Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Loke älskar mig men Ymer behöver mig, ja så är det & jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Igår var jag ledsen, idag är jag jätte ledsen, jag svek min bästa vän, min bästa vän som behöver mig, som litar på mig & föväntar sig att jag gör det bästa för honom oavsett vad vi står inför.
Ymer är min unika lilla kille med speciella behov, han är den mest kärleksfulla idivid jag träffat med ett stort behov av närhet & uppmärksamhet, utifrån sett kan han uppfattas som självständig, modig, intensiv & något brötig vilket jag förstår men i denna lilla kille finns inget som heter modig, han är i själva verket väldigt osäker, modet har kommit från en lååång resa med många positiva upplevelser, flera kilon köttbullar & härliga möten, där han får lov att supa in omgivningarna & möta nya utmaningar i takt med att han växt & lärt sig att det är okej "morsan ser till att inget händer mig"
Under 1 1/2 år har vi tagit små små steg framåt, vi har provat oss fram & kommit fram till att vi utesluter kurser där vi sitter gruppvis eller är flera hundar samtidigt, det funkar inte, oavsett hur mycket hänsyn & förståelse de andra ekipagen visar så blir det en allt för svår & trång miljö för honom & där har lägerhelger blivit räddningen när vi har ute en & en hund eller han har möjlighet att gå undan emellanåt, privatektioner är det absolut bästa men jag tror såklart på att utveckling sker genom att sakta men säkert, med fickan full av köttbullar, möta sina rädslor för att på så sätt växa & stärka sig själv som individ & självklart genom träning med våra vänner där Ymer själv fått välja vilka han vill hänga med eller ej, för det är så det är, oavsett hur snäll en annan hund är så är det Ymer som väljer om det funkar & det måste jag acceptera. Med Ymer har jag verkligen fått omvärdera saker & ting, jag måste alltid tänka för jag handlar & planera dagen oavsett vad vi ska göra & jag har nog aldrig lärt mig så otroligt mycket som jag gjort tillsammans med honom. 1 + 1 är inte alltid 2 med en Ymer om man säger så, ibland är 1 + 1 3954?!
Givetvis fick Ymer redan som valp bli en NW hund, det är ju världens roligaste hunsport & tack vare NW:n har han vuxit flera cm i självförtroendet, så otroligt mycket att miljön vid tävling har varit helt okej då han emellan det som kan verka lite läskigt gått in & briljerat i söken, det skrämmande i omgivningarna utanför har alltså minskat i takt med att han fått gå in & göra något han tycker han är bäst på & vi har alltid lämnat tävlingar/träningar med en underbar känsla där han känt sig som Batman & jag som Robin, men så hände något. 
För ett tag sedan blev Ymer överrumplad & påhoppad av en annan hund, jag var lika oförberedd som honom, hunden dök upp från ingenstans & det blev kaos, utan att gå in för mycket på själva händelsen så har vi efter det återgått till ruta 0 minus 10 steg bakom det, vi har gått från att jag kände, det är dags at ta bort det gula bandet till att bli tvärgula. Ymer har börjat reagera på allt! 
Hur ska vi nu ta oss ur det här? Min tanke var att nu backar vi bandet, sagt & gjort, men inte viste jag att det skulle bli så illa att gårdagen slutade med att tårarna sprutade & min ända känsla var att jag har svikit min hund, min bästa vän, han som behöver mig mer än någon annan. 
För skillnaden mellan Loke & Ymer är att båda älskar mig såklart & Loke behöver mig givetvis också men han är trygg i sig själv & alla miljöer, han är positivt inställd till alla mäniskor & djur, han är självständig & tycker att det ä helt okej att hänga med andra, att vara ensam hemma för han är så säker på att jag kommer hem & att jag finns där. Ymer däremot, han behöver ingen annan, så är det, det är verkligen han & jag så när jag säger Loke älskar mig men Ymer behöver mig så är det precis så det är. 
Men för att återgå så slutade helgen som vi sett fram emot i tårar & jag har bara mig själv att skylla. 
Lördag åkte vi till örkelljunga, det var dags för Ymer att debutera i klass 2 & vi började dagen med en lång promenad, han fick bada & bara var lilla Y medans vi strosa runt i skogen. Sen blevdet anmälan, banvandring & tävlingen drog igång & jag märkte redan när vi började gå mot väntplatsen att han var påverkad, det var en lugn miljö, helt perfekt upplagt för träning men kanske inte tävling för Ymers del, han blev helt slut bara av att supa in omgivningarna. Så resultatmässigt vår absolut sämsta dag men samtidigt kände jag att nä, vi hade den allra bästa av dagar, för vi gick därifrån med goa uppleveler & erfarenheter, dagen var fantastisk, med fantastisk kritik av goa Linda som dömde för dagen & Ymer gick som sagt därifrån riktigt trött men med en härlig känsla & var jag var mest nöjd med var vår underbara team känsla som dessutom gav ett SSE när jag valde att bryta helt & hållet i utomhussöket då jag såg att han är färdig, det finns ingen energi kvar, han kämpa tack vare den "will to please" hund han är men vem är jag om jag pressar honom att söka vidare.  Så totalt 40 poäng, 2 SSE, 1 felmarkering & bäst av allt goa känslor.
Vi åker hem, trötta, nöjda & glada & det är då vi beslutar att vi efteranmäler till en tävling dagen därpå, såhär i efterhand känner jag bara "jävla idiot, varför gjorde du det?" 
Men tanken var eftersom Loke inte kunde vara med under söndagen & Ymer behöver fler härliga dagar som dessa så kan vi åka utan några planer på diplom osv, vi skulle se det som träning & fortsätta jobba på de underbara känslorna. 
Söndagen kommer & vi åker först för att möta upp Anna & podda, givetvis om härliga känslor & hur viktigt det är, ja ni kan ju höra själva, det var verkligen fantastiska känslor & därsatt jag helt ovetande om att jag snart skulle åka hem i tårar.
Väl på plats så inser jag ganska snabbt att miljön är tuff, men Ymer är nöjd i bilen, det är lugnt, vi anmäler, går banvandring & jag uppmärksammar för min grupp att min hund är gul & behöver extra avstånd, bestämmer mig att ge dagen en chans då områderna var riktigt kul, domarna är toppen & arrangemanget var riktigt bra annordnat i mitt tycke, så om jag glömmer säga det, tusen tack till SBK Göteborgsavdelningen & även till Sara som gav Ymer en härlig upplevelse innan vi valde att stryka oss.
Men påväg ner till första söket, trotts att jag uppmärksammat om gul hund så finns det "nötter", egotrippade "nötter" som varken visar hänsyn eller respekterar andra hundar oavsett gula band eller ej & det är givetvis en sån person som ska ställa till det såpas mycket att Ymer inte ens tar köttbullar, DET HÄNDER ALDRIG, han blir stressad, men jag får med honom, bryter beteendet & med hjälp av Anna & arrangörer så lotsas vi in i första söket men det var som om att lilla Y inte var med mig, jag höll en ny hund i kopplet. Som jag skrev ovan så har han alltid vuxit av att komma till träningar & tävlingar, när han får gå in & arbeta är det som om allt annat står still, tiden står still & sen i samband med träff/markering så kommer superhjältekänslorna & stoltheten, men igår fick vi tyvärr inte uppleva det över huvud taget & jag valde helt enkelt att bryta & strök oss helt där & då,jag ville bara ut därifrån, krama Ymer, be om förlåtelse för nu hade jag gått för långt, Nose Worken är hans grej, hans superhjälte grej & inte ett enda diplom i världen är värt att han ska utsättas för något han inte mäktar med på detta sätt, bara för att jag egoistiskt nog tycker det är kul att tävla.
För mig är det en självklarhet att alla hundar ska få vara med & tävla, oavsett om man är gul eller ej & jag tror att de flesta håller med & jag vill även tacka från botten av mitt hjärta till alla er som faktiskt visar hänsyn, det är så otroligt mycket mer värt än vad många kanske förstår. Men till er som anser att ni äger världen & att ett tvåmeterskoppel på hunden innebär att man kan göra precis som man vill, fy skäms!
Vi strök oss i vilket fall, gick till bilen & Ymer är super stressad, det är dags att åka men jag kommer inte långt innan han börjar gny & jag förstår att något är fel, stannar bilen & hans mage har slått ut totalt, han är så stressad & jag brister ut i gråt samtidigt som Ymer försöker hitta någonstans att gå på toa.
Det blev en lång färd hem, med ångest & skuldkänslor som svämmar över innan vi möts av vår lilla flock på uppfarten, där både Loke, Diva & Jimmie stod & tog emot oss. Ymer var överlycklig, jag kände mig lättnad, äntligen var vi hemma & det blev en avslappnad kväll i trädgården, Ymer mår bra, jag mår bra men fy vilken ågren.
Så vad har jag lärt mig utav detta? På Ymers bekostnad så har jag nu insett att vi måste backa bandet ännu mer, vi får helt enkelt börja om från noll, vi lägger allt vad tävling heter åt sidan & lägger fokus på träning med härliga känslor men framförallt har jag lärt mig att lyssna på magkänslan & speciellt på Ymer, känns det inte rätt så är det förmodligen inte rätt & istället för att efteranmäla stanna upp & njuta av den fantastiska känsla vi har där & då, låta honom omfamna & pausa dagen därpå.
Att känna att man behandlat sin bästa vän orättvist är verkligen fruktansvärt, för det är vad hundrana är, de är mina allra bästa vänner, de är mina barn, vi är en familj & det är precis det vi vi i huvudsak vill fortsätta vara jag vill aldrig någonsin igen känna att jag skulle ha utnyttjat Ymer eller någon av de andra som ett redskap för framgång eller någon hobby, tvärt om, de är min framgång i livet för utan dem hade jag inte levt idag & det är jag dem så tacksam för & när det kommer till hobby så är det något vi gör tillsammans som tex Nose Work, vandringar & allt därtill, att ligga hemma på soffan, grilla en hamburgare & tugga ben i trädgården, ja det är vi i vardagen, som vilken familj som helst.
 

Läs hela inlägget »

Idag för en vecka sedan nästan exakt på minuten klev vi innanför dörrarna, vi var hemma, efter en 122 mils resa från vår tripp till Piteå, en resa som vi mer än gärna vill göra igen men då med mer tid att åka runt & njuta mer av omgivningarna, där det finns mer tid att stanna upp längs med vägen & se allt det vackra som finns omkring oss.
Dag nr 1 i Piteå, många & långa promenader, helt underbart, naturen är magisk & bäst av allt, du kan gå hur långt som helst utan att möta en kotte & det är precis det jag kallar för återhämtning, när man går in i sin egna bubbla med sina bästa vänner, hör fåglarna kvittra, solen lyser & tacksamheten infinner sig.
Men resan till Piteå handlade ju inte om semester & ledighet, vi åkte ju trotts allt för att jobba & under torsdagskvällen dukade vi upp fika, satte på projektorn & jag tog ton för att föreläsa om livet som ex  missbrukare & hur man går vidare, att hita drivkraften & livsglädjen samt vilken betydelse hundarna har i mitt liv.
Jag är så tacksam er som kom & lyssna, vilket gäng & vilket intresse, jag har nog aldrig fått så otroligt många raka & ärliga frågor samt fått höra om era egna erfarenheter av missbrukets baksida på ett eller annat sätt. Så tack från botten av mitt hjärta & stort tack till Emma som fixat & donat & gjort detta möjligt!
Efter avslutad föreläsning var det som luften gick ur mig, vi plocka undan & åkte hem, rasta grabbarna & gick in i vår lilla stuga där vi stod & tjuvkika lite när Emma gick fram & tillbaka på gården för att släppa in hästarna för kvällen samtidigt som hennes son, hundar, hönor & katter cirkulerade runt dem vilket får mig att sakna hästlivet något enormt. Att bara få snosa & känna doften av häst får mig att drömma tillbaka till åren i stallet samtidigt som jag är så nöjd & tillfreds med det liv jag lever idag, att skaffa häst när jag bor på en ö, nä, det funkar inte, då vill jag bo tillsammans med hästarna på en gård igen.
Det blev fredag morgon & klockan slog 05:00, där låg vi klarvakna i sängen & tänkte "jaha, vad ska vi göra nu?" så upp med telefonen, googla vandringsleder piteå & vi begav oss till Fårö efter ett snabbt stopp på Cirkel K för att köpa kaffe. 
Det blev en lång härlig promenad, återigen helt ensamma med naturen, solen sken, fåglarna kvittra & rätt som det var kunde vi under denna varma majdag passera en hög med snö, skitballt tyckte såklart grabbarna. 
När vi var påväg tillbaka passerade vi ett litet smultronställe & första tanken var såklart att här måste vi Nose Worka, så ut med några gömmor & vi fick till några riktigt bra sök, mitt i skogen, oåtkomligt, närliggande, problemlösning m.m 
Tiden ticka på & det var dags att bege sig tillbaka, det var ju trotts allt fredag & kvällens After Dog Work med Nose Work skulle förberedas. Det blev en tur till Pite för att handla samtidigt passade vi på att kika in i Emmas fantastiska lokaler på Pite Hundsim innan vi tog oss hemåt, tände grillen & välkomnade kvällens ekipage.
Det blev en härlig kväll hamburgare, pitepallt, nose work snack & givetvis en hel del träning. Tusen tack för en fantastisk kväll, jag är så tacksam att jag fått komma. 
Så upp med handen ni som åkt 122 mil för att föreläsa & hålla kurs i Nose Work!

 

Läs hela inlägget »

Taken var att jag skulle sätta mig ner & fortsätta berätta om vår Piteå resa men det får vänta tills i morgon då jag känner att det är dags att prata lite allvar däremellan & denna gång om psykisk ohälsa, något som tyvärr växer i dagens sammhälle samtidigt som resurserna stryps till både samtalsterapi så som hos psykolog eller kbt när det i själva verket kanske är det som behövs, även om det inte löser bakomliggande orsak så är det iallafall någon som lyssnar & kan vägleda framåt & på så sätt har vi kommit en bit på vägen, ryggsäcken börjar bli lättare.
Samtidigt om resurserna till samtal stryps så ser man en enorm ökning av olika preparat där psykisk ohälsa spelar roll så som ångest, oro, depression m.m & det är precis där jag själv befinner mig, med en väntetid på ca 2 år till samtalsterapi, trotts att det med stora bokstäver står TRAUMATISERAD på remissen & när jag pratar med vårdcentralen säger de "ja, fast du är väl inte självmordsbenägen" alltså nä, det är jag inte men jag är för första gången i mitt liv redo att börja ta hand om mig själv på riktigt & ja då får man en sjukskrivning som säger "gå hem & vila lite & ta dessa tabletter" 
Det funkar inte riktigt så, jag kan inte sitta hemma, jag mår bra av att vara aktiv & hade läkaren dessutom läst min journal så hade de inte gett ig några tabletter med tanke på min bakgrund då självmedicinering samt att övermedicinera är något som ja vad ska jag kalla det "ligger mig varmt om hjärtat"
Sjukskriven har jag varit, men inga tabletter, för jag har turen som hittat mitt sätt att läka, mitt sätt att hantera min ångest & det är via hundarna, de är min räddning som jag tidigare skrivit om. 
Men nu till sak, för detta handlar inte om att ta på sig någon offerkofta utan om att göra skillnad då Öckerö kommun är en av de kommuner som strypt resurserna till hjälp vid psykisk ohälsa, oavsett ålder, vilket för mig känns helt ursäkta uttrycket "fucked up" 
Därför kommer vi på Hubbe's tillsammans med Hönö Motorklubb att anordna en Nose Work cup där överskottet oavortat kommer gå till föreningar i kommunen som jobbar med bla ungdomar med psykiskohälsa.
Det spelar ingen roll vem du är, om det är hundar du brinner för eller motorer du vill meka med så har du rätt att må bra, att känna dig sedd men framförallt hörd. 
Det finns så otroligt mycket att säga men jag tänker avrunda med ett citat & hoppas på att så många som möjligt vill vara med & bidra till detta ändamål för tillsammans kan vi göra skillnad.

"Det syns inte utanpå hur det känns inuti"

För mer info samt anmälan till cupen klicka här
 

Läs hela inlägget »

Ena stunden är man i Piteå, 122 mil hemifrån för att nästa stund vara tillbaka i soffan med kaffekoppen i handen samtidigt som man tittar ut över trädgården där hundarna går & lullar.
Vilken resa vi haft & precis som rubriken säger så är det inte målet i sig som är det viktiga, för mig är det hela resan, från det att vi sätter oss i bilen tills dess att vi är hemma igen, flera dagar senare & jag kommer börja med att berätta om just resan, naturen & de intryck som infunnit sig längs med landsvägar & motorvägar i vårt avlånga land.
Tisdag morgon, vi steg upp i tid, precis som vanligt, gick ut i bergen för att sedan packa bil & bege oss norrut med flera stop på vägen för att slutligen landa i Hudiksvall där vi checka in för några timmars sömn innan vi begav oss vidare dagen därpå. Känslan när jag låste dörren hemma var en skräckblandad förtjusning, alltså vilket äventyr det skulle bli, bara jag & grabbarna genom sverige men samtidigt ska jag inte sticka under stolen att katastroftankarna spökade från & till "tänk om något händer & jag är 122 mil hemifrån" eller "tänk om bilen går sönder mitt i urskogarna bland björnarna, vad gör jag då" 
Men väl i bilen begav vi oss norrut med första stopp i Mariestad där vi luncha & tog en kortare promenad längs med porlande vatten & fantastisk natur innan vi begav oss vidare mätta i magen med go musig som strömade ut genom högtalarna & jag måste berätta för er att jag kommit på mig själv med att bara sitta & le vid flera tillfällen. Jag njuter verkligen bara av att se våra vackra vyer när vi glider genom kommun efter kommun, by efter by, även de sista milen då allt som kunde skådas var en stor variation av olika träd. Jag blir så inspirerad & får så otroligt mycket energi av naturen & vid just denna resa har vi mest bara glidit förbi ala smultronställen som vi nu satt upp på vår bucket list av platser vi ska besöka.
Nästa stop blev i Tärnsjö där vi tog en lång härlig promenad i naturreservatet, återigen med ett leende på läpparna, vi kan gå & g & gå, utan att möta en kotte & det kanske låter konstigt men det är precis det jag älskar med naturen, promenader & att få vara ute, det är bara vi & inget annat betyder någonting just där & då, det är för mig magi.
Efter en härlig promenad där känslan att sätta sig i bilen igen när man bara ville stanna kvar där & då så begav vi oss mot Hudiksvall där vi cheka in på ett jätte mysigt världshus, givetvis hundvänligt med fina rum & fantastisk service. 
Det bleb en kortare kissrunda & kvällsmat, sen så sov vi allihop & vi sov riktigt gott fram till kl 05:00 då den alarmlösa klockan i oss allihop sa att det var dags att stiga upp & bege sig iväg. 
Med en färdig plan på vandringsled i närheten för morgonpromenaden tog vi kaffet med oss i bilen & tackade för oss.
Återigen,  naturen, jag, vi älskar det & det blev ca en timma i skogen innan vi satte av de sista 7 timarna mot Piteå, givetvis med stop på vägen, ett av dem blev vid Indalsälvens delta & älgsand naturreservat & jag måste bara säga att har ni vägarna örbi, se till att stanna där. Förutom naturen & vandringsleden så var det ett perfekt tillfälle att slänga ut några gömmor, ja givetvis måste man ju passa på att Nose Worka längs med vägen & här måste jag ju även tillägga att det är en del av varför Nose Worken är så fantastisk, du kan ta med dig denna träningsform & sport varsomhelst!
Väl på vägen igen tog vi oss de sista timmarna mot Piteå & Hortlax där en liten stuga på en hästgård med katter, höns & naturen som granne stod & vänta på oss. 
Hur hade vi det då under våra dagar i Pite? Ja, det får ni vänta med tills i morgon, jag har så mycket att berätta att det krävs ett helt eget inlägg för det. 
Men innan jag avrunar måste jag verkligen understryka hur fantastiskt fint det är i vårt avlånga land, jag har verkligen bestämt mig för att planera in & ta mig tid att upptäcka sverige genom resor & vandringar tillsammans med grabbarna men förhoppningsvis då även med resesällskap, Sofia har redan sagt ja med hela huvudet men jag hoppas kunna få med mig den tvåbenta grabben här hemma också. Redna nu har vi bestämt vilka ställen det blir, nu måste vi bara boka datum. 
Jag har fått frågan om hur grabbarna tyckte det var att åka bil så långt & jag kan med största sannorlikhet säga att de har levt som kungar båda två. Mjuka dynor bak i bilen, vatten i skålarna, goa ben, många korta bensträckare mellan de längre promenaderna som för grabbarna blev som vid varje stopp blev som att läsa ett nytt nummer av härliga hund med alla nya dofter & intryck. Att resa/bila med hund är verkligen att rekomendera om man har hundar som är trygga med att åka bil.
Nu tar vi en pause från skrivandet, dags att skicka ut kallelser inför veckans happenings, men håll tillgodo, vi berättar mer om vår resa inom kort!
 

Läs hela inlägget »

"Strukturera, planera & styr upp träningen så kommer du nå dina mål fortare" 
Detta är precis det jag fått sagt till mig men vad den här personen inte förstår är att jag är redan i mål, vi är i mål! 
Jag förstår vad hon menar men om jag frångår det som jag skulle vilja kalla enkelt, kul & lekfullt så har jag helt enkelt tappat en del av den jag är, av dem vi är som team.
Missförstå mig inte nu för jag älskar att analysera, men det gör jag gärna genom att snacka med vännen vi precis tränat med, eller den där kompisen som tycker att Nose Worken ska va så kul & lekfull som jag anser att den faktiskt är.
Jag älskar att "planera" träningen, fundera på vart vi ska sätta gömmorna om det går på fem minuter, jag tycker alltså inte om att överjobba inför ett träningspass & inte heller efter när man istället kan sätta sig ner, dricka en kopp kaffe, titta på sina bästa vänner & känna att de är nöjda, lyckliga & stolta över deras superinsats att jaga gömmor i spännande & utvecklande miljöer men det är då man kan får en sån där kommentar som ovan "vad var målet med träningen? 
Alltså, så här är det, mitt mål är att ha kul tillsammans med mina hundar oavsett vad vi gör & vad vi än gör så vill jag hålla det enkelt & lekfullt, jag tror på köttbullar, glada hejjarrop & att skämma bort dem & jag förlitar mig helt på att det kommer ta oss framåt, även om det tar längre tid för självklart har vi som mål att ta oss till klass 3, men vi har inte heller brottom & jag är inte heller personen som kan strukturera, planera & lägga fokus på en sak i taget, jag gillar att ta saker & ting som det kommer, jag gillar att hålla det enkelt. 
Nu vill jag bara understryka att det inte är något som helst fel att anteckna, analysera & skriva ner träningen utan det jag vill få fram är att vi alla är olika & att vi tack vare våra olikheter kan lära utav varandra. Någonstans önskar jag att jag kunde skriva ner en plan, precis som jag gör som instruktör, men privat är jag den ADHD person som jag är, vilket betyder att om det finns någon som helst struktur så finns den i mitt huvud. 
Häromdagen träffade vi några av våra vänner för att träna & vad jag älskar med dem är att de är precis som vi, det är enkelt & vi gör det enkelt. Det innebär inte att vi sätter ut "enkla" gömmor men vi lägger inte heller jätte stor värdering i hur de är utsatta, det handlar mer om "här hade varit spännande att sätta en gömma, vi testar & ser vad som händer" Det handlar även om att utnyttja miljön vi har runt oss som vid detta tillfälle, bryggor, gallertrappor m.m
Va vi kan se efter varje hund kört är att tack vare den entusiasm, glädje & iver hundarna har när de ska få jobba så tar de sin an även det som kan kännas lite läskigt, ibland med stöttning men mestadels helt på egen tass & att det är ren & skär arbetslycka från det att startsignalg ges tills dess att sista gömman är funnen.
Vad vill jag då få sagt med det här? 
Jo, sluta krångla till det, tänk inte för mycket, ibland behöver vi bara packa ryggsäcken med köttbullar, gå ut & träna i all enkelhet utan någon som helst plan eller med någon som helst typ av slutanalys, allt vi behöver göra är att vara här & nu med våra bästa vänner & jag kan lova att utvecklingen sker ändå!

Läs hela inlägget »

Det är återigen måndag & vi lämnar en händelserik vecka bakom oss där våren äntligen kommit för att stanna & förutom att det dessutom var påsk ledigt förra helgen så har vi hunnit med att träna, tävla, åka på turne i vårt avlånga land & som pricken över it så har lilla Y dessutom fyllt år.
Påskhelgen inleddes med Påsknosen på Hubbe's där vi fick se otroligt många fina uppvisningar under fyra behållarsök i klass 1 & 2, givetvis med temat påsk vilket i sin tur skapade lite extra pirr i magen när de tvåbenta insåg att påskäggen förmodligen skulle börja flytta på sig. 
När vi sedan inledde påsken gör vi givetvis det med bravu & grabbarna klädde ut sig till påskgubbe & påskkärring, helt bedårande & urgulligt, givetvis fylldes deras korgar till bredden med godsaker när de gick från hus till hus för att önska glad påsk. 
Nja, nu skoja jag bara, vi påska endast för de närmsta men korgen blev proppfull men snacks, vilket är det viktigaste för två glada & gottesugna labradorer.
Förutom firande har det varit en fantastisk tävlingsvecka för 7 av 8 klubben, ja den berömda klubben borde utse oss till ordförande, för här lär vi stanna. 
Missförstå mig inte nu, för samtidigt som jag skriver detta så har jag ett stort brett leende på läpparna, mina pojkar är fantastiska, det har helt enkelt inte varit vår tur att ta ett klass 2 diplom ännu, men vad Loke hunnit göra under veckan var att knipa det sista diplomet i TEM Behållare & dessutom med vinst i ett av momenten, vilket ledde till att han nu är uppflyttad till klass 2 även där, hejja stora björn!
TEM tävlingen gick som en dans, har egentligen inte så mycket att säga om det mer än att vi hade goa känslor genom hela söken & fina markeringar, helt utan krafs, vilket har blivit ett litet "extra plus i kanten" då & då. 
Fredagen innebar sedan vilodag eller det är väl synd att säga, vi har faktiskt börjat springa 4-5km på mornarna tillsammans med Sofia då vi NU PÅ FREDAG ska upp till Stockholm för övernattning & delta i Muddy Paws, givetvis kommer vi komma tillbaka till det när det närmar sig, men förutom löpning så innebar fredagen vilodag för grabbarna medans jag fick äran att hänga med ett underbart After Dog Work gäng på Hubbe's där vi tuggade på godsaker, drack gott & träna Nose Work.
02:50, lördags morgon eller natt kanske man ska säga, men det var då klockan ringde & vi begav oss till Örkelljunga för att tävla NW TSM klass 2 & ja jag kan väl lika väl slå ihop analysen av båda dagarna då klockan ringde vid samma tid på söndagen & vi begav oss till samma plats för ytterligare en tävlingsdag.
Men som jag sa 7 av 8 klubben har varit på turne, det blev två fantastiska tävlingsdagar, dock inget diplom men jag är lika glad för det, för denna helg har jag sett en fantastisk utveckling, hos mig & hos oss som ekipage, Loke briljerade ju såklart precis som alltid men känslan av att jag kan läsa honom på ett helt annat sätt, att vi kan sammarbeta utan känslan av att jag styr för mycket, den är fantastisk & för att inte tala om glädjen hos honom när selen kommer på & haken till linan slår emot spännet innan han får signalen för att börja jobba, ja det finns inget som slår detta. 
Två kanondagar med superroliga sökområden, stora med lång söktid på upp till 6 minuter, det är ju precis det här vi längtat efter & ja, 7 av 8, jag är jäkligt nöjd!
Att Loke vann behållarsöket under lördagen är givetvis superkul men det gick fort & jag har faktiskt lagt det här med snabba tider åt sidan, som sagt superkul & jag är jättestolt över honom men jag tycker att hetsen kring tider & placeringar har blivit alldeles för mycket. Mitt fokus ligger helt & hållet på hur vi tagit oss an sökområderna & att ta med mig erfarenheter därifrån för fortsatt utveckling. Jag säger inte att det inte hade varit kul att vinna men jag uppskattar mer när vi får utnyttja tiden & arbeta tillsammans, där linan kan arbetas ut & in, där jag kan påvisa & backa undan, där han med hela sitt kroppsspråk säger "morsan här är den" eller "här är den inte"
Att jag inte längre bryr mig om det om tider är nog även för att jag kan höra besvikelse hos vissa medtävlande & ibland även en viss ilska över "hur långsam" deras hund är eller "hur dåligt det gick" innan man börjar skylla på det ena & det andra istället för att ta det med en klackspark, le & säga "äch, det var inte vår dag idag" & istället antackna för sig själv -> dags att börja träna i ösregn, för det var just ösregn vi hade mestadels av lördagen & jag ska säga att jag är superdålig på att träna i regn, jag vet att vi borde men det blir nästan aldrig av. Många skyllde på vädret & var det inte vädret så var det något annat & det är väl okej, så länge man inte skyller på hunden, man bör istället ta med sig det & börja träna i just regn om hunden blir påverkad av det & givetvis även för att doftbilden blir annorlunda men kanske även det här med långa söktider & stora områden då det faktisk bara kommer trappas upp, speciellt om man siktar på klass 3, för då kommer söktiderna definitivt se annorlunda ut.
Jag är också en tävlings människa & jag kan bli skitsur, MEN bara på mig själv, för när jag blir så sur då vet jag att det är något jag gjort fel & absolut inte Loke eller Ymer. Alltså det jag vill få sagt är att det är VI som väljer att tävla, det är VI som tar med våra hundar på diverse påhitt & det innebär ju att det dessutom är VI som är förberedda på vad som komma skall, våra hundar är våra medpassagerare, våra team medlemmar & jag kan med hela mitt hjärta säga att de alltid gör sitt bästa utefter de förutsättningar de har för dagen, efter hur dagsformen är, hur omgivningarna ser ut & mycket mer. Det jag vill säga är att det gör mig ledsen att höra hur besviken man kan bli på sin bästa vän, samtidigt som individen står bredvid med en bedjande blick om mattes bekräftelse om kärlek & en bit köttbulle. 
Men nog om det, det sista jag vill säga är att det är ingen ide att komma till mig & prata om hur dålig man är eller hur dålig ens hund är, Jag väljer att efter varje tävling anteckna i mitt huvud:
- 3 bra saker som min hund gjorde
- 3 bra saker som jag gjorde
- 3 saker som vi behöver jobba vidare med
I mina huvudanteckningar finns inget som heter dåligt eller kasst, vi är ett team & det är vi tillsammans & när alla bitarna sitter på plats kombinerat med en liten gnutta tur, ja då vet jag att vi står där med våra diplom i handen.
Förutom tävlande så blev det dessutom ett litet mini firande längs med vägen då vår älskade underbara lilla Ymer fyllde hela två år under söndagen, Happy Meal till grabbarna innan vi tog oss hemåt & avrundade söndagen med hela familjen på soffan, på onsdag blir det kalas & givetvis pinata.
Vill ni se mer av grabbarnas vardag gå då in på instagram & @teamchocolateboys
Vi önskar er en härlig start på veckan med solsken, köttbullar & kärlek!
 

Läs hela inlägget »

Måndag igen & här sitter jag nu efter en härlig morgonpromenad i bergen med en stor kopp kaffe i handen full av inspiration efter en helt fantastisk lägerhelg full med Nose Work nörderi tillsammans med vår aldelles egna guru Susanne Lindberg. 
Med sin breda kunskap, sitt engagemang & en energi som heter duga tar hon Nose Worken till en helt annan nivå, ja vi snackar helt enkelt om rambo nose work!
Men vad är då rambo nose work? För det första så vill jag säga att det är precis så häftigt som det låter med utmaningar för både två & fyrbenta & absolut inget att vara rädd för, snarare tvärt om.
För att göra historien något sådär kortfattad så har Susanne en nästan 20 årig bakrund inom räddningshundsvärlden & med det som inspiration där hundarna utmanades & blev tuffare i olika miljöer där de skulle våga klättra upp på olika kanske ostabila föremål , krypa under & igenom tunnlar, bli lyfta & konkade vilket ledde till att dessa hundar blev otroligt miljöstabila, men inte nog med det. Inom räddningssöket tränade de dessutom på figuranter eftersom det var sjäva målbilden, hunden ska kunna hitta människor trotts att det är stökigt & bökig men det var där Susanne märkte hur bra den här miljöträningen var för teamet som gav sig ut på uppdrag då de redan hunnit bonda & bygga en tillit till varandra genom "ramboträningen"  & det var detta hon ville få med på någon typ av kurs, men att kalla det för något så tråkigt som miljöträning är inte Susannes stil, det blev istället rambo vilket jag personligen tycker är klockrent då det tar miljörträningen till en helt annan nivå.
Så svaret på frågan ovan är att man slår ihop dessa två träningsformer, rambo & nose work & då blir det helt enkelt rambo nose work.
Hur börjar man då? Jo, låt oss säga att du tränar nose work & tycker rambo delen låter kul då börjar man helt enkelt med att träna rambo för sig i form av rambo promenader där du med hjälp av positiv förstärkning, samarbete, köttbullar & lite jäklar anamma börjar hoppa upp på olika föremål, klättra, lyfta osv & lägger sedan till doften på en lagom utmanande nivå.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men tänker istället att jag länkar till Susannes hemsida och ni kommer till den genom att klicka här, där kan ni läsa & lära allt ni behäver veta om rambo nose work. Ni kan dessutom höra vårt senaste poddavsnitt från Nose work podden där vi snackar rambo med Susanne & podden hittar ni här.
Vår lägerhelg på Hubbe's har varit helt AMAZING, så häftig, lärorik & utmanande för oss allihop & det som gör denna helg ännu roligare är att det passar alla hundtyper, stor som liten, vi lyfter, vi konkar & vi ger oss tusan på att göra detta tillsammans som team oavsett om man har en rottweiler på 50kg så ska vi ta oss upp på pallarna & sedan ner igen. Vi har blivit såååå boostade av Susannes fantastiska energi & breda kunskap vilket gör att vi går på någon typ av nose work moln där man som jag sa i podden, ser sin hemmiljö med helt andra ögon, ett berg är inte ett berg längre, det är en rambo utmaning & vi är så redo att ta oss an dessa.
Det finns så mycket att säga om allt från rambon till de fantastiska tips till oss som är med i 7 av 8 klubben & mer därtill men jag tänker att ni får nöja er med ett par bilder från helgen så ska vi klippa ihop en video så ni får se dessa fantastiska ögonblick vi fått uppleva.
Tusen tack till alla som varit med & skapat magi denna helg & speciellt till Susanne som inte bara är en grym instruktör, hon är dessutom en helt fantastisk människa med hjärtat på rätt ställe, nära till skratt där ingenting är omöjligt & jag är så tacksam över att hon besökt oss på Hubbe's!

 

Läs hela inlägget »

Då var det dags för oss att lämna Ö livet & ta oss upp till de norrländska skogarna, närmare bestämt 1 222km, 13 timmar & 36 minuter, enkel väg i bil, men bara för en vecka. 
Tisdag den 14 maj sätter jag mig i bilen tillsammans med grabbarna för en road trip till vår vän Emma som driver Pite Hundsim & Friskvårdscenter för att hålla ett gemensamt Nose Work event i dagarna tre, allt från träningstävling till after dog work med Nose Work. 
När jag ändå är på plats har vi planerat in föreläsningen Knarkhunden & Emma har gjort en fantastskt jobb i att promota den då lokaltidningen redan ringt för att boka intervjuv.
Alltså, hur spännande låter inte detta äventyr? 
En del har redan ställt frågan, varför flyger du inte & visst hade det varit smidigare men jag ser det som ett äventyr med grabbarna & självklart så är ju det enkla svaret att jag faktiskt vill ha me dem på resan.
Vi kommer att börja färden under tisdag förmiddag & siktar på att ta oss till Hudiksvall där vi övernattar innan vi kör vidare dagen därpå för att vara hos Emma under onsdag eftermiddag, självklart är bilden dessutom laddad med hydrolat, bärare & behållare för att vi lätt ska kunna svänga av & köra lite Nose Work om vi ser ett spännande ställe. 
Så med bra musik, pauser för frisk luft & med möjligheten att få se vårt avlånga land bakom ratten tillsammans med björnarna har jag börjat nedräkningen. 
Är någon sugen på att ta sig till Piteå på ett äventyr så kommer info att finnas via Emmas sociala medier på Pite Hundsim & Friskvårdscentrum, 1 222km är väl ändå inte så långt?
Jag kommer försöka filma så mycket som möjligt & dela med mig på våra sociala medier från vår resa så har ni några favoritställen som vi inte får missa att besöka, hojta till, kanske hinner vi med att besöka några sevärdigheter på vägen upp.
 

Läs hela inlägget »

Fy, jag vet inte vart jag ska börja men jag kan väl börja med att berätta att inte bara en utan två åmgestdämpande tabletter är svalda, klumpen i halsen, illamåendet som gör sig påmint om att något är fel, oron & ångesten som bara etsar sig fast i kropp & knopp, detta på grund av Göteborgs universitet & det som under en lång tid pågått med sex individer som sägs vara uppfödda för just detta endamål, just djurförsök, djurförsök som pågår knappt 25 min från mitt hem, från min dörr. Sex individer som man döpt vid namn, sex individer som dessutom är människans bästa vän, dessa sex labradorer heter Venus, Milia, Mimosa, Luna, Lotus & Zuri.
Idag vet vi inte om de lever, vi vet inte hur de mår om de är vid liv, men vad vi vet är att detta är så in i helvete fel!!! SÅ JÄVLA FEL! 
Jag har hört en person som jobbat med djurförsök, då på beagle säga "vi har valt att övergå från grisar till hundar för att har man en gång gjort en gris illa så glömmer den aldrig, en hund är lättare att hantera oavsett om vi orsakat obehag/smärta" Alltså vad fan är det frågan om?? Hur kan man rättfärdiga sitt beteende när man skapar ofrivilligt obehag/smärta för en annan individ? 
Det finns ingenting som säger att detta försök kommer bli lyckat eller visa några positiva effekter på något sätt, med sex individer, hundar, med känslor, som med största sannorlikhet bär på en hel del stress, hur ska de komma fram till något vettigt eller betydelsefullt här, är de inte riktigt kloka?
Jag är så upprörd & illamående, har försökt att blunda när jag sett fotot, jag vill inte se, jag vill inte lyssna, hur ska jag ta mig igenom denna dag?
Jag pratar ofta om känslor, om hur mina hundar räddar mig, dagligen & när jag tittar på detta fotot så går min blick direkt åt höger, där en av dem trycker ut nosen, jag ser min Ymer, en kopia i svart fodral , mitt hjärta brister & jag är snart i behov av något starkare än vad de två ingagna tabletterna gav mig. 
När vi öppnar ett hunddagis är det kontroll efter kontroll, man ska utbilda sig, det ska räknas kvadratmeter per hund, dagarna ska vara planerade, man får genomgå besiktning & därefter kan jordbruksverket etc komma & knacka på dörren när som helst. Uppfyller vi inte alla krav eller om vi skulle missköta verksamheten på något sätt hade det inneburit att vi fått stänga & då himlar man inte med det utan det hade snabbt blivit en snackis i hundvärlden, men när det gäller djurplågeri av sex hundar, där hela världen höjer sin röst & ber dem avslutta detta lidande så tystar man ner, vem bär ansvar) Ingen? Vart är alla höjdare på de höga hästarna som pratar om allas lika värde? Har lagstiftningen angående djur brunnit upp? 
Jag riktar stor kritik till Göteborgs universitet som inte ens har modet nog att debattera eller kommentera för något de anser vara rätt, jag riktar även stor kritik till våra politiker, för de kan ju knappast ha missat detta & en stor jäkla spark i röven till jordbruksverket, hur kan ni sova gott om natten?
Ja, ni får gärna tycka att jag är för hård när jag kallar dem idioter, men det är vad jag tycker att de är för jag vet hur vilkorslös kärleken från en hund är, jag vet vad hunden gör för oss människor & jag vet dessutom att det är vår skylldighet att behandla dem som de behandlar oss, med ren & skär kärlek, med långa promenader, med köttben på altanen, med en kurs där vi kan få ett gemensamt intresse, med mornar i soluppgången där vi bara är & knyter band till den mest fantastiska relation man kan uppleva, ja jag kan fortsätta i all oändlighet.
Skulle det mot all förmodan vara så att dessa sex fantastiska varelser är vid liv så står min dörr öppen, de är välkomna allihop. Skulle det vara så att de kan leva ett fullgott liv trotts allt vad de genomgått så hade jag gett mitt liv till dem. Skulle det vara så att deras hälsa efter tiden i fängelset visa att de har det bättre på andra sidan regnbågsbron så hade jag låtit dem vandra. Men att Göteborgs universitet ska få fastställa vad som ska hända med dem är en stor skam.

Jag vet inte om jag fått ut något vettigt av detta inlägg men jag behövde ventilera & ber om ursäkt mina hårda ordval & eventuella stavfel i all hets.
Är det någon som vet något om labradorerna, återkoppla gärna.

Nu ska jag försöka återgå till mitt liv med mina labradorer & smatidig som jag lägger armarna runt deras hals för att berätta hur älskade de är ska jag tänka på de sex själar som tyvärr inte föddes med samma lyckliga förutsättning som Loke & Ymer, de sex individer som aldrig fick besök vid valplådan av någon saom sa, där ar han/hon, min kärlek.......

Läs hela inlägget »

Vad har du för intressen? Så löd frågan när jag i måndags var på återbesök hos läkaren & jag blev nästan helt stum vilket han såg innan han formulerade om frågan & sa vad gillar du att göra, vad mår du bra utav? Och utan tvekan så säger jag, att vara med mina hundar.
Jag har funderat på detta några dagar, hur vi reagerar olika på ord & meningar, hur vi uppfattar ord som tex vad som är ett intresse eller inte?
Så vad är då mina intressen? Att träna? Nä, egentligen inte, jag tränar för att jag måste, eftersom jag älskar mat & att äta, så nä jag skulle väl inte kalla det för ett intresse, snarare ett positivt måste eftersom jag & Sofia har frukatansvärt kul när vi hänger på gymet oavsett om klockan är 04:15 på morgonen eller 20:15 på kvällen. Men då kommer nästa fråga, med tanke på att jag tränar för att jag gillar mat, kan mat då vara ett intresse? Absolut inte, jag tycker om att äta mat men avskyr att laga mat, finns det något tråkigare, för att inte tala om att behöva handla innan man lagar mat? Men så fundera jag lite till, musik är ett stort intresse & jag skulle som min bucketlist säger vilja komma till skott & lära mig spela några instrument, bilar är ett annat intresse & en dröm är att renovera en Amazon samt att köpa en riktigt fin gamal pickup att glida runt i. 
Men hundarna, är det då ett intresse? Nä, jag kan inte förmå mig att säga att de är ett intresse, däremot skulle jag vilja säga att det vi gör tillsammans är ett intresse, som tex Nose Worken, viltspåret etc, men jag definierar inte Loke, Ymer & Diva med ett intresse, de är ju min familj & snarare en livsstil jag är helt vansinnigt förälskad i men ett intresse eller att säga att de är min hobby låter fel i mina öron.
Jag är den sortens hundägare som kallar mig för mamma till hundarna, inte för att jag tror att jag är deras mamma & även om jag kallar dem för mina bebisar så är jag fullt medveten om att det är hundar jag har & inte barn samt skillnaden däremellan. För mig är ord något som förknippas otroligt mycket med känslor, att jag kallar mig mamma till hundarna innebär att för mig är ordet mamma förknippat med trygghet & vilkorslös kärlek, det är dessutom ett ord som i mina ögon står för familj, vilket jag anser att vi är & kärleken till hundarna är större än något annat.
Jag har vid flera tillfällen suttit med i grupper där det blivit heta diskussioner om hurvida detta ord är tillåtet att använda eller ej & om man då förmänskligar sina hundar genom att kalla sig mamma? Alltså, självklart förmänskligar jag dem till en viss del, jag pratar med dem & har lång diskussioner, jag beställer nya halsband samtidigt som jag säger till Jimmie "Loke sa att han behövde det" men det betyder inte att jag inte vet vad de har för behov, vilken art/ras eller vad just de behöver som individer för jag har ju trotts allt köpt inte bara en hund utan flera hundar & hade jag velat ha barn så hade jag haft det istället, men när jag nu inte har barn, kan jag inte få älska mina hundar precis så mycket som jag vill bli älskad av en förälder?
Kan jag inte få skämma bort dem precis så mycket jag vill med allt från kärlek till att låta dem ta över hela huset, köpa saker till dem & åka på världens alla äventyr?
För mig är mina hundar så mycket mer än bara hundar, de är mitt liv, jag behöver dem för att fungera & jag har dem att tacka att jag lever idag & att jag fortsätter välja livet för att jag fullkomligt älskar att leva & det är mestadels tack vare dem.
Min tacksamhet till hundarna kan jag inte beskriva med ord, men jag kan visa dem genom att skämma bort dem, genom att låta dem ta för sig av livet, ge dem möjlighet att gå höger trotts att jag sagt vänster, genom att låta dem tro att jag inte ser när de tjuvar åt sig av mackan som ligger på bordet, genom promenader i ur & skur, över berg & öppna landskap, genom äventyr & upplevelser i form av bla Nose Work & mycket mer. En hund, mina hundar är så mycket mer än bara en hund, de är min familj & tillsammans skapar vi intressen att gör atillsammans men när vi sedan återvänder hem då vill jag krama dem, se dem i ögonen & säga att jag älskar dem, precis så som jag önskar att alla föräldrar gör till sina barn.
 

Läs hela inlägget »

Loke älskar mig men Ymer behöver mig, ja så är det & jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Igår var jag ledsen, idag är jag jätte ledsen, jag svek min bästa vän, min bästa vän som behöver mig, som litar på mig & föväntar sig att jag gör det bästa för honom oavsett vad vi står inför.
Ymer är min unika lilla kille med speciella behov, han är den mest kärleksfulla idivid jag träffat med ett stort behov av närhet & uppmärksamhet, utifrån sett kan han uppfattas som självständig, modig, intensiv & något brötig vilket jag förstår men i denna lilla kille finns inget som heter modig, han är i själva verket väldigt osäker, modet har kommit från en lååång resa med många positiva upplevelser, flera kilon köttbullar & härliga möten, där han får lov att supa in omgivningarna & möta nya utmaningar i takt med att han växt & lärt sig att det är okej "morsan ser till att inget händer mig"
Under 1 1/2 år har vi tagit små små steg framåt, vi har provat oss fram & kommit fram till att vi utesluter kurser där vi sitter gruppvis eller är flera hundar samtidigt, det funkar inte, oavsett hur mycket hänsyn & förståelse de andra ekipagen visar så blir det en allt för svår & trång miljö för honom & där har lägerhelger blivit räddningen när vi har ute en & en hund eller han har möjlighet att gå undan emellanåt, privatektioner är det absolut bästa men jag tror såklart på att utveckling sker genom att sakta men säkert, med fickan full av köttbullar, möta sina rädslor för att på så sätt växa & stärka sig själv som individ & självklart genom träning med våra vänner där Ymer själv fått välja vilka han vill hänga med eller ej, för det är så det är, oavsett hur snäll en annan hund är så är det Ymer som väljer om det funkar & det måste jag acceptera. Med Ymer har jag verkligen fått omvärdera saker & ting, jag måste alltid tänka för jag handlar & planera dagen oavsett vad vi ska göra & jag har nog aldrig lärt mig så otroligt mycket som jag gjort tillsammans med honom. 1 + 1 är inte alltid 2 med en Ymer om man säger så, ibland är 1 + 1 3954?!
Givetvis fick Ymer redan som valp bli en NW hund, det är ju världens roligaste hunsport & tack vare NW:n har han vuxit flera cm i självförtroendet, så otroligt mycket att miljön vid tävling har varit helt okej då han emellan det som kan verka lite läskigt gått in & briljerat i söken, det skrämmande i omgivningarna utanför har alltså minskat i takt med att han fått gå in & göra något han tycker han är bäst på & vi har alltid lämnat tävlingar/träningar med en underbar känsla där han känt sig som Batman & jag som Robin, men så hände något. 
För ett tag sedan blev Ymer överrumplad & påhoppad av en annan hund, jag var lika oförberedd som honom, hunden dök upp från ingenstans & det blev kaos, utan att gå in för mycket på själva händelsen så har vi efter det återgått till ruta 0 minus 10 steg bakom det, vi har gått från att jag kände, det är dags at ta bort det gula bandet till att bli tvärgula. Ymer har börjat reagera på allt! 
Hur ska vi nu ta oss ur det här? Min tanke var att nu backar vi bandet, sagt & gjort, men inte viste jag att det skulle bli så illa att gårdagen slutade med att tårarna sprutade & min ända känsla var att jag har svikit min hund, min bästa vän, han som behöver mig mer än någon annan. 
För skillnaden mellan Loke & Ymer är att båda älskar mig såklart & Loke behöver mig givetvis också men han är trygg i sig själv & alla miljöer, han är positivt inställd till alla mäniskor & djur, han är självständig & tycker att det ä helt okej att hänga med andra, att vara ensam hemma för han är så säker på att jag kommer hem & att jag finns där. Ymer däremot, han behöver ingen annan, så är det, det är verkligen han & jag så när jag säger Loke älskar mig men Ymer behöver mig så är det precis så det är. 
Men för att återgå så slutade helgen som vi sett fram emot i tårar & jag har bara mig själv att skylla. 
Lördag åkte vi till örkelljunga, det var dags för Ymer att debutera i klass 2 & vi började dagen med en lång promenad, han fick bada & bara var lilla Y medans vi strosa runt i skogen. Sen blevdet anmälan, banvandring & tävlingen drog igång & jag märkte redan när vi började gå mot väntplatsen att han var påverkad, det var en lugn miljö, helt perfekt upplagt för träning men kanske inte tävling för Ymers del, han blev helt slut bara av att supa in omgivningarna. Så resultatmässigt vår absolut sämsta dag men samtidigt kände jag att nä, vi hade den allra bästa av dagar, för vi gick därifrån med goa uppleveler & erfarenheter, dagen var fantastisk, med fantastisk kritik av goa Linda som dömde för dagen & Ymer gick som sagt därifrån riktigt trött men med en härlig känsla & var jag var mest nöjd med var vår underbara team känsla som dessutom gav ett SSE när jag valde att bryta helt & hållet i utomhussöket då jag såg att han är färdig, det finns ingen energi kvar, han kämpa tack vare den "will to please" hund han är men vem är jag om jag pressar honom att söka vidare.  Så totalt 40 poäng, 2 SSE, 1 felmarkering & bäst av allt goa känslor.
Vi åker hem, trötta, nöjda & glada & det är då vi beslutar att vi efteranmäler till en tävling dagen därpå, såhär i efterhand känner jag bara "jävla idiot, varför gjorde du det?" 
Men tanken var eftersom Loke inte kunde vara med under söndagen & Ymer behöver fler härliga dagar som dessa så kan vi åka utan några planer på diplom osv, vi skulle se det som träning & fortsätta jobba på de underbara känslorna. 
Söndagen kommer & vi åker först för att möta upp Anna & podda, givetvis om härliga känslor & hur viktigt det är, ja ni kan ju höra själva, det var verkligen fantastiska känslor & därsatt jag helt ovetande om att jag snart skulle åka hem i tårar.
Väl på plats så inser jag ganska snabbt att miljön är tuff, men Ymer är nöjd i bilen, det är lugnt, vi anmäler, går banvandring & jag uppmärksammar för min grupp att min hund är gul & behöver extra avstånd, bestämmer mig att ge dagen en chans då områderna var riktigt kul, domarna är toppen & arrangemanget var riktigt bra annordnat i mitt tycke, så om jag glömmer säga det, tusen tack till SBK Göteborgsavdelningen & även till Sara som gav Ymer en härlig upplevelse innan vi valde att stryka oss.
Men påväg ner till första söket, trotts att jag uppmärksammat om gul hund så finns det "nötter", egotrippade "nötter" som varken visar hänsyn eller respekterar andra hundar oavsett gula band eller ej & det är givetvis en sån person som ska ställa till det såpas mycket att Ymer inte ens tar köttbullar, DET HÄNDER ALDRIG, han blir stressad, men jag får med honom, bryter beteendet & med hjälp av Anna & arrangörer så lotsas vi in i första söket men det var som om att lilla Y inte var med mig, jag höll en ny hund i kopplet. Som jag skrev ovan så har han alltid vuxit av att komma till träningar & tävlingar, när han får gå in & arbeta är det som om allt annat står still, tiden står still & sen i samband med träff/markering så kommer superhjältekänslorna & stoltheten, men igår fick vi tyvärr inte uppleva det över huvud taget & jag valde helt enkelt att bryta & strök oss helt där & då,jag ville bara ut därifrån, krama Ymer, be om förlåtelse för nu hade jag gått för långt, Nose Worken är hans grej, hans superhjälte grej & inte ett enda diplom i världen är värt att han ska utsättas för något han inte mäktar med på detta sätt, bara för att jag egoistiskt nog tycker det är kul att tävla.
För mig är det en självklarhet att alla hundar ska få vara med & tävla, oavsett om man är gul eller ej & jag tror att de flesta håller med & jag vill även tacka från botten av mitt hjärta till alla er som faktiskt visar hänsyn, det är så otroligt mycket mer värt än vad många kanske förstår. Men till er som anser att ni äger världen & att ett tvåmeterskoppel på hunden innebär att man kan göra precis som man vill, fy skäms!
Vi strök oss i vilket fall, gick till bilen & Ymer är super stressad, det är dags att åka men jag kommer inte långt innan han börjar gny & jag förstår att något är fel, stannar bilen & hans mage har slått ut totalt, han är så stressad & jag brister ut i gråt samtidigt som Ymer försöker hitta någonstans att gå på toa.
Det blev en lång färd hem, med ångest & skuldkänslor som svämmar över innan vi möts av vår lilla flock på uppfarten, där både Loke, Diva & Jimmie stod & tog emot oss. Ymer var överlycklig, jag kände mig lättnad, äntligen var vi hemma & det blev en avslappnad kväll i trädgården, Ymer mår bra, jag mår bra men fy vilken ågren.
Så vad har jag lärt mig utav detta? På Ymers bekostnad så har jag nu insett att vi måste backa bandet ännu mer, vi får helt enkelt börja om från noll, vi lägger allt vad tävling heter åt sidan & lägger fokus på träning med härliga känslor men framförallt har jag lärt mig att lyssna på magkänslan & speciellt på Ymer, känns det inte rätt så är det förmodligen inte rätt & istället för att efteranmäla stanna upp & njuta av den fantastiska känsla vi har där & då, låta honom omfamna & pausa dagen därpå.
Att känna att man behandlat sin bästa vän orättvist är verkligen fruktansvärt, för det är vad hundrana är, de är mina allra bästa vänner, de är mina barn, vi är en familj & det är precis det vi vi i huvudsak vill fortsätta vara jag vill aldrig någonsin igen känna att jag skulle ha utnyttjat Ymer eller någon av de andra som ett redskap för framgång eller någon hobby, tvärt om, de är min framgång i livet för utan dem hade jag inte levt idag & det är jag dem så tacksam för & när det kommer till hobby så är det något vi gör tillsammans som tex Nose Work, vandringar & allt därtill, att ligga hemma på soffan, grilla en hamburgare & tugga ben i trädgården, ja det är vi i vardagen, som vilken familj som helst.
 

Läs hela inlägget »

Idag för en vecka sedan nästan exakt på minuten klev vi innanför dörrarna, vi var hemma, efter en 122 mils resa från vår tripp till Piteå, en resa som vi mer än gärna vill göra igen men då med mer tid att åka runt & njuta mer av omgivningarna, där det finns mer tid att stanna upp längs med vägen & se allt det vackra som finns omkring oss.
Dag nr 1 i Piteå, många & långa promenader, helt underbart, naturen är magisk & bäst av allt, du kan gå hur långt som helst utan att möta en kotte & det är precis det jag kallar för återhämtning, när man går in i sin egna bubbla med sina bästa vänner, hör fåglarna kvittra, solen lyser & tacksamheten infinner sig.
Men resan till Piteå handlade ju inte om semester & ledighet, vi åkte ju trotts allt för att jobba & under torsdagskvällen dukade vi upp fika, satte på projektorn & jag tog ton för att föreläsa om livet som ex  missbrukare & hur man går vidare, att hita drivkraften & livsglädjen samt vilken betydelse hundarna har i mitt liv.
Jag är så tacksam er som kom & lyssna, vilket gäng & vilket intresse, jag har nog aldrig fått så otroligt många raka & ärliga frågor samt fått höra om era egna erfarenheter av missbrukets baksida på ett eller annat sätt. Så tack från botten av mitt hjärta & stort tack till Emma som fixat & donat & gjort detta möjligt!
Efter avslutad föreläsning var det som luften gick ur mig, vi plocka undan & åkte hem, rasta grabbarna & gick in i vår lilla stuga där vi stod & tjuvkika lite när Emma gick fram & tillbaka på gården för att släppa in hästarna för kvällen samtidigt som hennes son, hundar, hönor & katter cirkulerade runt dem vilket får mig att sakna hästlivet något enormt. Att bara få snosa & känna doften av häst får mig att drömma tillbaka till åren i stallet samtidigt som jag är så nöjd & tillfreds med det liv jag lever idag, att skaffa häst när jag bor på en ö, nä, det funkar inte, då vill jag bo tillsammans med hästarna på en gård igen.
Det blev fredag morgon & klockan slog 05:00, där låg vi klarvakna i sängen & tänkte "jaha, vad ska vi göra nu?" så upp med telefonen, googla vandringsleder piteå & vi begav oss till Fårö efter ett snabbt stopp på Cirkel K för att köpa kaffe. 
Det blev en lång härlig promenad, återigen helt ensamma med naturen, solen sken, fåglarna kvittra & rätt som det var kunde vi under denna varma majdag passera en hög med snö, skitballt tyckte såklart grabbarna. 
När vi var påväg tillbaka passerade vi ett litet smultronställe & första tanken var såklart att här måste vi Nose Worka, så ut med några gömmor & vi fick till några riktigt bra sök, mitt i skogen, oåtkomligt, närliggande, problemlösning m.m 
Tiden ticka på & det var dags att bege sig tillbaka, det var ju trotts allt fredag & kvällens After Dog Work med Nose Work skulle förberedas. Det blev en tur till Pite för att handla samtidigt passade vi på att kika in i Emmas fantastiska lokaler på Pite Hundsim innan vi tog oss hemåt, tände grillen & välkomnade kvällens ekipage.
Det blev en härlig kväll hamburgare, pitepallt, nose work snack & givetvis en hel del träning. Tusen tack för en fantastisk kväll, jag är så tacksam att jag fått komma. 
Så upp med handen ni som åkt 122 mil för att föreläsa & hålla kurs i Nose Work!

 

Läs hela inlägget »

Taken var att jag skulle sätta mig ner & fortsätta berätta om vår Piteå resa men det får vänta tills i morgon då jag känner att det är dags att prata lite allvar däremellan & denna gång om psykisk ohälsa, något som tyvärr växer i dagens sammhälle samtidigt som resurserna stryps till både samtalsterapi så som hos psykolog eller kbt när det i själva verket kanske är det som behövs, även om det inte löser bakomliggande orsak så är det iallafall någon som lyssnar & kan vägleda framåt & på så sätt har vi kommit en bit på vägen, ryggsäcken börjar bli lättare.
Samtidigt om resurserna till samtal stryps så ser man en enorm ökning av olika preparat där psykisk ohälsa spelar roll så som ångest, oro, depression m.m & det är precis där jag själv befinner mig, med en väntetid på ca 2 år till samtalsterapi, trotts att det med stora bokstäver står TRAUMATISERAD på remissen & när jag pratar med vårdcentralen säger de "ja, fast du är väl inte självmordsbenägen" alltså nä, det är jag inte men jag är för första gången i mitt liv redo att börja ta hand om mig själv på riktigt & ja då får man en sjukskrivning som säger "gå hem & vila lite & ta dessa tabletter" 
Det funkar inte riktigt så, jag kan inte sitta hemma, jag mår bra av att vara aktiv & hade läkaren dessutom läst min journal så hade de inte gett ig några tabletter med tanke på min bakgrund då självmedicinering samt att övermedicinera är något som ja vad ska jag kalla det "ligger mig varmt om hjärtat"
Sjukskriven har jag varit, men inga tabletter, för jag har turen som hittat mitt sätt att läka, mitt sätt att hantera min ångest & det är via hundarna, de är min räddning som jag tidigare skrivit om. 
Men nu till sak, för detta handlar inte om att ta på sig någon offerkofta utan om att göra skillnad då Öckerö kommun är en av de kommuner som strypt resurserna till hjälp vid psykisk ohälsa, oavsett ålder, vilket för mig känns helt ursäkta uttrycket "fucked up" 
Därför kommer vi på Hubbe's tillsammans med Hönö Motorklubb att anordna en Nose Work cup där överskottet oavortat kommer gå till föreningar i kommunen som jobbar med bla ungdomar med psykiskohälsa.
Det spelar ingen roll vem du är, om det är hundar du brinner för eller motorer du vill meka med så har du rätt att må bra, att känna dig sedd men framförallt hörd. 
Det finns så otroligt mycket att säga men jag tänker avrunda med ett citat & hoppas på att så många som möjligt vill vara med & bidra till detta ändamål för tillsammans kan vi göra skillnad.

"Det syns inte utanpå hur det känns inuti"

För mer info samt anmälan till cupen klicka här
 

Läs hela inlägget »

Ena stunden är man i Piteå, 122 mil hemifrån för att nästa stund vara tillbaka i soffan med kaffekoppen i handen samtidigt som man tittar ut över trädgården där hundarna går & lullar.
Vilken resa vi haft & precis som rubriken säger så är det inte målet i sig som är det viktiga, för mig är det hela resan, från det att vi sätter oss i bilen tills dess att vi är hemma igen, flera dagar senare & jag kommer börja med att berätta om just resan, naturen & de intryck som infunnit sig längs med landsvägar & motorvägar i vårt avlånga land.
Tisdag morgon, vi steg upp i tid, precis som vanligt, gick ut i bergen för att sedan packa bil & bege oss norrut med flera stop på vägen för att slutligen landa i Hudiksvall där vi checka in för några timmars sömn innan vi begav oss vidare dagen därpå. Känslan när jag låste dörren hemma var en skräckblandad förtjusning, alltså vilket äventyr det skulle bli, bara jag & grabbarna genom sverige men samtidigt ska jag inte sticka under stolen att katastroftankarna spökade från & till "tänk om något händer & jag är 122 mil hemifrån" eller "tänk om bilen går sönder mitt i urskogarna bland björnarna, vad gör jag då" 
Men väl i bilen begav vi oss norrut med första stopp i Mariestad där vi luncha & tog en kortare promenad längs med porlande vatten & fantastisk natur innan vi begav oss vidare mätta i magen med go musig som strömade ut genom högtalarna & jag måste berätta för er att jag kommit på mig själv med att bara sitta & le vid flera tillfällen. Jag njuter verkligen bara av att se våra vackra vyer när vi glider genom kommun efter kommun, by efter by, även de sista milen då allt som kunde skådas var en stor variation av olika träd. Jag blir så inspirerad & får så otroligt mycket energi av naturen & vid just denna resa har vi mest bara glidit förbi ala smultronställen som vi nu satt upp på vår bucket list av platser vi ska besöka.
Nästa stop blev i Tärnsjö där vi tog en lång härlig promenad i naturreservatet, återigen med ett leende på läpparna, vi kan gå & g & gå, utan att möta en kotte & det kanske låter konstigt men det är precis det jag älskar med naturen, promenader & att få vara ute, det är bara vi & inget annat betyder någonting just där & då, det är för mig magi.
Efter en härlig promenad där känslan att sätta sig i bilen igen när man bara ville stanna kvar där & då så begav vi oss mot Hudiksvall där vi cheka in på ett jätte mysigt världshus, givetvis hundvänligt med fina rum & fantastisk service. 
Det bleb en kortare kissrunda & kvällsmat, sen så sov vi allihop & vi sov riktigt gott fram till kl 05:00 då den alarmlösa klockan i oss allihop sa att det var dags att stiga upp & bege sig iväg. 
Med en färdig plan på vandringsled i närheten för morgonpromenaden tog vi kaffet med oss i bilen & tackade för oss.
Återigen,  naturen, jag, vi älskar det & det blev ca en timma i skogen innan vi satte av de sista 7 timarna mot Piteå, givetvis med stop på vägen, ett av dem blev vid Indalsälvens delta & älgsand naturreservat & jag måste bara säga att har ni vägarna örbi, se till att stanna där. Förutom naturen & vandringsleden så var det ett perfekt tillfälle att slänga ut några gömmor, ja givetvis måste man ju passa på att Nose Worka längs med vägen & här måste jag ju även tillägga att det är en del av varför Nose Worken är så fantastisk, du kan ta med dig denna träningsform & sport varsomhelst!
Väl på vägen igen tog vi oss de sista timmarna mot Piteå & Hortlax där en liten stuga på en hästgård med katter, höns & naturen som granne stod & vänta på oss. 
Hur hade vi det då under våra dagar i Pite? Ja, det får ni vänta med tills i morgon, jag har så mycket att berätta att det krävs ett helt eget inlägg för det. 
Men innan jag avrunar måste jag verkligen understryka hur fantastiskt fint det är i vårt avlånga land, jag har verkligen bestämt mig för att planera in & ta mig tid att upptäcka sverige genom resor & vandringar tillsammans med grabbarna men förhoppningsvis då även med resesällskap, Sofia har redan sagt ja med hela huvudet men jag hoppas kunna få med mig den tvåbenta grabben här hemma också. Redna nu har vi bestämt vilka ställen det blir, nu måste vi bara boka datum. 
Jag har fått frågan om hur grabbarna tyckte det var att åka bil så långt & jag kan med största sannorlikhet säga att de har levt som kungar båda två. Mjuka dynor bak i bilen, vatten i skålarna, goa ben, många korta bensträckare mellan de längre promenaderna som för grabbarna blev som vid varje stopp blev som att läsa ett nytt nummer av härliga hund med alla nya dofter & intryck. Att resa/bila med hund är verkligen att rekomendera om man har hundar som är trygga med att åka bil.
Nu tar vi en pause från skrivandet, dags att skicka ut kallelser inför veckans happenings, men håll tillgodo, vi berättar mer om vår resa inom kort!
 

Läs hela inlägget »

"Strukturera, planera & styr upp träningen så kommer du nå dina mål fortare" 
Detta är precis det jag fått sagt till mig men vad den här personen inte förstår är att jag är redan i mål, vi är i mål! 
Jag förstår vad hon menar men om jag frångår det som jag skulle vilja kalla enkelt, kul & lekfullt så har jag helt enkelt tappat en del av den jag är, av dem vi är som team.
Missförstå mig inte nu för jag älskar att analysera, men det gör jag gärna genom att snacka med vännen vi precis tränat med, eller den där kompisen som tycker att Nose Worken ska va så kul & lekfull som jag anser att den faktiskt är.
Jag älskar att "planera" träningen, fundera på vart vi ska sätta gömmorna om det går på fem minuter, jag tycker alltså inte om att överjobba inför ett träningspass & inte heller efter när man istället kan sätta sig ner, dricka en kopp kaffe, titta på sina bästa vänner & känna att de är nöjda, lyckliga & stolta över deras superinsats att jaga gömmor i spännande & utvecklande miljöer men det är då man kan får en sån där kommentar som ovan "vad var målet med träningen? 
Alltså, så här är det, mitt mål är att ha kul tillsammans med mina hundar oavsett vad vi gör & vad vi än gör så vill jag hålla det enkelt & lekfullt, jag tror på köttbullar, glada hejjarrop & att skämma bort dem & jag förlitar mig helt på att det kommer ta oss framåt, även om det tar längre tid för självklart har vi som mål att ta oss till klass 3, men vi har inte heller brottom & jag är inte heller personen som kan strukturera, planera & lägga fokus på en sak i taget, jag gillar att ta saker & ting som det kommer, jag gillar att hålla det enkelt. 
Nu vill jag bara understryka att det inte är något som helst fel att anteckna, analysera & skriva ner träningen utan det jag vill få fram är att vi alla är olika & att vi tack vare våra olikheter kan lära utav varandra. Någonstans önskar jag att jag kunde skriva ner en plan, precis som jag gör som instruktör, men privat är jag den ADHD person som jag är, vilket betyder att om det finns någon som helst struktur så finns den i mitt huvud. 
Häromdagen träffade vi några av våra vänner för att träna & vad jag älskar med dem är att de är precis som vi, det är enkelt & vi gör det enkelt. Det innebär inte att vi sätter ut "enkla" gömmor men vi lägger inte heller jätte stor värdering i hur de är utsatta, det handlar mer om "här hade varit spännande att sätta en gömma, vi testar & ser vad som händer" Det handlar även om att utnyttja miljön vi har runt oss som vid detta tillfälle, bryggor, gallertrappor m.m
Va vi kan se efter varje hund kört är att tack vare den entusiasm, glädje & iver hundarna har när de ska få jobba så tar de sin an även det som kan kännas lite läskigt, ibland med stöttning men mestadels helt på egen tass & att det är ren & skär arbetslycka från det att startsignalg ges tills dess att sista gömman är funnen.
Vad vill jag då få sagt med det här? 
Jo, sluta krångla till det, tänk inte för mycket, ibland behöver vi bara packa ryggsäcken med köttbullar, gå ut & träna i all enkelhet utan någon som helst plan eller med någon som helst typ av slutanalys, allt vi behöver göra är att vara här & nu med våra bästa vänner & jag kan lova att utvecklingen sker ändå!

Läs hela inlägget »

Det är återigen måndag & vi lämnar en händelserik vecka bakom oss där våren äntligen kommit för att stanna & förutom att det dessutom var påsk ledigt förra helgen så har vi hunnit med att träna, tävla, åka på turne i vårt avlånga land & som pricken över it så har lilla Y dessutom fyllt år.
Påskhelgen inleddes med Påsknosen på Hubbe's där vi fick se otroligt många fina uppvisningar under fyra behållarsök i klass 1 & 2, givetvis med temat påsk vilket i sin tur skapade lite extra pirr i magen när de tvåbenta insåg att påskäggen förmodligen skulle börja flytta på sig. 
När vi sedan inledde påsken gör vi givetvis det med bravu & grabbarna klädde ut sig till påskgubbe & påskkärring, helt bedårande & urgulligt, givetvis fylldes deras korgar till bredden med godsaker när de gick från hus till hus för att önska glad påsk. 
Nja, nu skoja jag bara, vi påska endast för de närmsta men korgen blev proppfull men snacks, vilket är det viktigaste för två glada & gottesugna labradorer.
Förutom firande har det varit en fantastisk tävlingsvecka för 7 av 8 klubben, ja den berömda klubben borde utse oss till ordförande, för här lär vi stanna. 
Missförstå mig inte nu, för samtidigt som jag skriver detta så har jag ett stort brett leende på läpparna, mina pojkar är fantastiska, det har helt enkelt inte varit vår tur att ta ett klass 2 diplom ännu, men vad Loke hunnit göra under veckan var att knipa det sista diplomet i TEM Behållare & dessutom med vinst i ett av momenten, vilket ledde till att han nu är uppflyttad till klass 2 även där, hejja stora björn!
TEM tävlingen gick som en dans, har egentligen inte så mycket att säga om det mer än att vi hade goa känslor genom hela söken & fina markeringar, helt utan krafs, vilket har blivit ett litet "extra plus i kanten" då & då. 
Fredagen innebar sedan vilodag eller det är väl synd att säga, vi har faktiskt börjat springa 4-5km på mornarna tillsammans med Sofia då vi NU PÅ FREDAG ska upp till Stockholm för övernattning & delta i Muddy Paws, givetvis kommer vi komma tillbaka till det när det närmar sig, men förutom löpning så innebar fredagen vilodag för grabbarna medans jag fick äran att hänga med ett underbart After Dog Work gäng på Hubbe's där vi tuggade på godsaker, drack gott & träna Nose Work.
02:50, lördags morgon eller natt kanske man ska säga, men det var då klockan ringde & vi begav oss till Örkelljunga för att tävla NW TSM klass 2 & ja jag kan väl lika väl slå ihop analysen av båda dagarna då klockan ringde vid samma tid på söndagen & vi begav oss till samma plats för ytterligare en tävlingsdag.
Men som jag sa 7 av 8 klubben har varit på turne, det blev två fantastiska tävlingsdagar, dock inget diplom men jag är lika glad för det, för denna helg har jag sett en fantastisk utveckling, hos mig & hos oss som ekipage, Loke briljerade ju såklart precis som alltid men känslan av att jag kan läsa honom på ett helt annat sätt, att vi kan sammarbeta utan känslan av att jag styr för mycket, den är fantastisk & för att inte tala om glädjen hos honom när selen kommer på & haken till linan slår emot spännet innan han får signalen för att börja jobba, ja det finns inget som slår detta. 
Två kanondagar med superroliga sökområden, stora med lång söktid på upp till 6 minuter, det är ju precis det här vi längtat efter & ja, 7 av 8, jag är jäkligt nöjd!
Att Loke vann behållarsöket under lördagen är givetvis superkul men det gick fort & jag har faktiskt lagt det här med snabba tider åt sidan, som sagt superkul & jag är jättestolt över honom men jag tycker att hetsen kring tider & placeringar har blivit alldeles för mycket. Mitt fokus ligger helt & hållet på hur vi tagit oss an sökområderna & att ta med mig erfarenheter därifrån för fortsatt utveckling. Jag säger inte att det inte hade varit kul att vinna men jag uppskattar mer när vi får utnyttja tiden & arbeta tillsammans, där linan kan arbetas ut & in, där jag kan påvisa & backa undan, där han med hela sitt kroppsspråk säger "morsan här är den" eller "här är den inte"
Att jag inte längre bryr mig om det om tider är nog även för att jag kan höra besvikelse hos vissa medtävlande & ibland även en viss ilska över "hur långsam" deras hund är eller "hur dåligt det gick" innan man börjar skylla på det ena & det andra istället för att ta det med en klackspark, le & säga "äch, det var inte vår dag idag" & istället antackna för sig själv -> dags att börja träna i ösregn, för det var just ösregn vi hade mestadels av lördagen & jag ska säga att jag är superdålig på att träna i regn, jag vet att vi borde men det blir nästan aldrig av. Många skyllde på vädret & var det inte vädret så var det något annat & det är väl okej, så länge man inte skyller på hunden, man bör istället ta med sig det & börja träna i just regn om hunden blir påverkad av det & givetvis även för att doftbilden blir annorlunda men kanske även det här med långa söktider & stora områden då det faktisk bara kommer trappas upp, speciellt om man siktar på klass 3, för då kommer söktiderna definitivt se annorlunda ut.
Jag är också en tävlings människa & jag kan bli skitsur, MEN bara på mig själv, för när jag blir så sur då vet jag att det är något jag gjort fel & absolut inte Loke eller Ymer. Alltså det jag vill få sagt är att det är VI som väljer att tävla, det är VI som tar med våra hundar på diverse påhitt & det innebär ju att det dessutom är VI som är förberedda på vad som komma skall, våra hundar är våra medpassagerare, våra team medlemmar & jag kan med hela mitt hjärta säga att de alltid gör sitt bästa utefter de förutsättningar de har för dagen, efter hur dagsformen är, hur omgivningarna ser ut & mycket mer. Det jag vill säga är att det gör mig ledsen att höra hur besviken man kan bli på sin bästa vän, samtidigt som individen står bredvid med en bedjande blick om mattes bekräftelse om kärlek & en bit köttbulle. 
Men nog om det, det sista jag vill säga är att det är ingen ide att komma till mig & prata om hur dålig man är eller hur dålig ens hund är, Jag väljer att efter varje tävling anteckna i mitt huvud:
- 3 bra saker som min hund gjorde
- 3 bra saker som jag gjorde
- 3 saker som vi behöver jobba vidare med
I mina huvudanteckningar finns inget som heter dåligt eller kasst, vi är ett team & det är vi tillsammans & när alla bitarna sitter på plats kombinerat med en liten gnutta tur, ja då vet jag att vi står där med våra diplom i handen.
Förutom tävlande så blev det dessutom ett litet mini firande längs med vägen då vår älskade underbara lilla Ymer fyllde hela två år under söndagen, Happy Meal till grabbarna innan vi tog oss hemåt & avrundade söndagen med hela familjen på soffan, på onsdag blir det kalas & givetvis pinata.
Vill ni se mer av grabbarnas vardag gå då in på instagram & @teamchocolateboys
Vi önskar er en härlig start på veckan med solsken, köttbullar & kärlek!
 

Läs hela inlägget »

Måndag igen & här sitter jag nu efter en härlig morgonpromenad i bergen med en stor kopp kaffe i handen full av inspiration efter en helt fantastisk lägerhelg full med Nose Work nörderi tillsammans med vår aldelles egna guru Susanne Lindberg. 
Med sin breda kunskap, sitt engagemang & en energi som heter duga tar hon Nose Worken till en helt annan nivå, ja vi snackar helt enkelt om rambo nose work!
Men vad är då rambo nose work? För det första så vill jag säga att det är precis så häftigt som det låter med utmaningar för både två & fyrbenta & absolut inget att vara rädd för, snarare tvärt om.
För att göra historien något sådär kortfattad så har Susanne en nästan 20 årig bakrund inom räddningshundsvärlden & med det som inspiration där hundarna utmanades & blev tuffare i olika miljöer där de skulle våga klättra upp på olika kanske ostabila föremål , krypa under & igenom tunnlar, bli lyfta & konkade vilket ledde till att dessa hundar blev otroligt miljöstabila, men inte nog med det. Inom räddningssöket tränade de dessutom på figuranter eftersom det var sjäva målbilden, hunden ska kunna hitta människor trotts att det är stökigt & bökig men det var där Susanne märkte hur bra den här miljöträningen var för teamet som gav sig ut på uppdrag då de redan hunnit bonda & bygga en tillit till varandra genom "ramboträningen"  & det var detta hon ville få med på någon typ av kurs, men att kalla det för något så tråkigt som miljöträning är inte Susannes stil, det blev istället rambo vilket jag personligen tycker är klockrent då det tar miljörträningen till en helt annan nivå.
Så svaret på frågan ovan är att man slår ihop dessa två träningsformer, rambo & nose work & då blir det helt enkelt rambo nose work.
Hur börjar man då? Jo, låt oss säga att du tränar nose work & tycker rambo delen låter kul då börjar man helt enkelt med att träna rambo för sig i form av rambo promenader där du med hjälp av positiv förstärkning, samarbete, köttbullar & lite jäklar anamma börjar hoppa upp på olika föremål, klättra, lyfta osv & lägger sedan till doften på en lagom utmanande nivå.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men tänker istället att jag länkar till Susannes hemsida och ni kommer till den genom att klicka här, där kan ni läsa & lära allt ni behäver veta om rambo nose work. Ni kan dessutom höra vårt senaste poddavsnitt från Nose work podden där vi snackar rambo med Susanne & podden hittar ni här.
Vår lägerhelg på Hubbe's har varit helt AMAZING, så häftig, lärorik & utmanande för oss allihop & det som gör denna helg ännu roligare är att det passar alla hundtyper, stor som liten, vi lyfter, vi konkar & vi ger oss tusan på att göra detta tillsammans som team oavsett om man har en rottweiler på 50kg så ska vi ta oss upp på pallarna & sedan ner igen. Vi har blivit såååå boostade av Susannes fantastiska energi & breda kunskap vilket gör att vi går på någon typ av nose work moln där man som jag sa i podden, ser sin hemmiljö med helt andra ögon, ett berg är inte ett berg längre, det är en rambo utmaning & vi är så redo att ta oss an dessa.
Det finns så mycket att säga om allt från rambon till de fantastiska tips till oss som är med i 7 av 8 klubben & mer därtill men jag tänker att ni får nöja er med ett par bilder från helgen så ska vi klippa ihop en video så ni får se dessa fantastiska ögonblick vi fått uppleva.
Tusen tack till alla som varit med & skapat magi denna helg & speciellt till Susanne som inte bara är en grym instruktör, hon är dessutom en helt fantastisk människa med hjärtat på rätt ställe, nära till skratt där ingenting är omöjligt & jag är så tacksam över att hon besökt oss på Hubbe's!

 

Läs hela inlägget »

Då var det dags för oss att lämna Ö livet & ta oss upp till de norrländska skogarna, närmare bestämt 1 222km, 13 timmar & 36 minuter, enkel väg i bil, men bara för en vecka. 
Tisdag den 14 maj sätter jag mig i bilen tillsammans med grabbarna för en road trip till vår vän Emma som driver Pite Hundsim & Friskvårdscenter för att hålla ett gemensamt Nose Work event i dagarna tre, allt från träningstävling till after dog work med Nose Work. 
När jag ändå är på plats har vi planerat in föreläsningen Knarkhunden & Emma har gjort en fantastskt jobb i att promota den då lokaltidningen redan ringt för att boka intervjuv.
Alltså, hur spännande låter inte detta äventyr? 
En del har redan ställt frågan, varför flyger du inte & visst hade det varit smidigare men jag ser det som ett äventyr med grabbarna & självklart så är ju det enkla svaret att jag faktiskt vill ha me dem på resan.
Vi kommer att börja färden under tisdag förmiddag & siktar på att ta oss till Hudiksvall där vi övernattar innan vi kör vidare dagen därpå för att vara hos Emma under onsdag eftermiddag, självklart är bilden dessutom laddad med hydrolat, bärare & behållare för att vi lätt ska kunna svänga av & köra lite Nose Work om vi ser ett spännande ställe. 
Så med bra musik, pauser för frisk luft & med möjligheten att få se vårt avlånga land bakom ratten tillsammans med björnarna har jag börjat nedräkningen. 
Är någon sugen på att ta sig till Piteå på ett äventyr så kommer info att finnas via Emmas sociala medier på Pite Hundsim & Friskvårdscentrum, 1 222km är väl ändå inte så långt?
Jag kommer försöka filma så mycket som möjligt & dela med mig på våra sociala medier från vår resa så har ni några favoritställen som vi inte får missa att besöka, hojta till, kanske hinner vi med att besöka några sevärdigheter på vägen upp.
 

Läs hela inlägget »

Fy, jag vet inte vart jag ska börja men jag kan väl börja med att berätta att inte bara en utan två åmgestdämpande tabletter är svalda, klumpen i halsen, illamåendet som gör sig påmint om att något är fel, oron & ångesten som bara etsar sig fast i kropp & knopp, detta på grund av Göteborgs universitet & det som under en lång tid pågått med sex individer som sägs vara uppfödda för just detta endamål, just djurförsök, djurförsök som pågår knappt 25 min från mitt hem, från min dörr. Sex individer som man döpt vid namn, sex individer som dessutom är människans bästa vän, dessa sex labradorer heter Venus, Milia, Mimosa, Luna, Lotus & Zuri.
Idag vet vi inte om de lever, vi vet inte hur de mår om de är vid liv, men vad vi vet är att detta är så in i helvete fel!!! SÅ JÄVLA FEL! 
Jag har hört en person som jobbat med djurförsök, då på beagle säga "vi har valt att övergå från grisar till hundar för att har man en gång gjort en gris illa så glömmer den aldrig, en hund är lättare att hantera oavsett om vi orsakat obehag/smärta" Alltså vad fan är det frågan om?? Hur kan man rättfärdiga sitt beteende när man skapar ofrivilligt obehag/smärta för en annan individ? 
Det finns ingenting som säger att detta försök kommer bli lyckat eller visa några positiva effekter på något sätt, med sex individer, hundar, med känslor, som med största sannorlikhet bär på en hel del stress, hur ska de komma fram till något vettigt eller betydelsefullt här, är de inte riktigt kloka?
Jag är så upprörd & illamående, har försökt att blunda när jag sett fotot, jag vill inte se, jag vill inte lyssna, hur ska jag ta mig igenom denna dag?
Jag pratar ofta om känslor, om hur mina hundar räddar mig, dagligen & när jag tittar på detta fotot så går min blick direkt åt höger, där en av dem trycker ut nosen, jag ser min Ymer, en kopia i svart fodral , mitt hjärta brister & jag är snart i behov av något starkare än vad de två ingagna tabletterna gav mig. 
När vi öppnar ett hunddagis är det kontroll efter kontroll, man ska utbilda sig, det ska räknas kvadratmeter per hund, dagarna ska vara planerade, man får genomgå besiktning & därefter kan jordbruksverket etc komma & knacka på dörren när som helst. Uppfyller vi inte alla krav eller om vi skulle missköta verksamheten på något sätt hade det inneburit att vi fått stänga & då himlar man inte med det utan det hade snabbt blivit en snackis i hundvärlden, men när det gäller djurplågeri av sex hundar, där hela världen höjer sin röst & ber dem avslutta detta lidande så tystar man ner, vem bär ansvar) Ingen? Vart är alla höjdare på de höga hästarna som pratar om allas lika värde? Har lagstiftningen angående djur brunnit upp? 
Jag riktar stor kritik till Göteborgs universitet som inte ens har modet nog att debattera eller kommentera för något de anser vara rätt, jag riktar även stor kritik till våra politiker, för de kan ju knappast ha missat detta & en stor jäkla spark i röven till jordbruksverket, hur kan ni sova gott om natten?
Ja, ni får gärna tycka att jag är för hård när jag kallar dem idioter, men det är vad jag tycker att de är för jag vet hur vilkorslös kärleken från en hund är, jag vet vad hunden gör för oss människor & jag vet dessutom att det är vår skylldighet att behandla dem som de behandlar oss, med ren & skär kärlek, med långa promenader, med köttben på altanen, med en kurs där vi kan få ett gemensamt intresse, med mornar i soluppgången där vi bara är & knyter band till den mest fantastiska relation man kan uppleva, ja jag kan fortsätta i all oändlighet.
Skulle det mot all förmodan vara så att dessa sex fantastiska varelser är vid liv så står min dörr öppen, de är välkomna allihop. Skulle det vara så att de kan leva ett fullgott liv trotts allt vad de genomgått så hade jag gett mitt liv till dem. Skulle det vara så att deras hälsa efter tiden i fängelset visa att de har det bättre på andra sidan regnbågsbron så hade jag låtit dem vandra. Men att Göteborgs universitet ska få fastställa vad som ska hända med dem är en stor skam.

Jag vet inte om jag fått ut något vettigt av detta inlägg men jag behövde ventilera & ber om ursäkt mina hårda ordval & eventuella stavfel i all hets.
Är det någon som vet något om labradorerna, återkoppla gärna.

Nu ska jag försöka återgå till mitt liv med mina labradorer & smatidig som jag lägger armarna runt deras hals för att berätta hur älskade de är ska jag tänka på de sex själar som tyvärr inte föddes med samma lyckliga förutsättning som Loke & Ymer, de sex individer som aldrig fick besök vid valplådan av någon saom sa, där ar han/hon, min kärlek.......

Läs hela inlägget »

Vad har du för intressen? Så löd frågan när jag i måndags var på återbesök hos läkaren & jag blev nästan helt stum vilket han såg innan han formulerade om frågan & sa vad gillar du att göra, vad mår du bra utav? Och utan tvekan så säger jag, att vara med mina hundar.
Jag har funderat på detta några dagar, hur vi reagerar olika på ord & meningar, hur vi uppfattar ord som tex vad som är ett intresse eller inte?
Så vad är då mina intressen? Att träna? Nä, egentligen inte, jag tränar för att jag måste, eftersom jag älskar mat & att äta, så nä jag skulle väl inte kalla det för ett intresse, snarare ett positivt måste eftersom jag & Sofia har frukatansvärt kul när vi hänger på gymet oavsett om klockan är 04:15 på morgonen eller 20:15 på kvällen. Men då kommer nästa fråga, med tanke på att jag tränar för att jag gillar mat, kan mat då vara ett intresse? Absolut inte, jag tycker om att äta mat men avskyr att laga mat, finns det något tråkigare, för att inte tala om att behöva handla innan man lagar mat? Men så fundera jag lite till, musik är ett stort intresse & jag skulle som min bucketlist säger vilja komma till skott & lära mig spela några instrument, bilar är ett annat intresse & en dröm är att renovera en Amazon samt att köpa en riktigt fin gamal pickup att glida runt i. 
Men hundarna, är det då ett intresse? Nä, jag kan inte förmå mig att säga att de är ett intresse, däremot skulle jag vilja säga att det vi gör tillsammans är ett intresse, som tex Nose Worken, viltspåret etc, men jag definierar inte Loke, Ymer & Diva med ett intresse, de är ju min familj & snarare en livsstil jag är helt vansinnigt förälskad i men ett intresse eller att säga att de är min hobby låter fel i mina öron.
Jag är den sortens hundägare som kallar mig för mamma till hundarna, inte för att jag tror att jag är deras mamma & även om jag kallar dem för mina bebisar så är jag fullt medveten om att det är hundar jag har & inte barn samt skillnaden däremellan. För mig är ord något som förknippas otroligt mycket med känslor, att jag kallar mig mamma till hundarna innebär att för mig är ordet mamma förknippat med trygghet & vilkorslös kärlek, det är dessutom ett ord som i mina ögon står för familj, vilket jag anser att vi är & kärleken till hundarna är större än något annat.
Jag har vid flera tillfällen suttit med i grupper där det blivit heta diskussioner om hurvida detta ord är tillåtet att använda eller ej & om man då förmänskligar sina hundar genom att kalla sig mamma? Alltså, självklart förmänskligar jag dem till en viss del, jag pratar med dem & har lång diskussioner, jag beställer nya halsband samtidigt som jag säger till Jimmie "Loke sa att han behövde det" men det betyder inte att jag inte vet vad de har för behov, vilken art/ras eller vad just de behöver som individer för jag har ju trotts allt köpt inte bara en hund utan flera hundar & hade jag velat ha barn så hade jag haft det istället, men när jag nu inte har barn, kan jag inte få älska mina hundar precis så mycket som jag vill bli älskad av en förälder?
Kan jag inte få skämma bort dem precis så mycket jag vill med allt från kärlek till att låta dem ta över hela huset, köpa saker till dem & åka på världens alla äventyr?
För mig är mina hundar så mycket mer än bara hundar, de är mitt liv, jag behöver dem för att fungera & jag har dem att tacka att jag lever idag & att jag fortsätter välja livet för att jag fullkomligt älskar att leva & det är mestadels tack vare dem.
Min tacksamhet till hundarna kan jag inte beskriva med ord, men jag kan visa dem genom att skämma bort dem, genom att låta dem ta för sig av livet, ge dem möjlighet att gå höger trotts att jag sagt vänster, genom att låta dem tro att jag inte ser när de tjuvar åt sig av mackan som ligger på bordet, genom promenader i ur & skur, över berg & öppna landskap, genom äventyr & upplevelser i form av bla Nose Work & mycket mer. En hund, mina hundar är så mycket mer än bara en hund, de är min familj & tillsammans skapar vi intressen att gör atillsammans men när vi sedan återvänder hem då vill jag krama dem, se dem i ögonen & säga att jag älskar dem, precis så som jag önskar att alla föräldrar gör till sina barn.
 

Läs hela inlägget »