Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2019 > 01

Det har gått ett par dagar sedan mitt senaste inlägg, jag har funderat, reflekterat & försökt komma till ro med mina tankar & med mig själv vilket tycks vara ett stort problem. Beslutet att sälja dagiset grundade sig i en djup känsla som fick mig att känna mig kvävd, jag kände mig fången, en känsla som infann sig i samband med min pappas sjukdom där jag fick stå öga mot öga med döden, igen. 
Livet rann ur honom, han tynade bort, plötsligt så fanns han inte & allt jag kunde göra var att bevittna hur flaggorna hissades på halv stång samtidigt som jag kunde höra hur man sa saker som "äntligen har han fått ro", "äntligen är han fri från smärta & ångest" & självklart håller jag med samtidigt som jag har lust att dra mig i håret & skrika högt "hallå, jag då! Lämna mig inte här, vakna för f*an!" 
Kan någon känna igen sig? Maktlösheten, den förbannade maktlösheten!
Jag har tidigare berättat om mina katastroftankar, en del av er känner mig & vet att jag dessutom har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, vad det kommer ifrån har jag sakta men säkert börjat förstå. Jag kan inte kontrollera vad andra gör men har jag full kontroll & möjlighet att styra upp för min egen del, mitt företag, mina hundar så gör jag det, i hopp om att alltid vara ett steg före & minimera risken att förlora någon eller mig själv på vägen igen.

Michaela, beroende, ja så löd det när jag för ett antal år sedan var en del av NA (anonyma narkomaner) det var så jag presenterade mig, beroende var mitt andranamn & ju mer jag tänker på det destu klarare blir det för mig att det inte handlar om drogen i sig, jag är en beroende person, jag byter ofta ett beroende mot ett annat & nej, det handlar inte om droger men jag kan bli otroligt manisk & periodvis gå in för diverse saker. Ett exempel skulle kunna vara att jag varje morgon 04.15 går upp för att promenera med hundarna, gör jag inte det får jag ångest, jag behöver den promenaden. Ett annat är att jag hela tiden måste ha flera "to do" på min lista, att sitta still är omöjligt, samtidigt som jag strukturerar & planerar för att hundarna ska ha en välbalanserad vardag med lagom mycket motion, aktivitet, träning & givetvis vila så förstår jag att om jag fortsätter på detta sätt så är snart mitt enda alternativ eller det enda jag kommer att kunna göra är att stirra upp i taket, någon gång tar det stop. Men vad ska jag då göra? Jag har ingen aning, så enklet är det. Jag har mina mål, jag är strukturerad, jag vet precis vart jag ska men finner ingen ro, förutom när jag får gå in i min bubbla med grabbarna & tant grå, när det bara är vi, oavsett vad vi gör. Det är läkande & ger så otroligt mycket energi & tar ner mig på jorden, jag släpper all stress & press som de flesta av oss lever med i dagens samhälle.
För att inte bli allt för långdragen ska jag nu börja gå in på vad rubriken i sig står för & jag vill börja med att berätta att jag har så svårt att förstå utrycket "det är ju bara en hund" Nä vet du vad, en hund är vad det är, men det är dessutom en individ, en levande varelse som dessutom kallas för människans bästa vän & ledsamt nog så har förmodligen de personer som säger just "bara en hund" aldrig fått uppleva den vänskapen & vilkorslösa kärlek som bara en hund kan sprida. 
Jag lever idag tack vare mina ängla hundar Hubbe & Kidden, jag fortsätter leva än idag tack vare pralinerna & vår lilla tant grå som dagligen får mig att gå upp med ett leende på läpparna oavsett om klockan är 04.15 eller 09:00. Men åter till de först nämnda, Hubbe & Kidden. Hubbe är den som de flesta känner till, han fanns vid min sida under min tid i missbruket men även därefter, han såg & upplevde saker som ingen annan hund ska behöva uppleva, jag var aldrig elak mot honom på något sätt, men jag gjorde inte heller något för att berika eller förgylla hans vardag förrän den dagen vi åter var tillsammans efter en tids rehab & idag är företaget döpt efter just honom.
Men det finns en hund, som jag sällan talar om då jag blir illamående, får svårt att andas & känner sån fruktansvärd ångest att jag velat hinka i mig ett par flaskor vin för att sedan gå & dra täcket över huvudet. Hunden som dessutom var min vän, även om jag inte har rätt att kalla honom just min vän så hette han Kidden. En blandraskille som till stor del liknade en rottis, en viss del labrador & några procent cocker spaniel, en oskyldig själ som skulle sätta livet till, för min skull. 
För att göra en lång historia kort så var Kidden Hubbes son & uppuxen hos mig, från valp till den dagen han fick lämna jordlivet, han växte upp med mig som då var mitt i ett missbruk med världens största hjärta för hundarna, dock  utan någon som helst kunskap & dessutom beroende av amfetamin. 
Tillsammans med mina hundar blev vi utslängda mitt i natten, sov i iskalla bilar, blev inlåsta i en hundgård & mer därtill, det var traumatiskt, destruktivt & en otroligt stökig tillvaro. Med stökig menar jag inte att det behöver vara kaos omkring oss dygnets alla timmar, hundarna kände givetvis av mitt inre kaos & kriget som pågick inom mig, dag efter dag. Självklart upplevde vi även underbara dagar vid en sjö, ute i skogen på promenader,där vi kunde bada & njuta av varandras sällskap & för en kort stund låtsas som att livet vore alldeles perfekt. Men livet var som sagt otroligt turbulent, såpass turbulent att min okunskap, Kiddens genetiska bakgrund & vår vardag leddet till att han blev livsfarlig för omgivningen, han börja vakta mig. I början kunde det vara att han visa tänderna & morra, men det var bara början som snart skulle eskalera till att vi endast kunde gå ut nattetid då risken att stöta på eller möta någon var minimal, jag stängde ute hela omvärlden, min hund skulle aldrig acceptera att någon kom innanför dörren, han låg konstant på min mage, han trösta mig & tog hand om mig, medans jag som bar ansvaret låg handfallen & ensam lät honom gå mot sitt egna förfall, min egoism & mitt beroende tog livet av min hund för när dagen kom & jag var redo att ta farväl av drogen, när jag ville bli frisk så fanns inget alternativ, ingen ville ta sig an Kidden, ingen kunde ta sig an Kidden & för att jag skulle få hjälp var jag tvungen att ta beslutet att låta honom somna samma dag som jag själv skulle bege mig till psyket där jag blev inlåst under en månads tid. Den stunden, utanför & på väg in hos veterinären var en av de värsta upplevelser jag varit med om, stackars stackars Kidden, förlåt mig för vad jag utsatt dig för. För mig var Kidden något alldeles speciellt, han var kärleksfull, beroende av närhet, precis som jag & otroligt omhändetagande, men detta var mot mig & tyvärr var jag den enda som fick uppleva detta men denna kille.
Samma dag som beslutet var taget & Kidden hade somnat in fick jag även lämna ifrån mig Hubbe som åkte till ett par utanför kungälv, ett par som sedan skulle visa sig bli min familj & jag är dem båda så tacksam & älskar dem av hela mitt hjärta. Inte bara för att de tog sig an Hubbe, de tog sig även an mig vilket jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för.

För att förstå mina handlingar & den jag är idag så måste man veta lite om min bakgrund som jag precis berättat. När jag efter en tid på psyke & rehab skulle återgå till vardagen kom Hubbe efter en tid hem igen, jag tog ett beslut att utbilda mig & starta hunddagis & med det så blev det en valp, min aldelles egna lilla brunbjörn Loke & jag var nu redo att börja gå kurser, för det var något jag alltid drömt om. Jag sökte över nätet & hittade vad jag trodde skulle vara det perfekta stället för oss med diverse roliga inriktningar så jag bestämde mig & bokade valpkurs steg 1. Ajajaj, så fel jag kunde ha & vilken fantastisk presentation de gett & vilken nit jag gick på. Det som presenterades som positiv inlärning med hunden i centrum skulle snart bli en skräckupplevelse där man med hjälp av att piska sin hund med kopplet, lägga den på rygg för att sedan trösta den eller varför inte bli erbjuden privatlektion då min hund, min Loke var en hund som "behövde plockas ner på jorden" 
Jag gick på det & åkte på privatlektion, det var ju ändå framgångsrika instruktörer, stora namn & återigen så gick jag emot mina egna värderingar. Metoden de använde gick ut på att skrämma Loke, att använda en påse med tomburkar mot honom, det fanns ingenting som liknade positiv förstärkning & jag kan än idag när jag ser dem, hör talas om dem eller går förbi dem på tex My Dog bli så förbannad att jag har lust att ladda min höger ända från tårna & dra till, självklart inget jag gör, men jag tanken finns där, var så säker.
Min Loke, min älskade underbara Loke, jag har aldrig träffat något så vänligt & trotts deras stora namn så inser jag att det är just namnet & snabba resultat genom att skrämma sin hund som gör dem framgångsrika, för kunskap, det har de inte & tyvärr är det nog så att är man själv okunnig & kanske förstagångshundägare så lyssnar man, gör som instruktören säger & får man dessutom snabba resultat oavsett metod så kommer deras karusell att fortsätta. Alla vill vi ju ha såkallad "pli" på våra hundar, eller?

Efter denna skräckupplevelse med burkar & en sönderstressad Loke satte jag mig i bilen hem, jag skrek, grät floder & förstår inte att jag kunde gå med på det vi just gjort vilket gjorde att jag bestämde mig för att börja utbilda mig, jag skulle inte gå en enda kurs som innebar hårda metoder & var extremt noggran med att det skulle handla om positiv förstärkning, mjuka metoder & att man skulle se hunden & individen framför sig som sin bästa vän. Första utbildningen ledde till den andra & nu står jag här idag, jag har vuxit, känner mig trygg i min roll som hundägare & instruktör samtidigt som jag sträcker stolt på ryggen när någon kallar mig för "crazy dog lady" 
Hemma hos oss finns knappt några  regler, eller regeln är hundarna styr jag följer efter, jag älskar hur de tar för sig av livet, de är orädda, vågar prova sig fram & blir inte ett dugg osäkra om något tex skulle välta från fönstrena när de står & spanar för de är så trygga med mig & att jag aldrig skulle straffa eller skälla på dem. För mig är det inget konstigt med att hundarna ligger på köksbordet, jag förstår självklart att alla inte vill ha det så, men de sitter ven med på en stol när jag lagar mat, snor en macka när man tittar bort & det enda jag känner är hur mycket jag älskar allt de gör & när de tar egna initiativ även när sängen är belamrad & man inser att det är soffan i natt igen för att inte störa deras skönhetssömn. (Självklart kommer de en efter en & lägger sig som degklumpar över ben & mage ändå, vilket även det är helt underbart mysigt)
Ja, crazy dog lady, kanske är det vad jag är men jag har dem att tacka för att jag lever & mitt liv går idag ut på att ge dem allt vad de önskar sig, för genom att ge dem allt det där från morgonpromenad till träning så får jag så otroligt mycket tillbaka. Ja, jag vet att det ibland kan bli för mycket men kanske är det ett sätt att kompensera min ångest gentemot Hubbe & Kidden men jag vet ju som sagt att det samtidigt får mig att må så otroligt bra & hundarna är alltid nöjda.
Jag kan tyvärr inte backa bandet & få mina handlingar ogjorda men jag kan leva här & nu, tillsammans med mina hundar & med den kunskap jag fått med mig under de senaste åren kan jag dela med mig av hur vi kan leva med våra hundar, utan straff, hårda ord, metoder eller handlingar.
Jag säger ja till köttbullar & nej till bestraffningar, hoppas du gör det med!
 

Läs hela inlägget »

Tycker du inte om min hund, kan vi inte vara vänner, jag menar nte att vi kommer bryta upp, bli ovänner  eller liknande, vad jag menar är att om du inte kan acceptera mina hundar som den största delen i mitt liv så kommer vår vänskap förmodligen inte bli annat än ytlig. Jag kräver inte att du ska ligga på golvet & kramas med dem samtidigt som de slickar dig i ansiktet men kommer du innanför vår dörr så kommer du innanför VÅR dörr & det innefattar även hundarnas. 
Hur man lever med sina hundar ser otroligt olika ut, men de som känner eller följer oss på bla sociala medier vet att hos oss finns näst intill inga regler, de regler som finns är få & handlar till stor del om säkerhet som att tex, ni springer inte ut på vägen, ni hoppar inte upp på spisen eller tar något från borden utan ett varsågod. 
Jag tror dessutom på köttbullar & positiv förstärkning vid inlärning. Straff, hårda ord, att kasta saker eller lägga ner mina hundar på rygg, det finns inte här & när vi ändå är inne på det så vill jag passa på att säga om man vill gå kurs hos oss & tror på hårda metoder & inte köttbulleregn, då har du kommit fel & jag kommer gladeligen visa dig dörren ut, efter att jag berättat varför jag tycker du gör fel. 
Men åter till ämnet, lev nu dö sen, det är som jag tidigare sagt lättare sagt än gjort & jag vill återgå till de sista månaderna i min pappas liv, månaderna som förändrade mig & fortfarande gör, jag har fortfarande inte landat, att stå med båda fötterna på jorden är omöjligt när det känns som att benen gått av vid knäna & enda alternativet är att krypa, men åt vilket håll ska du krypa??
Detta kommer bli en lång serie av delar då mötet med döden leder in på så otroligt många vägar. 
Jag är vad man kallar en ensamvarg, eller något av en röd person om vi kallar det så, det är inget som märks i mitt arbete eller när jag arbetar för då går jag in i en roll, känner ni igen det? I mitt arbete är jag otroligt social, bjuder på mig själv & ger av mig själv till 100%. Men mitt jobb är mitt jobb & ur mycket jag än älskade dagiset så kom den dagen då jag från magen & ända upp i halsen kände mig illamående, ångesten växte sig stor, jag kände mig låst, jag kände mig jagad, instängd & allt detta under samma period som vi räknade dagarna innan min pappa slutligen fick somna, därefter växte dessa känslor så stora att jag knappt kunde andas.
Jah har privilegiet att få jobba med något jag brinner för vilket har sina för & nackdelar. Fördelen, du umgås med likasinnade hundnördar, du har med din hund som dessutom är din bästa vän men att lära sig vart gränsen går för jobb & privat är svårt & jag fick lära mig via den hårda skolan som slutade med att jag stoppade in hörlurar med hög musik & drog på mig luvan, tittade ner i golvet, undvek ögonkontakt & rusade in på Ica för att köpa mjölk för att sedan rusa ut igen, varför kanske ni undrar? Ja, vissa gånger har jag stått på Ica i över en timma & pratat hund, en timma för att köpa mjölk, det funkar inte i längden & missförstå mig inte, jag har inget emot att få frågor & ge tips/ideer & tankar kring träning, men inte på bekostnad av mig själv & min lediga tid eller mina hundar om vi ska iväg. 
Som instruktör är detta min inkomst & det är där jag tackar min pappa idag, han sa till mig att vara tydlig, erbjuda kurs eller privatlektion & är man då intresserad så bokar man, jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv & jag är på god väg men ännu inte där.
De är även tack vare min pappa som jag valt att sälja dagiset, han såg hur det åt upp mig, för även där, hur mycket jag än älskade det så var det som sagt inte alltid lika roligt när det knackade på dörren en sen vardagskväll & en gäst bara ville säga hej, mitt hem är min borg, mitt jobb är mitt jobb, ja jag hoppas ni förstår. 
Det är även tack vare min pappa som jag valt att utbilda oss som besöks/terapihundsteam, att ge någon annan chansen till ett leende med vår blotta närvaro är fantastiskt & något jag värderar högt. 
Beslutet med dagiset var för mig enkelt, när jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig, annonsen lades ut & responsen blev enorm men endast ett mail som var intressant, ett mail där fokuset låg på hundfrågor & inte hur mycket man tjänar, ja resten vet ni ju om vilket jag kommer komma in på vid ett senare tillfälle.
När någon i ens närhet får beskedet att tiden är räknad händer något med varenda en i familjen, i många fall helt omedvetet, man börjar göra saker man aldrig gjort förut, man tänker annrolunda, man handlar annorlunda, man värderar annorlunda & mer därtill. Jag gick in i en bubbla där allt handlade om att ge pappa så mycket jag bara kunde, att finnas vid hans sida varenda minut & däremellan fly med hundarna på träning eller tävling för att för en liten stund stänga av & glömma vad som var på väg att hända. Att fly med hundarna var min räddning, det finns inget annat som hade kunnat hjälpa mig i denna situation & jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur mycket jag behöver dem eller hur mycket de betyder för mig, de är en del av mig, den del som får mig att gå upp på morgonen & oavsett hur natten varit så vaknar jag med ett stort leende när jag ser hur dessa fantastiska individer kollar på mig som om jag vore hela deras värld.
Detta inlägg kommer avrundas ganska snart & nästa gång jag skriver kommer jag gå in på hur olika vi hanterar förlusten av en familjemedlem vilket får mig att vilja be er att reflektera i det jag just skrivit.
Mina hundar är min räddnig, missförstå inte detta nu, jag älskar alla i min familj men det skulle aldrig räcka, MINA HUNDAR RÄDDAR MIG DAGLIGEN! 
Hur ledsen jag än är, hur arg jag än är, hur glad jag än är så är den mest läkande, helande & fulländade känslan för mig att dela allt detta med dem.
Ta bort hundarna ur mitt liv & jag kan garantera att det hade gått utför.
Om ni kan förstå mina tankar, känslor & reflektera eller kanske jämföra ert egna liv med detta, det behöver inte vara hundar men kanske har ni något eller någon/några som ni är beroende utav? Då blir det lättare att förstå nästa inlägg, lev nu, dö sen del 3.
Hur vi lever våra liv beror ofta på vad vi varit med om, vad vi påverkats av genom livet men allt för ofta får jag känslan av att hur vi handlar & agerar när vi möter motgångar eller i detta fall döden får oss att handla genom känslor som finns inom oss, känslor som påverkat oss genom livet, mina är saknad, rädsla, förlust & kärlek.
Vad vi gör när vi står öga mot öga med förlust, död & sorg får oss alla att agera olika, vad är rätt? Vad är fel? Hur tar du dig vidare?

Ovan ser ni fotot av loke tätt intill min pappa endast timmar ifrån sitt sista andetag.

Fortsättning följer....
 
'

Läs hela inlägget »

Jag vill börja att inleda med ett stort tack, tack för den fantastiskt fina respons jag fick under mitt senaste blogginlägg, lev nu, dö sen del 1. Sanningen är den att jag gärna hade fortsatt skriva & skriva & skriva lite till men jag får ta det då & då men del 2 är på god väg & där emellan hoppas jag kunna bidra med anda ämnen, för tro mig, det finns en hel bank fylld av tankar & ideer redo att komma på print, men idag ska det handla om känslor. (Som vanligt)

Då var det dags igen, första helgen i januari & dörrarna öppnades till nordens största hundevenemang, My Dog som detta år skulle se lite annorlunda ut för våran del, inga utställningar, inga tävlingar men däremot ett pass i labväst monter där vi fick äran att representera & presentera vår ras för alla nyfikna eller kramsugna besökare. 
Jag har fått & fick under dagarna frågan "varför ställer du inte?" men framförallt "varför tävlar du inte?"
Svaren skiljer sig lite från varandra & för att börja med utställningsbiten så är svaret att varken Loke eller Ymer är, trotts att de är världens mest bedårande killar tillräckligt rastypiska för att det ska vara värt att lägga den summan varje anmälan kostar för att sedan gå in i en ring med vetskap att det blå kortet strax kommer upp & med det är våran tid i ringen över på mindre än fem minuter.
Jag kommer att ställa ut igen, för att jag tycker det är intressant att höra bedömningen allt eftersom åren går men inte på My Dog, det är inte en plats som gör varken mig eller grabbarna bekväm, eller nu var jag inte helt ärlig, Loke hade rantat runt i ringen som en kung, men för lilla Y är det ingen optimal miljö & jag värdesätter hans välmående mer än en bedömning på pappret. 
För det är något jag vill understryka här & det med stora bokstäver, är det för min eller min hunds skull som jag gör det? Som sagt, i Lokes fall, lite båda delarna, han tycker det är skitkul, jag hänger på & vi har en härlig stund tillsammans men för lilla Y hade det kunnat bli en skräckupplevelse.
När det sedan kommer till tävling & i detta fall NW tävling så grunnade jag tillsammans med Anna på detta under flera veckor innan vi bestämde oss för att avstå. Så här i efterhand är jag glad att jag inte anmälde mig även om det var frästande när vi väl var på plats men samtidigt en sån lättnad & skön känsla att uppleva My Dog som enbart besökare. Vi kunde i lugn & ro strosa bland montrarna, lyssna till föreläsningar, kolla NW tävlingar m.m men när en liten fågel gick ut med att det vankas sm under nästa år växte genast tävlingshornen ut & träningskalendern börjar gensat fyllas med datum.
Innan jag går vidare till vad jag igentligen vill prata om så vill jag återigen ta upp frågan jag ställde ovan, "är det för min eller hundens skull jag tar med den?"
Jag kommer inte gå så djupt in på ämnet men det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se individer som hellre krypit ur sitt egna skinn än befunnit sig på mässan bara för att husse/matte promt vill ha med dem när de förmodligen haft det 100 gånger bättre hemma i soffan med ett tuggben. 

Men nu till dagens ämne, kärleken till min hund eller rättare sagt mina hundar, för det finns ingen nummerordning, de är lika älskvärda alla tre & jag gör vad som helst för dem men i fredags fick jag en sån där varm känsla som nästan ledde till tårar när jag stod där & såg hur min älskade brunbjörn lockade till sig besökarna tillsammans med sina vänner Poppe & Majken. Att se honom integrera med främmande människor & bjuda på sig själv är en känslostorm utan dess like, det var av ren frivillighet, absolut inget tvång, helt spontant & öppen hjärtligt. Men vad som fick mitt hjärta att slå dubbla slag var hans glittrande ögon, ögon som utstrålande lycka, han älskade det & där stod jag & såg på medans min alldeles egna brunbjörn blev överöst med kärlek & kramar. Å vad jag älskar denna hund, denna stora mjuka nallebjörn, min Loke med världens största hjärta, det vänligaste jag någonsin mött, jag älskar honom så otroligt mycket, så mycket att kärleken ibland övergår i rädsla, rädsla att förlora honom & vips så är jag där igen, i krig med mina katastroftankar. 
Jag vet att jag kommer förlora dem allihop långt innan det är min tur att cheka ut, det är en del av hundägarskapet men hundägarskap kan se ut på många skillda sätt. Vad hundarna gör & vad de är för mig är något jag aldrig någonsin kommer att kunna tacka dem tillräkligt för, de är min trygghet, min fasta punkt, de ger mig inspiration, motivation & mer därtill, de är min familj & allt detta hinner jag tänka när jag står där bakom Loke med ett två meters koppel emellan oss samtidigt som han pussar en liten flicka i ansiktet & lägger sitt stora bruna huvud i hennes knä.
Jag har en skylldighet gentemot mina hundar, en skylldighet djupare än dagligt  färskt vatten & gå fria från hunger. Min skylldighet är att se dem, för de individer de är & därefter ge dem förutsättningar att få uppleva det bästa av världar där deras sinnen får användas, där deras behov blir tillgodosatta men framförallt att de vågar utrycka sig & ta för sig av allt vad livet har att erbjuda dem med vetskap att oavsett om det ibland blir fel & även när allt de gör är att hitta på hyss så finns jag här & jag gör precis vad som helst för dem.

Att Loke fick vara med & representera labradorerna i labväst monter var verkligen en ära & något vi gärna gör igen, givetvis hade jag önskat att lilla Y kunnat ställa upp & delta men än är vi inte där & för att avrunda så är det ju enbart för min skull som jag gör det, Loke hade haft det lika bra hemma även om han njöt av varje sekund, allt från att mingla bland människor, visa upp sig hos anicura eller provsitta i djurambulansen.
 

Läs hela inlägget »

2019 > 01

Det har gått ett par dagar sedan mitt senaste inlägg, jag har funderat, reflekterat & försökt komma till ro med mina tankar & med mig själv vilket tycks vara ett stort problem. Beslutet att sälja dagiset grundade sig i en djup känsla som fick mig att känna mig kvävd, jag kände mig fången, en känsla som infann sig i samband med min pappas sjukdom där jag fick stå öga mot öga med döden, igen. 
Livet rann ur honom, han tynade bort, plötsligt så fanns han inte & allt jag kunde göra var att bevittna hur flaggorna hissades på halv stång samtidigt som jag kunde höra hur man sa saker som "äntligen har han fått ro", "äntligen är han fri från smärta & ångest" & självklart håller jag med samtidigt som jag har lust att dra mig i håret & skrika högt "hallå, jag då! Lämna mig inte här, vakna för f*an!" 
Kan någon känna igen sig? Maktlösheten, den förbannade maktlösheten!
Jag har tidigare berättat om mina katastroftankar, en del av er känner mig & vet att jag dessutom har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, vad det kommer ifrån har jag sakta men säkert börjat förstå. Jag kan inte kontrollera vad andra gör men har jag full kontroll & möjlighet att styra upp för min egen del, mitt företag, mina hundar så gör jag det, i hopp om att alltid vara ett steg före & minimera risken att förlora någon eller mig själv på vägen igen.

Michaela, beroende, ja så löd det när jag för ett antal år sedan var en del av NA (anonyma narkomaner) det var så jag presenterade mig, beroende var mitt andranamn & ju mer jag tänker på det destu klarare blir det för mig att det inte handlar om drogen i sig, jag är en beroende person, jag byter ofta ett beroende mot ett annat & nej, det handlar inte om droger men jag kan bli otroligt manisk & periodvis gå in för diverse saker. Ett exempel skulle kunna vara att jag varje morgon 04.15 går upp för att promenera med hundarna, gör jag inte det får jag ångest, jag behöver den promenaden. Ett annat är att jag hela tiden måste ha flera "to do" på min lista, att sitta still är omöjligt, samtidigt som jag strukturerar & planerar för att hundarna ska ha en välbalanserad vardag med lagom mycket motion, aktivitet, träning & givetvis vila så förstår jag att om jag fortsätter på detta sätt så är snart mitt enda alternativ eller det enda jag kommer att kunna göra är att stirra upp i taket, någon gång tar det stop. Men vad ska jag då göra? Jag har ingen aning, så enklet är det. Jag har mina mål, jag är strukturerad, jag vet precis vart jag ska men finner ingen ro, förutom när jag får gå in i min bubbla med grabbarna & tant grå, när det bara är vi, oavsett vad vi gör. Det är läkande & ger så otroligt mycket energi & tar ner mig på jorden, jag släpper all stress & press som de flesta av oss lever med i dagens samhälle.
För att inte bli allt för långdragen ska jag nu börja gå in på vad rubriken i sig står för & jag vill börja med att berätta att jag har så svårt att förstå utrycket "det är ju bara en hund" Nä vet du vad, en hund är vad det är, men det är dessutom en individ, en levande varelse som dessutom kallas för människans bästa vän & ledsamt nog så har förmodligen de personer som säger just "bara en hund" aldrig fått uppleva den vänskapen & vilkorslösa kärlek som bara en hund kan sprida. 
Jag lever idag tack vare mina ängla hundar Hubbe & Kidden, jag fortsätter leva än idag tack vare pralinerna & vår lilla tant grå som dagligen får mig att gå upp med ett leende på läpparna oavsett om klockan är 04.15 eller 09:00. Men åter till de först nämnda, Hubbe & Kidden. Hubbe är den som de flesta känner till, han fanns vid min sida under min tid i missbruket men även därefter, han såg & upplevde saker som ingen annan hund ska behöva uppleva, jag var aldrig elak mot honom på något sätt, men jag gjorde inte heller något för att berika eller förgylla hans vardag förrän den dagen vi åter var tillsammans efter en tids rehab & idag är företaget döpt efter just honom.
Men det finns en hund, som jag sällan talar om då jag blir illamående, får svårt att andas & känner sån fruktansvärd ångest att jag velat hinka i mig ett par flaskor vin för att sedan gå & dra täcket över huvudet. Hunden som dessutom var min vän, även om jag inte har rätt att kalla honom just min vän så hette han Kidden. En blandraskille som till stor del liknade en rottis, en viss del labrador & några procent cocker spaniel, en oskyldig själ som skulle sätta livet till, för min skull. 
För att göra en lång historia kort så var Kidden Hubbes son & uppuxen hos mig, från valp till den dagen han fick lämna jordlivet, han växte upp med mig som då var mitt i ett missbruk med världens största hjärta för hundarna, dock  utan någon som helst kunskap & dessutom beroende av amfetamin. 
Tillsammans med mina hundar blev vi utslängda mitt i natten, sov i iskalla bilar, blev inlåsta i en hundgård & mer därtill, det var traumatiskt, destruktivt & en otroligt stökig tillvaro. Med stökig menar jag inte att det behöver vara kaos omkring oss dygnets alla timmar, hundarna kände givetvis av mitt inre kaos & kriget som pågick inom mig, dag efter dag. Självklart upplevde vi även underbara dagar vid en sjö, ute i skogen på promenader,där vi kunde bada & njuta av varandras sällskap & för en kort stund låtsas som att livet vore alldeles perfekt. Men livet var som sagt otroligt turbulent, såpass turbulent att min okunskap, Kiddens genetiska bakgrund & vår vardag leddet till att han blev livsfarlig för omgivningen, han börja vakta mig. I början kunde det vara att han visa tänderna & morra, men det var bara början som snart skulle eskalera till att vi endast kunde gå ut nattetid då risken att stöta på eller möta någon var minimal, jag stängde ute hela omvärlden, min hund skulle aldrig acceptera att någon kom innanför dörren, han låg konstant på min mage, han trösta mig & tog hand om mig, medans jag som bar ansvaret låg handfallen & ensam lät honom gå mot sitt egna förfall, min egoism & mitt beroende tog livet av min hund för när dagen kom & jag var redo att ta farväl av drogen, när jag ville bli frisk så fanns inget alternativ, ingen ville ta sig an Kidden, ingen kunde ta sig an Kidden & för att jag skulle få hjälp var jag tvungen att ta beslutet att låta honom somna samma dag som jag själv skulle bege mig till psyket där jag blev inlåst under en månads tid. Den stunden, utanför & på väg in hos veterinären var en av de värsta upplevelser jag varit med om, stackars stackars Kidden, förlåt mig för vad jag utsatt dig för. För mig var Kidden något alldeles speciellt, han var kärleksfull, beroende av närhet, precis som jag & otroligt omhändetagande, men detta var mot mig & tyvärr var jag den enda som fick uppleva detta men denna kille.
Samma dag som beslutet var taget & Kidden hade somnat in fick jag även lämna ifrån mig Hubbe som åkte till ett par utanför kungälv, ett par som sedan skulle visa sig bli min familj & jag är dem båda så tacksam & älskar dem av hela mitt hjärta. Inte bara för att de tog sig an Hubbe, de tog sig även an mig vilket jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för.

För att förstå mina handlingar & den jag är idag så måste man veta lite om min bakgrund som jag precis berättat. När jag efter en tid på psyke & rehab skulle återgå till vardagen kom Hubbe efter en tid hem igen, jag tog ett beslut att utbilda mig & starta hunddagis & med det så blev det en valp, min aldelles egna lilla brunbjörn Loke & jag var nu redo att börja gå kurser, för det var något jag alltid drömt om. Jag sökte över nätet & hittade vad jag trodde skulle vara det perfekta stället för oss med diverse roliga inriktningar så jag bestämde mig & bokade valpkurs steg 1. Ajajaj, så fel jag kunde ha & vilken fantastisk presentation de gett & vilken nit jag gick på. Det som presenterades som positiv inlärning med hunden i centrum skulle snart bli en skräckupplevelse där man med hjälp av att piska sin hund med kopplet, lägga den på rygg för att sedan trösta den eller varför inte bli erbjuden privatlektion då min hund, min Loke var en hund som "behövde plockas ner på jorden" 
Jag gick på det & åkte på privatlektion, det var ju ändå framgångsrika instruktörer, stora namn & återigen så gick jag emot mina egna värderingar. Metoden de använde gick ut på att skrämma Loke, att använda en påse med tomburkar mot honom, det fanns ingenting som liknade positiv förstärkning & jag kan än idag när jag ser dem, hör talas om dem eller går förbi dem på tex My Dog bli så förbannad att jag har lust att ladda min höger ända från tårna & dra till, självklart inget jag gör, men jag tanken finns där, var så säker.
Min Loke, min älskade underbara Loke, jag har aldrig träffat något så vänligt & trotts deras stora namn så inser jag att det är just namnet & snabba resultat genom att skrämma sin hund som gör dem framgångsrika, för kunskap, det har de inte & tyvärr är det nog så att är man själv okunnig & kanske förstagångshundägare så lyssnar man, gör som instruktören säger & får man dessutom snabba resultat oavsett metod så kommer deras karusell att fortsätta. Alla vill vi ju ha såkallad "pli" på våra hundar, eller?

Efter denna skräckupplevelse med burkar & en sönderstressad Loke satte jag mig i bilen hem, jag skrek, grät floder & förstår inte att jag kunde gå med på det vi just gjort vilket gjorde att jag bestämde mig för att börja utbilda mig, jag skulle inte gå en enda kurs som innebar hårda metoder & var extremt noggran med att det skulle handla om positiv förstärkning, mjuka metoder & att man skulle se hunden & individen framför sig som sin bästa vän. Första utbildningen ledde till den andra & nu står jag här idag, jag har vuxit, känner mig trygg i min roll som hundägare & instruktör samtidigt som jag sträcker stolt på ryggen när någon kallar mig för "crazy dog lady" 
Hemma hos oss finns knappt några  regler, eller regeln är hundarna styr jag följer efter, jag älskar hur de tar för sig av livet, de är orädda, vågar prova sig fram & blir inte ett dugg osäkra om något tex skulle välta från fönstrena när de står & spanar för de är så trygga med mig & att jag aldrig skulle straffa eller skälla på dem. För mig är det inget konstigt med att hundarna ligger på köksbordet, jag förstår självklart att alla inte vill ha det så, men de sitter ven med på en stol när jag lagar mat, snor en macka när man tittar bort & det enda jag känner är hur mycket jag älskar allt de gör & när de tar egna initiativ även när sängen är belamrad & man inser att det är soffan i natt igen för att inte störa deras skönhetssömn. (Självklart kommer de en efter en & lägger sig som degklumpar över ben & mage ändå, vilket även det är helt underbart mysigt)
Ja, crazy dog lady, kanske är det vad jag är men jag har dem att tacka för att jag lever & mitt liv går idag ut på att ge dem allt vad de önskar sig, för genom att ge dem allt det där från morgonpromenad till träning så får jag så otroligt mycket tillbaka. Ja, jag vet att det ibland kan bli för mycket men kanske är det ett sätt att kompensera min ångest gentemot Hubbe & Kidden men jag vet ju som sagt att det samtidigt får mig att må så otroligt bra & hundarna är alltid nöjda.
Jag kan tyvärr inte backa bandet & få mina handlingar ogjorda men jag kan leva här & nu, tillsammans med mina hundar & med den kunskap jag fått med mig under de senaste åren kan jag dela med mig av hur vi kan leva med våra hundar, utan straff, hårda ord, metoder eller handlingar.
Jag säger ja till köttbullar & nej till bestraffningar, hoppas du gör det med!
 

Läs hela inlägget »

Tycker du inte om min hund, kan vi inte vara vänner, jag menar nte att vi kommer bryta upp, bli ovänner  eller liknande, vad jag menar är att om du inte kan acceptera mina hundar som den största delen i mitt liv så kommer vår vänskap förmodligen inte bli annat än ytlig. Jag kräver inte att du ska ligga på golvet & kramas med dem samtidigt som de slickar dig i ansiktet men kommer du innanför vår dörr så kommer du innanför VÅR dörr & det innefattar även hundarnas. 
Hur man lever med sina hundar ser otroligt olika ut, men de som känner eller följer oss på bla sociala medier vet att hos oss finns näst intill inga regler, de regler som finns är få & handlar till stor del om säkerhet som att tex, ni springer inte ut på vägen, ni hoppar inte upp på spisen eller tar något från borden utan ett varsågod. 
Jag tror dessutom på köttbullar & positiv förstärkning vid inlärning. Straff, hårda ord, att kasta saker eller lägga ner mina hundar på rygg, det finns inte här & när vi ändå är inne på det så vill jag passa på att säga om man vill gå kurs hos oss & tror på hårda metoder & inte köttbulleregn, då har du kommit fel & jag kommer gladeligen visa dig dörren ut, efter att jag berättat varför jag tycker du gör fel. 
Men åter till ämnet, lev nu dö sen, det är som jag tidigare sagt lättare sagt än gjort & jag vill återgå till de sista månaderna i min pappas liv, månaderna som förändrade mig & fortfarande gör, jag har fortfarande inte landat, att stå med båda fötterna på jorden är omöjligt när det känns som att benen gått av vid knäna & enda alternativet är att krypa, men åt vilket håll ska du krypa??
Detta kommer bli en lång serie av delar då mötet med döden leder in på så otroligt många vägar. 
Jag är vad man kallar en ensamvarg, eller något av en röd person om vi kallar det så, det är inget som märks i mitt arbete eller när jag arbetar för då går jag in i en roll, känner ni igen det? I mitt arbete är jag otroligt social, bjuder på mig själv & ger av mig själv till 100%. Men mitt jobb är mitt jobb & ur mycket jag än älskade dagiset så kom den dagen då jag från magen & ända upp i halsen kände mig illamående, ångesten växte sig stor, jag kände mig låst, jag kände mig jagad, instängd & allt detta under samma period som vi räknade dagarna innan min pappa slutligen fick somna, därefter växte dessa känslor så stora att jag knappt kunde andas.
Jah har privilegiet att få jobba med något jag brinner för vilket har sina för & nackdelar. Fördelen, du umgås med likasinnade hundnördar, du har med din hund som dessutom är din bästa vän men att lära sig vart gränsen går för jobb & privat är svårt & jag fick lära mig via den hårda skolan som slutade med att jag stoppade in hörlurar med hög musik & drog på mig luvan, tittade ner i golvet, undvek ögonkontakt & rusade in på Ica för att köpa mjölk för att sedan rusa ut igen, varför kanske ni undrar? Ja, vissa gånger har jag stått på Ica i över en timma & pratat hund, en timma för att köpa mjölk, det funkar inte i längden & missförstå mig inte, jag har inget emot att få frågor & ge tips/ideer & tankar kring träning, men inte på bekostnad av mig själv & min lediga tid eller mina hundar om vi ska iväg. 
Som instruktör är detta min inkomst & det är där jag tackar min pappa idag, han sa till mig att vara tydlig, erbjuda kurs eller privatlektion & är man då intresserad så bokar man, jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv & jag är på god väg men ännu inte där.
De är även tack vare min pappa som jag valt att sälja dagiset, han såg hur det åt upp mig, för även där, hur mycket jag än älskade det så var det som sagt inte alltid lika roligt när det knackade på dörren en sen vardagskväll & en gäst bara ville säga hej, mitt hem är min borg, mitt jobb är mitt jobb, ja jag hoppas ni förstår. 
Det är även tack vare min pappa som jag valt att utbilda oss som besöks/terapihundsteam, att ge någon annan chansen till ett leende med vår blotta närvaro är fantastiskt & något jag värderar högt. 
Beslutet med dagiset var för mig enkelt, när jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig, annonsen lades ut & responsen blev enorm men endast ett mail som var intressant, ett mail där fokuset låg på hundfrågor & inte hur mycket man tjänar, ja resten vet ni ju om vilket jag kommer komma in på vid ett senare tillfälle.
När någon i ens närhet får beskedet att tiden är räknad händer något med varenda en i familjen, i många fall helt omedvetet, man börjar göra saker man aldrig gjort förut, man tänker annrolunda, man handlar annorlunda, man värderar annorlunda & mer därtill. Jag gick in i en bubbla där allt handlade om att ge pappa så mycket jag bara kunde, att finnas vid hans sida varenda minut & däremellan fly med hundarna på träning eller tävling för att för en liten stund stänga av & glömma vad som var på väg att hända. Att fly med hundarna var min räddning, det finns inget annat som hade kunnat hjälpa mig i denna situation & jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur mycket jag behöver dem eller hur mycket de betyder för mig, de är en del av mig, den del som får mig att gå upp på morgonen & oavsett hur natten varit så vaknar jag med ett stort leende när jag ser hur dessa fantastiska individer kollar på mig som om jag vore hela deras värld.
Detta inlägg kommer avrundas ganska snart & nästa gång jag skriver kommer jag gå in på hur olika vi hanterar förlusten av en familjemedlem vilket får mig att vilja be er att reflektera i det jag just skrivit.
Mina hundar är min räddnig, missförstå inte detta nu, jag älskar alla i min familj men det skulle aldrig räcka, MINA HUNDAR RÄDDAR MIG DAGLIGEN! 
Hur ledsen jag än är, hur arg jag än är, hur glad jag än är så är den mest läkande, helande & fulländade känslan för mig att dela allt detta med dem.
Ta bort hundarna ur mitt liv & jag kan garantera att det hade gått utför.
Om ni kan förstå mina tankar, känslor & reflektera eller kanske jämföra ert egna liv med detta, det behöver inte vara hundar men kanske har ni något eller någon/några som ni är beroende utav? Då blir det lättare att förstå nästa inlägg, lev nu, dö sen del 3.
Hur vi lever våra liv beror ofta på vad vi varit med om, vad vi påverkats av genom livet men allt för ofta får jag känslan av att hur vi handlar & agerar när vi möter motgångar eller i detta fall döden får oss att handla genom känslor som finns inom oss, känslor som påverkat oss genom livet, mina är saknad, rädsla, förlust & kärlek.
Vad vi gör när vi står öga mot öga med förlust, död & sorg får oss alla att agera olika, vad är rätt? Vad är fel? Hur tar du dig vidare?

Ovan ser ni fotot av loke tätt intill min pappa endast timmar ifrån sitt sista andetag.

Fortsättning följer....
 
'

Läs hela inlägget »

Jag vill börja att inleda med ett stort tack, tack för den fantastiskt fina respons jag fick under mitt senaste blogginlägg, lev nu, dö sen del 1. Sanningen är den att jag gärna hade fortsatt skriva & skriva & skriva lite till men jag får ta det då & då men del 2 är på god väg & där emellan hoppas jag kunna bidra med anda ämnen, för tro mig, det finns en hel bank fylld av tankar & ideer redo att komma på print, men idag ska det handla om känslor. (Som vanligt)

Då var det dags igen, första helgen i januari & dörrarna öppnades till nordens största hundevenemang, My Dog som detta år skulle se lite annorlunda ut för våran del, inga utställningar, inga tävlingar men däremot ett pass i labväst monter där vi fick äran att representera & presentera vår ras för alla nyfikna eller kramsugna besökare. 
Jag har fått & fick under dagarna frågan "varför ställer du inte?" men framförallt "varför tävlar du inte?"
Svaren skiljer sig lite från varandra & för att börja med utställningsbiten så är svaret att varken Loke eller Ymer är, trotts att de är världens mest bedårande killar tillräckligt rastypiska för att det ska vara värt att lägga den summan varje anmälan kostar för att sedan gå in i en ring med vetskap att det blå kortet strax kommer upp & med det är våran tid i ringen över på mindre än fem minuter.
Jag kommer att ställa ut igen, för att jag tycker det är intressant att höra bedömningen allt eftersom åren går men inte på My Dog, det är inte en plats som gör varken mig eller grabbarna bekväm, eller nu var jag inte helt ärlig, Loke hade rantat runt i ringen som en kung, men för lilla Y är det ingen optimal miljö & jag värdesätter hans välmående mer än en bedömning på pappret. 
För det är något jag vill understryka här & det med stora bokstäver, är det för min eller min hunds skull som jag gör det? Som sagt, i Lokes fall, lite båda delarna, han tycker det är skitkul, jag hänger på & vi har en härlig stund tillsammans men för lilla Y hade det kunnat bli en skräckupplevelse.
När det sedan kommer till tävling & i detta fall NW tävling så grunnade jag tillsammans med Anna på detta under flera veckor innan vi bestämde oss för att avstå. Så här i efterhand är jag glad att jag inte anmälde mig även om det var frästande när vi väl var på plats men samtidigt en sån lättnad & skön känsla att uppleva My Dog som enbart besökare. Vi kunde i lugn & ro strosa bland montrarna, lyssna till föreläsningar, kolla NW tävlingar m.m men när en liten fågel gick ut med att det vankas sm under nästa år växte genast tävlingshornen ut & träningskalendern börjar gensat fyllas med datum.
Innan jag går vidare till vad jag igentligen vill prata om så vill jag återigen ta upp frågan jag ställde ovan, "är det för min eller hundens skull jag tar med den?"
Jag kommer inte gå så djupt in på ämnet men det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se individer som hellre krypit ur sitt egna skinn än befunnit sig på mässan bara för att husse/matte promt vill ha med dem när de förmodligen haft det 100 gånger bättre hemma i soffan med ett tuggben. 

Men nu till dagens ämne, kärleken till min hund eller rättare sagt mina hundar, för det finns ingen nummerordning, de är lika älskvärda alla tre & jag gör vad som helst för dem men i fredags fick jag en sån där varm känsla som nästan ledde till tårar när jag stod där & såg hur min älskade brunbjörn lockade till sig besökarna tillsammans med sina vänner Poppe & Majken. Att se honom integrera med främmande människor & bjuda på sig själv är en känslostorm utan dess like, det var av ren frivillighet, absolut inget tvång, helt spontant & öppen hjärtligt. Men vad som fick mitt hjärta att slå dubbla slag var hans glittrande ögon, ögon som utstrålande lycka, han älskade det & där stod jag & såg på medans min alldeles egna brunbjörn blev överöst med kärlek & kramar. Å vad jag älskar denna hund, denna stora mjuka nallebjörn, min Loke med världens största hjärta, det vänligaste jag någonsin mött, jag älskar honom så otroligt mycket, så mycket att kärleken ibland övergår i rädsla, rädsla att förlora honom & vips så är jag där igen, i krig med mina katastroftankar. 
Jag vet att jag kommer förlora dem allihop långt innan det är min tur att cheka ut, det är en del av hundägarskapet men hundägarskap kan se ut på många skillda sätt. Vad hundarna gör & vad de är för mig är något jag aldrig någonsin kommer att kunna tacka dem tillräkligt för, de är min trygghet, min fasta punkt, de ger mig inspiration, motivation & mer därtill, de är min familj & allt detta hinner jag tänka när jag står där bakom Loke med ett två meters koppel emellan oss samtidigt som han pussar en liten flicka i ansiktet & lägger sitt stora bruna huvud i hennes knä.
Jag har en skylldighet gentemot mina hundar, en skylldighet djupare än dagligt  färskt vatten & gå fria från hunger. Min skylldighet är att se dem, för de individer de är & därefter ge dem förutsättningar att få uppleva det bästa av världar där deras sinnen får användas, där deras behov blir tillgodosatta men framförallt att de vågar utrycka sig & ta för sig av allt vad livet har att erbjuda dem med vetskap att oavsett om det ibland blir fel & även när allt de gör är att hitta på hyss så finns jag här & jag gör precis vad som helst för dem.

Att Loke fick vara med & representera labradorerna i labväst monter var verkligen en ära & något vi gärna gör igen, givetvis hade jag önskat att lilla Y kunnat ställa upp & delta men än är vi inte där & för att avrunda så är det ju enbart för min skull som jag gör det, Loke hade haft det lika bra hemma även om han njöt av varje sekund, allt från att mingla bland människor, visa upp sig hos anicura eller provsitta i djurambulansen.
 

Läs hela inlägget »