Vi tränar inte Nose Work överdrivet ofta, kanske 1 gång i veckan, ibland 2 & då är det inräknat tävling, vi övertränar alltså inte, eller?
Det jag känt är att de är mer närgångna än vanligt, de har full koll på mig, mer än vanligt, jag ser ett nytt beteende mönster, de känner av mina känslor, mitt välmående & att något är fel. De tröstar mig, tar hand om mig & gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt. De är de enda som hör & ser när jag gråter & gråter jag så gråter ju givetvis de också, på sitt sätt. 
Jag har därför lovat mig själv & mina hundar att det är dags att varva ner, vi måste återhämta oss. Jag ska lyssna på min kropp & vad läkaren säger samtidigt som jag lovat mina bästa vänner att de ska få en paus & dagar där vi bara lallar omkring i vår lilla mysbubbla & vi har redan börjat: I helgen skulle vi varit & tränat för min stora Nose Work idol Adam, men rädslan i mig när jag får tryck över bröstet & magsmärtor gjorde att jag var tvungen att avstå, samtidigt som det var rätt beslut för grabbarna som nu får en hel helg, med  pulkaåkning & massa mys.
Vad ville jag då få sagt med detta? Ja, det handlar absolut inte om något "tyck synd om mig" utan om det jag faktiskt föreläser om, hundens läkande effekt, för vad skulle jag gjort utan dem? De har full koll på mig & innan jag börjar analysera allt för mycket i träningen igen så kommer de få en paus, semester eller 50% "sjukskrivning" för att återigen ladda batterierna så vi tillsammans kan gå ut & träna utan att de behöver känna att de måste ha full koll på att jag är med, genom att ge mig själv tid att läka kommer mina praliner att kunna sova med båda ögonen stängda. 
Våra hundar är fantstiska, idag ska jag krama dem en extra gång, pussa dem på nosen & se dem i ögonen medans jag berättar för dem hur otroligt mycket de betyder för mig!
 

Läs hela inlägget »

2019 > 02

Fy, jag vet inte vart jag ska börja men jag kan väl börja med att berätta att inte bara en utan två åmgestdämpande tabletter är svalda, klumpen i halsen, illamåendet som gör sig påmint om att något är fel, oron & ångesten som bara etsar sig fast i kropp & knopp, detta på grund av Göteborgs universitet & det som under en lång tid pågått med sex individer som sägs vara uppfödda för just detta endamål, just djurförsök, djurförsök som pågår knappt 25 min från mitt hem, från min dörr. Sex individer som man döpt vid namn, sex individer som dessutom är människans bästa vän, dessa sex labradorer heter Venus, Milia, Mimosa, Luna, Lotus & Zuri.
Idag vet vi inte om de lever, vi vet inte hur de mår om de är vid liv, men vad vi vet är att detta är så in i helvete fel!!! SÅ JÄVLA FEL! 
Jag har hört en person som jobbat med djurförsök, då på beagle säga "vi har valt att övergå från grisar till hundar för att har man en gång gjort en gris illa så glömmer den aldrig, en hund är lättare att hantera oavsett om vi orsakat obehag/smärta" Alltså vad fan är det frågan om?? Hur kan man rättfärdiga sitt beteende när man skapar ofrivilligt obehag/smärta för en annan individ? 
Det finns ingenting som säger att detta försök kommer bli lyckat eller visa några positiva effekter på något sätt, med sex individer, hundar, med känslor, som med största sannorlikhet bär på en hel del stress, hur ska de komma fram till något vettigt eller betydelsefullt här, är de inte riktigt kloka?
Jag är så upprörd & illamående, har försökt att blunda när jag sett fotot, jag vill inte se, jag vill inte lyssna, hur ska jag ta mig igenom denna dag?
Jag pratar ofta om känslor, om hur mina hundar räddar mig, dagligen & när jag tittar på detta fotot så går min blick direkt åt höger, där en av dem trycker ut nosen, jag ser min Ymer, en kopia i svart fodral , mitt hjärta brister & jag är snart i behov av något starkare än vad de två ingagna tabletterna gav mig. 
När vi öppnar ett hunddagis är det kontroll efter kontroll, man ska utbilda sig, det ska räknas kvadratmeter per hund, dagarna ska vara planerade, man får genomgå besiktning & därefter kan jordbruksverket etc komma & knacka på dörren när som helst. Uppfyller vi inte alla krav eller om vi skulle missköta verksamheten på något sätt hade det inneburit att vi fått stänga & då himlar man inte med det utan det hade snabbt blivit en snackis i hundvärlden, men när det gäller djurplågeri av sex hundar, där hela världen höjer sin röst & ber dem avslutta detta lidande så tystar man ner, vem bär ansvar) Ingen? Vart är alla höjdare på de höga hästarna som pratar om allas lika värde? Har lagstiftningen angående djur brunnit upp? 
Jag riktar stor kritik till Göteborgs universitet som inte ens har modet nog att debattera eller kommentera för något de anser vara rätt, jag riktar även stor kritik till våra politiker, för de kan ju knappast ha missat detta & en stor jäkla spark i röven till jordbruksverket, hur kan ni sova gott om natten?
Ja, ni får gärna tycka att jag är för hård när jag kallar dem idioter, men det är vad jag tycker att de är för jag vet hur vilkorslös kärleken från en hund är, jag vet vad hunden gör för oss människor & jag vet dessutom att det är vår skylldighet att behandla dem som de behandlar oss, med ren & skär kärlek, med långa promenader, med köttben på altanen, med en kurs där vi kan få ett gemensamt intresse, med mornar i soluppgången där vi bara är & knyter band till den mest fantastiska relation man kan uppleva, ja jag kan fortsätta i all oändlighet.
Skulle det mot all förmodan vara så att dessa sex fantastiska varelser är vid liv så står min dörr öppen, de är välkomna allihop. Skulle det vara så att de kan leva ett fullgott liv trotts allt vad de genomgått så hade jag gett mitt liv till dem. Skulle det vara så att deras hälsa efter tiden i fängelset visa att de har det bättre på andra sidan regnbågsbron så hade jag låtit dem vandra. Men att Göteborgs universitet ska få fastställa vad som ska hända med dem är en stor skam.

Jag vet inte om jag fått ut något vettigt av detta inlägg men jag behövde ventilera & ber om ursäkt mina hårda ordval & eventuella stavfel i all hets.
Är det någon som vet något om labradorerna, återkoppla gärna.

Nu ska jag försöka återgå till mitt liv med mina labradorer & smatidig som jag lägger armarna runt deras hals för att berätta hur älskade de är ska jag tänka på de sex själar som tyvärr inte föddes med samma lyckliga förutsättning som Loke & Ymer, de sex individer som aldrig fick besök vid valplådan av någon saom sa, där ar han/hon, min kärlek.......

Läs hela inlägget »

Vad har du för intressen? Så löd frågan när jag i måndags var på återbesök hos läkaren & jag blev nästan helt stum vilket han såg innan han formulerade om frågan & sa vad gillar du att göra, vad mår du bra utav? Och utan tvekan så säger jag, att vara med mina hundar.
Jag har funderat på detta några dagar, hur vi reagerar olika på ord & meningar, hur vi uppfattar ord som tex vad som är ett intresse eller inte?
Så vad är då mina intressen? Att träna? Nä, egentligen inte, jag tränar för att jag måste, eftersom jag älskar mat & att äta, så nä jag skulle väl inte kalla det för ett intresse, snarare ett positivt måste eftersom jag & Sofia har frukatansvärt kul när vi hänger på gymet oavsett om klockan är 04:15 på morgonen eller 20:15 på kvällen. Men då kommer nästa fråga, med tanke på att jag tränar för att jag gillar mat, kan mat då vara ett intresse? Absolut inte, jag tycker om att äta mat men avskyr att laga mat, finns det något tråkigare, för att inte tala om att behöva handla innan man lagar mat? Men så fundera jag lite till, musik är ett stort intresse & jag skulle som min bucketlist säger vilja komma till skott & lära mig spela några instrument, bilar är ett annat intresse & en dröm är att renovera en Amazon samt att köpa en riktigt fin gamal pickup att glida runt i. 
Men hundarna, är det då ett intresse? Nä, jag kan inte förmå mig att säga att de är ett intresse, däremot skulle jag vilja säga att det vi gör tillsammans är ett intresse, som tex Nose Worken, viltspåret etc, men jag definierar inte Loke, Ymer & Diva med ett intresse, de är ju min familj & snarare en livsstil jag är helt vansinnigt förälskad i men ett intresse eller att säga att de är min hobby låter fel i mina öron.
Jag är den sortens hundägare som kallar mig för mamma till hundarna, inte för att jag tror att jag är deras mamma & även om jag kallar dem för mina bebisar så är jag fullt medveten om att det är hundar jag har & inte barn samt skillnaden däremellan. För mig är ord något som förknippas otroligt mycket med känslor, att jag kallar mig mamma till hundarna innebär att för mig är ordet mamma förknippat med trygghet & vilkorslös kärlek, det är dessutom ett ord som i mina ögon står för familj, vilket jag anser att vi är & kärleken till hundarna är större än något annat.
Jag har vid flera tillfällen suttit med i grupper där det blivit heta diskussioner om hurvida detta ord är tillåtet att använda eller ej & om man då förmänskligar sina hundar genom att kalla sig mamma? Alltså, självklart förmänskligar jag dem till en viss del, jag pratar med dem & har lång diskussioner, jag beställer nya halsband samtidigt som jag säger till Jimmie "Loke sa att han behövde det" men det betyder inte att jag inte vet vad de har för behov, vilken art/ras eller vad just de behöver som individer för jag har ju trotts allt köpt inte bara en hund utan flera hundar & hade jag velat ha barn så hade jag haft det istället, men när jag nu inte har barn, kan jag inte få älska mina hundar precis så mycket som jag vill bli älskad av en förälder?
Kan jag inte få skämma bort dem precis så mycket jag vill med allt från kärlek till att låta dem ta över hela huset, köpa saker till dem & åka på världens alla äventyr?
För mig är mina hundar så mycket mer än bara hundar, de är mitt liv, jag behöver dem för att fungera & jag har dem att tacka att jag lever idag & att jag fortsätter välja livet för att jag fullkomligt älskar att leva & det är mestadels tack vare dem.
Min tacksamhet till hundarna kan jag inte beskriva med ord, men jag kan visa dem genom att skämma bort dem, genom att låta dem ta för sig av livet, ge dem möjlighet att gå höger trotts att jag sagt vänster, genom att låta dem tro att jag inte ser när de tjuvar åt sig av mackan som ligger på bordet, genom promenader i ur & skur, över berg & öppna landskap, genom äventyr & upplevelser i form av bla Nose Work & mycket mer. En hund, mina hundar är så mycket mer än bara en hund, de är min familj & tillsammans skapar vi intressen att gör atillsammans men när vi sedan återvänder hem då vill jag krama dem, se dem i ögonen & säga att jag älskar dem, precis så som jag önskar att alla föräldrar gör till sina barn.
 

Läs hela inlägget »

Jag har vid flera tillfällen fått frågan, vad är det som är så kul med Nose Work? Svaret är ju ganska enkelt, ALLT precis ALLT! 
Inte nog med att hunden får jobba & använda sig utav ett av sina främsta sinnen, just luktsinnet så är det en träningsform & sport som skänker både mental & fysisk stimulans där du som hundägare bestämmer hur långt ni vill gå. 
Det behöver varken vara kostsamt eller med någon press på att tävla, Nose Worken är i grund & botten en sport som riktar sig till sällskapshunden & deras ägare för att på ett roligt & lättsamt sätt aktiveras tillsammans genom sökarbete.
Men visst är det kul att tävla, det ska jag inte sticka under stolen med & jag har själv gått ifrån att vara hundägaren som tränar för att aktivera till hundägaren som tävlar för att träna. Det betyder att utan tävlingarna så hade vi inte tränat, eller jo det kanske vi hade men då hade det förmodligen inte skett sån stor utveckling, vi hade kört på med lite hemma sök & så hade det inte varit mer med det. 
Missuppfatta inte detta nu, bara för att man inte vill tävla så är det inte sagt att det inte är någon utveckling, utan det är snarare så att jag eller vi som ekipage hade tröttnat eftersom jag är sån som person, jag måste möta nya utmaningar för att fortsätta träna & där har jag nu lagt ribban för hundarna likaså. 
När jag startar upp en grundkurs är förväntningarna, tankarna & målen väldigt blandade, men en sak har de flesta gemensamt, de är nyfikna på om hunden verkligen kommer lära sig söka just en droppe doft eller om det är köttbullen/korven hunden letar efter. Mitt svar "tja, om hunden söker köttbulle i början, vad gör det?" Med hjälp av doften bredvid dvs pairing så kommer hunden snart koppla ihop, köttbulle doft, yummy..... sniff sniff doften av eukalyptus & vips så har vi nästa gång en hund som sveper förbi en doftkälla & plötsligt tänker "aha, där är den där doften som ger utdelning i köttbullar, bäst jag går tillbaka" 
Att få se hundägare & deras hundar dvs ekipagen på kurs när denna magiska händelse utspelar sig är helt fantastiskt, jag ser en självständig, arbetande & lycklig hund med glittrande ögon & strax därefter kommer matte/husse med ett rungande jaaaa samtidigt som belöningarna ramlar ur fickorna. 
Nose Work skänker inte bara mig & mina hundar glädje som ekipage, jag har ju dessutom turen att få stå som instruktör & följa allt från nyfikna nybörjare till ekipage som stävar mot toppen & jag skulle nog vilja säga att iallafall 9 av 10 efter att ha gått grundkurs samt tränat kommer tillbaka & gör doftprov vilket är fantastiskt kul.
Att jag skulle li en sån helhjärtad supernörd i just Nose Worken trodde jag aldrig & jag kan med handen på hjärtat säga att nördigare blir det, för med utvecklingen & delmålen som bockas av kommer nya utmaningar, som givetvis måste analyseras vilket vi varje vecka gör tillsammans med Anna & hennes tjejgäng dvs Nose Work podden. Man blir aldrig fullärd, vilket även det är något som triggar mig & skapar en strävan om att suga åt mig mer kunskap samt att vara lyhörd, för det är ju så att även om det tipset, det upplägget eller den typen av tex startsignal inte passar för min hund så kan jag ta det med mig & förvalta det tills den dagen jag möter ett ekipage som kanske upplever just det tipset som en fantastisk lösning & känsla av utveckling.
Inte nog med vad Nose Worken gör för våra hundar, den hjälper även oss som hundägare att bli experter på att läsa våra hundar, hur de närmar sig & tar sig an gömman, hur det ser ut i grovsök kontra finsök, vad händer med tex svansen vid funnen gömma osv. Men vad jag ännu inte nämnt är den härliga gemenskap som finns inom Nose Worken, både under träning samt tävling, något jag uppskattar & håller varmt om hjärtat, framförallt eftersom jag har min "lilla gula hund" som tack vare denna gemenskap vuxit som tusan i sig själv genom att han fått positiva upplevelser under både träning & tävling ihop med för honom okända hundar/ekipage.
Ja Nose Work is for life, iallafall för oss & är ni nyfikna på sporten, även om ni inte vill träna ta kontakt med oss eller en instruktör i er närhet, ni kommer absolut inte att ångra er.
Hoppas vi ses där ute i Nose Workens magiska värld!

 

Läs hela inlägget »

Känner ni till ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti", jag kan inte göra annat än att hålla med om hur sant det faktiskt är. Vi lever i en värld som präglas av social media, vi försöker leva upp till något vi ser på bild, en bild som kanske inte alls står för det som texten eller den vackra bakgrunden säger. 
Jag har flera gånger fått höra "va underbart du måste ha det, bara träna hundar, glida runt & ha det skönt nu när du sålt företaget"
HALLÅ!!! Jag har bara sålt delar av företaget & det har jag dessutom inte gjort med någon vinst utan till en symbolisk summa för att
1: Jag ville ge Sofia bästa möjliga förutsättningen att starta upp
2: För att dagiset skulle finnas kvar
3: Jag behövde ett avslut, ganska omgående.
Med det sagt så betyder inte det att jag glider runt, tvärt om, det känns som jag jobbar mer än tidigare, för att hålla företaget levande & för att kunna ta ut en lön varje månad men det jag kunnat släppa är stressen & ansvaret över att allt hängde på mig & låg på mina axlar, vilket är väldigt skönt.
Men för att återgå till våra sociala medier, vi luras otroligt mycket av vad ögat ser. Jag är väldigt aktiv, speciellt via instagram, delar sällan på något annat än vad jag anser ger energi, beroende på vilken av sidorna det är & jag tror det är fler än jag som gör likadant, vi delar med oss av det positiva i våra liv & det är nu jag återigen vill nämna ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti" 
Jag har blivit sjukskriven, (men vägrat få det på papper) läkaren vill mer än gärna se att det är på 100%, men som sagt jag vägrar, jag har ett företag att sköta om, jag kan verkligen inte göra ingenting & alltså nej, det är inget alternativ, men jag har gått med på att dra ner på tempot, anledningen, jag är skiträdd! 
Under många år har jag flytt, jag har flytt från mitt förflutna, ett liv i missbruk, destruktiva förhållanden, död & annat, jag har bearbetat vissa delar, jag har förträngt andra & bara stängt av. När min pappa sedan blev sjuk & tillslut gick bort har jag tagit detta till en ny nivå, jag har kört på i 200 knyck, varenda dag, Inte en enda ledig dag sedan den 8 april 2018 & pang nu har kroppen sagt ifrån. 
Jag fick för en tid sedan diagnosen traumatiserad, vad innebär det? Ingen aning, jag lyssna inte utan fick en remiss & när brevet kom att jag har 2 års väntetid har jag bara lagt det åt sidan & fortsatt i mina 200 knyck. 
Utåt sett har jag väl alltid varit mig själv & den jag innerst inne vill vara & är, glad, positiv, kreativ & målinriktad men inom mig har något hänt & jag har länge känt att något är fel, tills jag för några veckor sedan började få hjärtklappning, andningssvårigheter & en smärta i magen som jag skulle beskriva som knivhugg, men som den jag är sveper jag treo, knaprar alvedon & förtränger både känslor & smärta med tanken, det finns de som har det värre.
Men som sagt, sedan min pappa dog har jag bara spurtat framåt, men jag har inte varit ensam, mina fyrbenta hjältar har varit med mig, dag ut & dag in, sida vid sida & det har verkligen fått mig att fundera på att om jag är trött, så måste de vara dödströtta, vilket för mig blivit självklarare sedan jag börjat gå hos läkaren på utredning & efter mitt & Annas träningspass med vovvarna igår. 
Jag har under en tid sagt att jag inte riktigt känner igen dem när vi tränar eller tävlar, de är mer frågande, de vill ha koll på mig, de är inte lika intensiva, något är fel, de känns trötta & igår sa Anna precis samma sak. Vi tränar inte Nose Work överdrivet ofta, kanske 1 gång i veckan, ibland 2 & då är det inräknat tävling, vi övertränar alltså inte, eller?
Det jag känt är att de är mer närgångna än vanligt, de har full koll på mig, mer än vanligt, jag ser ett nytt beteende mönster, de känner av mina känslor, mitt välmående & att något är fel. De tröstar mig, tar hand om mig & gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt. De är de enda som hör & ser när jag gråter & gråter jag så gråter ju givetvis de också, på sitt sätt. 
Jag har därför lovat mig själv & mina hundar att det är dags att varva ner, vi måste återhämta oss. Jag ska lyssna på min kropp & vad läkaren säger samtidigt som jag lovat mina bästa vänner att de ska få en paus & dagar där vi bara lallar omkring i vår lilla mysbubbla & vi har redan börjat: I helgen skulle vi varit & tränat för min stora Nose Work idol Adam, men rädslan i mig när jag får tryck över bröstet & magsmärtor gjorde att jag var tvungen att avstå, samtidigt som det var rätt beslut för grabbarna som nu får en hel helg, med  pulkaåkning & massa mys.
Vad ville jag då få sagt med detta? Ja, det handlar absolut inte om något "tyck synd om mig" utan om det jag faktiskt föreläser om, hundens läkande effekt, för vad skulle jag gjort utan dem? De har full koll på mig & innan jag börjar analysera allt för mycket i träningen igen så kommer de få en paus, semester eller 50% "sjukskrivning" för att återigen ladda batterierna så vi tillsammans kan gå ut & träna utan att de behöver känna att de måste ha full koll på att jag är med, genom att ge mig själv tid att läka kommer mina praliner att kunna sova med båda ögonen stängda. 
Våra hundar är fantstiska, idag ska jag krama dem en extra gång, pussa dem på nosen & se dem i ögonen medans jag berättar för dem hur otroligt mycket de betyder för mig!
 

Läs hela inlägget »