Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2018

För nu tackar jag livet & höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby du & jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen? Lev nu dö sen. 
Ja så går refrängen i Petters fantastiska låt - Lev nu Dö sen & ju mer jag hör på den destu självklarare blir det, när vi dör så dör vi, då är det över, det finns ingen återvändo att göra allt det där man drömt om, vi måste leva och det är nu. 
Samtidigt som jag skriver så är jag införstådd med att våra måsten för att överleva tyvärr tar överhand & kontrollerar den del av vårt liv som vi kanske hade velat lägga på att fullfölja våra drömmar som att tex jobba, vi måste jobba för att tjäna pengar för att sedan betala räkningar för att ha tak över huvudet & mat på bordet. 
Men det måste ju finnas något däremellan, eller hur?
2018 har varit det värsta men kanske samtidigt det bästa året i mitt liv, trotts att året varit fullt med sorg, rädsla, ilska & ja, hat, så har jag samtidigt funnit mig själv, jag har börjat hitta tillbaka till den jag är & vill vara, för min egen skull.
Den 31/12-2017, klockan var 22.30, nyårsafton. Jag följer min pappa hem kramar om honom & jag kramar stenhårt samtidigt som vi önskar varandra ett gott nytt år. 
Gott nytt år? Så här i efterhand så tror jag att även om vi inte ville tro på det så var vi lika medvetna båda två om att det var vår sista nyårs kram, det skulle inte bli någon mer efter det. Men 2018 kom & kampen mot cancern fortsatte. Från januari till den 8 april då min pappa fick somna in är som en stor orkan av känsor, rädslan, ångesten, oron, skräcken över att han kommer försvinna, han kommer vara borta låg som ett konstant tryck mot bröstet samtidig som kärleken & värmen vi delade & fick uppleva fick oss att glömma. 
För mig kommer pappa alltid att vara min största manliga förebild, han är för mig en "manlig man" alltså han är en trygg fast punkt, han är lång & ståtlig, alltid stilig, på ett sånt där rockabilly sätt med jeans, snygg tshirt, skjorta & välstylat hår. Men det som framför allt gjorde honom till den han för mig var & är, det är kramarna, upplevelsen när han kramade mig samtidigt som man kände hans parfym övergick till en känsla av trygghet & framförallt kärlek.
Att se denna ståtliga man sakta förtina bort till att slutligen bli skinn & ben, det är en upplevelse jag inte önskar någon, men konstigt nog kunde vi genom en tid med det palliativa teamet, sjukhusbesök, ambulansfärder, dödsångest & begravningsmöte uppleva & känna glädje & kärlek. Ja det är så märkligt, det palliativa teamet kommer in i bilden när du inte har långt kvar, men ändå kan man inte förstå, trotts att hela badrummet består av piller, katetrar, sprutor & en pärm där den dagliga dosen mediciner som intas skrivs upp. Men att sitta mitt emot denna man & skratta samtidigt som vi planerar hans egna begravning, med allt från tal till musik, är i efterhand en av de märkligaste upplevelserna jag varit med om, hur sjukt & fint är inte detta på samma gång? 
Mitt i detta, under dessa fyra månader behövde jag från & till fly. Jag var näst intill bosatt hos min mamma & pappa men så fort jag fick chansen, ja då flydde jag, inte hem, utan iväg med hundarna, med Loke, Ymer & Diva, det var min räddning, de är min räddning & så än idag. Utan hundarna skulle jag aldrig ta mig igenom tiden som varit, jag hade inte häller börjat läka, jag tror i ärighetens namn att jag hade trillat tillbaka, tillbaka till personen jag under 8år kämpat hårt för att komma så långt ifrån som möjligt. Hundarna är förutom min familj, min drivkraft & motivation, min läkande effekt.

Fortsättning följer.......
 

Läs hela inlägget »

Nu är dagen här, klockan börjar närma sig 14:00 & det är endast 3 timmar kvar på dagis innan vi stänger för julledighet, men denna gång låser jag inte dörren & säger "Hej då dagis, vi ses igen i januari"
Denna gång låser vi dörren & jag säger hej då Hubbe's Hunddagis, tack för den här tiden tillsammans.
Visst låter det hemskt & inte är det helt sant heller för vi vet ja alla att jag kommer finnas kvar i lokalerna & hålla mina kurser, jag kommer dessutom ha kvar mitt företagsnamn som numera blir Hubbes Hundkurser & som pricken över iet så kommer ju jag & Sofia att samarbeta & jobba sida vid sida för att stötta varandras verksamheter. 
Men med handen på hjärtat så känns det lite konstigt att idag lämna dagis & med det släppa allt ansvar, all kontakt, ja allt som har med dagisverksamheten att göra. 
Jag känner ingen sorg eller ånger, min enda känsla är att jag är färdig, redo att gå vidare & ta steget mot nya äventyr. 
Det har varit fyra fantastiska år & det tack vare er, företaget har växt & utvecklats något enormt, jag har utvecklats något enormt & åter igen tack vare er. 
Det har varit en resa där vi provat oss fram, allt från rutiner vid hämtning/lämning till läger & temakvällar. Vi har gästats av stora som små på dagiset & alltid med fokus på att varje individ får det den önskar (inom viss parentes) 
Som sagt, mycket har hänt & inte mist under 2018 som blev det år då hela min värld återigen skulle vändas upp & ned, ett år full med tuffa besked, händelser & beslut men inte minst ett år där jag verkligen lärt känna mig själv, mina känslor & en insikt om att vi tyvärr inte lever för alltid & hur viktigt det är att ta vara på sig själv & tiden ihop med vår nära & kära.
Jag kommer förvalta min tid på Hubbe's med största tacksamhet & känslor fyllda av glädje då jag ser hur dagisets nya föreståndare Sofia tagit sig an våra gäster med ett stort hjärta & sörjer för det som vi för fyra år sedan började bygga upp.
Min tid som dagisföreståndare är över & det är dags att tacka för mig. Vad som händer härnäst, det vet jag inte riktigt, men jag är så redo att börja fylla på min bucketlist & ta mig an nya äventyr, uppfylla nya drömmar & förverkliga mina mål.
Tusen tack allihopa, ta hand om varandra så ses vi när vi ses om inte annat här på bloggen. Vill även passa på att tacka samtliga i Hubbe's personalstyrka, både anställda som praktikanter för dessa år tillsammans.

Kram Michaela, Loke, Ymer & Diva
 

Läs hela inlägget »

2019 är på ingång & med det kommer nyårslöften som för min egen del innebär förändring eller rättare sagt förändringar som i mitt fall handlar om positiva förändringar. Jag ser fram emot ett nytt år, både yrkesmässigt men även privat & att även kunna kombinera det "privata med det yrkesmässiga" är ju rent av sagt en dröm. För det är ju ändå så att mycket av det jag gör knyter dessa två kategorier samman. 
Med det sagt vill jag önska er varmt välkomna till bloggen, en samlingspunkt där det kommer snackas träning, tävling & mål, poddande men även en hel del känslor som rör om i grytan, framförallt min egna, jag pratar om "knarkhunden"- en föreläsning om hunden läkande effekt.

Läs hela inlägget »

2018

För nu tackar jag livet & höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby du & jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen? Lev nu dö sen. 
Ja så går refrängen i Petters fantastiska låt - Lev nu Dö sen & ju mer jag hör på den destu självklarare blir det, när vi dör så dör vi, då är det över, det finns ingen återvändo att göra allt det där man drömt om, vi måste leva och det är nu. 
Samtidigt som jag skriver så är jag införstådd med att våra måsten för att överleva tyvärr tar överhand & kontrollerar den del av vårt liv som vi kanske hade velat lägga på att fullfölja våra drömmar som att tex jobba, vi måste jobba för att tjäna pengar för att sedan betala räkningar för att ha tak över huvudet & mat på bordet. 
Men det måste ju finnas något däremellan, eller hur?
2018 har varit det värsta men kanske samtidigt det bästa året i mitt liv, trotts att året varit fullt med sorg, rädsla, ilska & ja, hat, så har jag samtidigt funnit mig själv, jag har börjat hitta tillbaka till den jag är & vill vara, för min egen skull.
Den 31/12-2017, klockan var 22.30, nyårsafton. Jag följer min pappa hem kramar om honom & jag kramar stenhårt samtidigt som vi önskar varandra ett gott nytt år. 
Gott nytt år? Så här i efterhand så tror jag att även om vi inte ville tro på det så var vi lika medvetna båda två om att det var vår sista nyårs kram, det skulle inte bli någon mer efter det. Men 2018 kom & kampen mot cancern fortsatte. Från januari till den 8 april då min pappa fick somna in är som en stor orkan av känsor, rädslan, ångesten, oron, skräcken över att han kommer försvinna, han kommer vara borta låg som ett konstant tryck mot bröstet samtidig som kärleken & värmen vi delade & fick uppleva fick oss att glömma. 
För mig kommer pappa alltid att vara min största manliga förebild, han är för mig en "manlig man" alltså han är en trygg fast punkt, han är lång & ståtlig, alltid stilig, på ett sånt där rockabilly sätt med jeans, snygg tshirt, skjorta & välstylat hår. Men det som framför allt gjorde honom till den han för mig var & är, det är kramarna, upplevelsen när han kramade mig samtidigt som man kände hans parfym övergick till en känsla av trygghet & framförallt kärlek.
Att se denna ståtliga man sakta förtina bort till att slutligen bli skinn & ben, det är en upplevelse jag inte önskar någon, men konstigt nog kunde vi genom en tid med det palliativa teamet, sjukhusbesök, ambulansfärder, dödsångest & begravningsmöte uppleva & känna glädje & kärlek. Ja det är så märkligt, det palliativa teamet kommer in i bilden när du inte har långt kvar, men ändå kan man inte förstå, trotts att hela badrummet består av piller, katetrar, sprutor & en pärm där den dagliga dosen mediciner som intas skrivs upp. Men att sitta mitt emot denna man & skratta samtidigt som vi planerar hans egna begravning, med allt från tal till musik, är i efterhand en av de märkligaste upplevelserna jag varit med om, hur sjukt & fint är inte detta på samma gång? 
Mitt i detta, under dessa fyra månader behövde jag från & till fly. Jag var näst intill bosatt hos min mamma & pappa men så fort jag fick chansen, ja då flydde jag, inte hem, utan iväg med hundarna, med Loke, Ymer & Diva, det var min räddning, de är min räddning & så än idag. Utan hundarna skulle jag aldrig ta mig igenom tiden som varit, jag hade inte häller börjat läka, jag tror i ärighetens namn att jag hade trillat tillbaka, tillbaka till personen jag under 8år kämpat hårt för att komma så långt ifrån som möjligt. Hundarna är förutom min familj, min drivkraft & motivation, min läkande effekt.

Fortsättning följer.......
 

Läs hela inlägget »

Nu är dagen här, klockan börjar närma sig 14:00 & det är endast 3 timmar kvar på dagis innan vi stänger för julledighet, men denna gång låser jag inte dörren & säger "Hej då dagis, vi ses igen i januari"
Denna gång låser vi dörren & jag säger hej då Hubbe's Hunddagis, tack för den här tiden tillsammans.
Visst låter det hemskt & inte är det helt sant heller för vi vet ja alla att jag kommer finnas kvar i lokalerna & hålla mina kurser, jag kommer dessutom ha kvar mitt företagsnamn som numera blir Hubbes Hundkurser & som pricken över iet så kommer ju jag & Sofia att samarbeta & jobba sida vid sida för att stötta varandras verksamheter. 
Men med handen på hjärtat så känns det lite konstigt att idag lämna dagis & med det släppa allt ansvar, all kontakt, ja allt som har med dagisverksamheten att göra. 
Jag känner ingen sorg eller ånger, min enda känsla är att jag är färdig, redo att gå vidare & ta steget mot nya äventyr. 
Det har varit fyra fantastiska år & det tack vare er, företaget har växt & utvecklats något enormt, jag har utvecklats något enormt & åter igen tack vare er. 
Det har varit en resa där vi provat oss fram, allt från rutiner vid hämtning/lämning till läger & temakvällar. Vi har gästats av stora som små på dagiset & alltid med fokus på att varje individ får det den önskar (inom viss parentes) 
Som sagt, mycket har hänt & inte mist under 2018 som blev det år då hela min värld återigen skulle vändas upp & ned, ett år full med tuffa besked, händelser & beslut men inte minst ett år där jag verkligen lärt känna mig själv, mina känslor & en insikt om att vi tyvärr inte lever för alltid & hur viktigt det är att ta vara på sig själv & tiden ihop med vår nära & kära.
Jag kommer förvalta min tid på Hubbe's med största tacksamhet & känslor fyllda av glädje då jag ser hur dagisets nya föreståndare Sofia tagit sig an våra gäster med ett stort hjärta & sörjer för det som vi för fyra år sedan började bygga upp.
Min tid som dagisföreståndare är över & det är dags att tacka för mig. Vad som händer härnäst, det vet jag inte riktigt, men jag är så redo att börja fylla på min bucketlist & ta mig an nya äventyr, uppfylla nya drömmar & förverkliga mina mål.
Tusen tack allihopa, ta hand om varandra så ses vi när vi ses om inte annat här på bloggen. Vill även passa på att tacka samtliga i Hubbe's personalstyrka, både anställda som praktikanter för dessa år tillsammans.

Kram Michaela, Loke, Ymer & Diva
 

Läs hela inlägget »

2019 är på ingång & med det kommer nyårslöften som för min egen del innebär förändring eller rättare sagt förändringar som i mitt fall handlar om positiva förändringar. Jag ser fram emot ett nytt år, både yrkesmässigt men även privat & att även kunna kombinera det "privata med det yrkesmässiga" är ju rent av sagt en dröm. För det är ju ändå så att mycket av det jag gör knyter dessa två kategorier samman. 
Med det sagt vill jag önska er varmt välkomna till bloggen, en samlingspunkt där det kommer snackas träning, tävling & mål, poddande men även en hel del känslor som rör om i grytan, framförallt min egna, jag pratar om "knarkhunden"- en föreläsning om hunden läkande effekt.

Läs hela inlägget »