Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Vad har du för intressen? Så löd frågan när jag i måndags var på återbesök hos läkaren & jag blev nästan helt stum vilket han såg innan han formulerade om frågan & sa vad gillar du att göra, vad mår du bra utav? Och utan tvekan så säger jag, att vara med mina hundar.
Jag har funderat på detta några dagar, hur vi reagerar olika på ord & meningar, hur vi uppfattar ord som tex vad som är ett intresse eller inte?
Så vad är då mina intressen? Att träna? Nä, egentligen inte, jag tränar för att jag måste, eftersom jag älskar mat & att äta, så nä jag skulle väl inte kalla det för ett intresse, snarare ett positivt måste eftersom jag & Sofia har frukatansvärt kul när vi hänger på gymet oavsett om klockan är 04:15 på morgonen eller 20:15 på kvällen. Men då kommer nästa fråga, med tanke på att jag tränar för att jag gillar mat, kan mat då vara ett intresse? Absolut inte, jag tycker om att äta mat men avskyr att laga mat, finns det något tråkigare, för att inte tala om att behöva handla innan man lagar mat? Men så fundera jag lite till, musik är ett stort intresse & jag skulle som min bucketlist säger vilja komma till skott & lära mig spela några instrument, bilar är ett annat intresse & en dröm är att renovera en Amazon samt att köpa en riktigt fin gamal pickup att glida runt i. 
Men hundarna, är det då ett intresse? Nä, jag kan inte förmå mig att säga att de är ett intresse, däremot skulle jag vilja säga att det vi gör tillsammans är ett intresse, som tex Nose Worken, viltspåret etc, men jag definierar inte Loke, Ymer & Diva med ett intresse, de är ju min familj & snarare en livsstil jag är helt vansinnigt förälskad i men ett intresse eller att säga att de är min hobby låter fel i mina öron.
Jag är den sortens hundägare som kallar mig för mamma till hundarna, inte för att jag tror att jag är deras mamma & även om jag kallar dem för mina bebisar så är jag fullt medveten om att det är hundar jag har & inte barn samt skillnaden däremellan. För mig är ord något som förknippas otroligt mycket med känslor, att jag kallar mig mamma till hundarna innebär att för mig är ordet mamma förknippat med trygghet & vilkorslös kärlek, det är dessutom ett ord som i mina ögon står för familj, vilket jag anser att vi är & kärleken till hundarna är större än något annat.
Jag har vid flera tillfällen suttit med i grupper där det blivit heta diskussioner om hurvida detta ord är tillåtet att använda eller ej & om man då förmänskligar sina hundar genom att kalla sig mamma? Alltså, självklart förmänskligar jag dem till en viss del, jag pratar med dem & har lång diskussioner, jag beställer nya halsband samtidigt som jag säger till Jimmie "Loke sa att han behövde det" men det betyder inte att jag inte vet vad de har för behov, vilken art/ras eller vad just de behöver som individer för jag har ju trotts allt köpt inte bara en hund utan flera hundar & hade jag velat ha barn så hade jag haft det istället, men när jag nu inte har barn, kan jag inte få älska mina hundar precis så mycket som jag vill bli älskad av en förälder?
Kan jag inte få skämma bort dem precis så mycket jag vill med allt från kärlek till att låta dem ta över hela huset, köpa saker till dem & åka på världens alla äventyr?
För mig är mina hundar så mycket mer än bara hundar, de är mitt liv, jag behöver dem för att fungera & jag har dem att tacka att jag lever idag & att jag fortsätter välja livet för att jag fullkomligt älskar att leva & det är mestadels tack vare dem.
Min tacksamhet till hundarna kan jag inte beskriva med ord, men jag kan visa dem genom att skämma bort dem, genom att låta dem ta för sig av livet, ge dem möjlighet att gå höger trotts att jag sagt vänster, genom att låta dem tro att jag inte ser när de tjuvar åt sig av mackan som ligger på bordet, genom promenader i ur & skur, över berg & öppna landskap, genom äventyr & upplevelser i form av bla Nose Work & mycket mer. En hund, mina hundar är så mycket mer än bara en hund, de är min familj & tillsammans skapar vi intressen att gör atillsammans men när vi sedan återvänder hem då vill jag krama dem, se dem i ögonen & säga att jag älskar dem, precis så som jag önskar att alla föräldrar gör till sina barn.
 

Läs hela inlägget »

Jag har vid flera tillfällen fått frågan, vad är det som är så kul med Nose Work? Svaret är ju ganska enkelt, ALLT precis ALLT! 
Inte nog med att hunden får jobba & använda sig utav ett av sina främsta sinnen, just luktsinnet så är det en träningsform & sport som skänker både mental & fysisk stimulans där du som hundägare bestämmer hur långt ni vill gå. 
Det behöver varken vara kostsamt eller med någon press på att tävla, Nose Worken är i grund & botten en sport som riktar sig till sällskapshunden & deras ägare för att på ett roligt & lättsamt sätt aktiveras tillsammans genom sökarbete.
Men visst är det kul att tävla, det ska jag inte sticka under stolen med & jag har själv gått ifrån att vara hundägaren som tränar för att aktivera till hundägaren som tävlar för att träna. Det betyder att utan tävlingarna så hade vi inte tränat, eller jo det kanske vi hade men då hade det förmodligen inte skett sån stor utveckling, vi hade kört på med lite hemma sök & så hade det inte varit mer med det. 
Missuppfatta inte detta nu, bara för att man inte vill tävla så är det inte sagt att det inte är någon utveckling, utan det är snarare så att jag eller vi som ekipage hade tröttnat eftersom jag är sån som person, jag måste möta nya utmaningar för att fortsätta träna & där har jag nu lagt ribban för hundarna likaså. 
När jag startar upp en grundkurs är förväntningarna, tankarna & målen väldigt blandade, men en sak har de flesta gemensamt, de är nyfikna på om hunden verkligen kommer lära sig söka just en droppe doft eller om det är köttbullen/korven hunden letar efter. Mitt svar "tja, om hunden söker köttbulle i början, vad gör det?" Med hjälp av doften bredvid dvs pairing så kommer hunden snart koppla ihop, köttbulle doft, yummy..... sniff sniff doften av eukalyptus & vips så har vi nästa gång en hund som sveper förbi en doftkälla & plötsligt tänker "aha, där är den där doften som ger utdelning i köttbullar, bäst jag går tillbaka" 
Att få se hundägare & deras hundar dvs ekipagen på kurs när denna magiska händelse utspelar sig är helt fantastiskt, jag ser en självständig, arbetande & lycklig hund med glittrande ögon & strax därefter kommer matte/husse med ett rungande jaaaa samtidigt som belöningarna ramlar ur fickorna. 
Nose Work skänker inte bara mig & mina hundar glädje som ekipage, jag har ju dessutom turen att få stå som instruktör & följa allt från nyfikna nybörjare till ekipage som stävar mot toppen & jag skulle nog vilja säga att iallafall 9 av 10 efter att ha gått grundkurs samt tränat kommer tillbaka & gör doftprov vilket är fantastiskt kul.
Att jag skulle li en sån helhjärtad supernörd i just Nose Worken trodde jag aldrig & jag kan med handen på hjärtat säga att nördigare blir det, för med utvecklingen & delmålen som bockas av kommer nya utmaningar, som givetvis måste analyseras vilket vi varje vecka gör tillsammans med Anna & hennes tjejgäng dvs Nose Work podden. Man blir aldrig fullärd, vilket även det är något som triggar mig & skapar en strävan om att suga åt mig mer kunskap samt att vara lyhörd, för det är ju så att även om det tipset, det upplägget eller den typen av tex startsignal inte passar för min hund så kan jag ta det med mig & förvalta det tills den dagen jag möter ett ekipage som kanske upplever just det tipset som en fantastisk lösning & känsla av utveckling.
Inte nog med vad Nose Worken gör för våra hundar, den hjälper även oss som hundägare att bli experter på att läsa våra hundar, hur de närmar sig & tar sig an gömman, hur det ser ut i grovsök kontra finsök, vad händer med tex svansen vid funnen gömma osv. Men vad jag ännu inte nämnt är den härliga gemenskap som finns inom Nose Worken, både under träning samt tävling, något jag uppskattar & håller varmt om hjärtat, framförallt eftersom jag har min "lilla gula hund" som tack vare denna gemenskap vuxit som tusan i sig själv genom att han fått positiva upplevelser under både träning & tävling ihop med för honom okända hundar/ekipage.
Ja Nose Work is for life, iallafall för oss & är ni nyfikna på sporten, även om ni inte vill träna ta kontakt med oss eller en instruktör i er närhet, ni kommer absolut inte att ångra er.
Hoppas vi ses där ute i Nose Workens magiska värld!

 

Läs hela inlägget »

Känner ni till ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti", jag kan inte göra annat än att hålla med om hur sant det faktiskt är. Vi lever i en värld som präglas av social media, vi försöker leva upp till något vi ser på bild, en bild som kanske inte alls står för det som texten eller den vackra bakgrunden säger. 
Jag har flera gånger fått höra "va underbart du måste ha det, bara träna hundar, glida runt & ha det skönt nu när du sålt företaget"
HALLÅ!!! Jag har bara sålt delar av företaget & det har jag dessutom inte gjort med någon vinst utan till en symbolisk summa för att
1: Jag ville ge Sofia bästa möjliga förutsättningen att starta upp
2: För att dagiset skulle finnas kvar
3: Jag behövde ett avslut, ganska omgående.
Med det sagt så betyder inte det att jag glider runt, tvärt om, det känns som jag jobbar mer än tidigare, för att hålla företaget levande & för att kunna ta ut en lön varje månad men det jag kunnat släppa är stressen & ansvaret över att allt hängde på mig & låg på mina axlar, vilket är väldigt skönt.
Men för att återgå till våra sociala medier, vi luras otroligt mycket av vad ögat ser. Jag är väldigt aktiv, speciellt via instagram, delar sällan på något annat än vad jag anser ger energi, beroende på vilken av sidorna det är & jag tror det är fler än jag som gör likadant, vi delar med oss av det positiva i våra liv & det är nu jag återigen vill nämna ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti" 
Jag har blivit sjukskriven, (men vägrat få det på papper) läkaren vill mer än gärna se att det är på 100%, men som sagt jag vägrar, jag har ett företag att sköta om, jag kan verkligen inte göra ingenting & alltså nej, det är inget alternativ, men jag har gått med på att dra ner på tempot, anledningen, jag är skiträdd! 
Under många år har jag flytt, jag har flytt från mitt förflutna, ett liv i missbruk, destruktiva förhållanden, död & annat, jag har bearbetat vissa delar, jag har förträngt andra & bara stängt av. När min pappa sedan blev sjuk & tillslut gick bort har jag tagit detta till en ny nivå, jag har kört på i 200 knyck, varenda dag, Inte en enda ledig dag sedan den 8 april 2018 & pang nu har kroppen sagt ifrån. 
Jag fick för en tid sedan diagnosen traumatiserad, vad innebär det? Ingen aning, jag lyssna inte utan fick en remiss & när brevet kom att jag har 2 års väntetid har jag bara lagt det åt sidan & fortsatt i mina 200 knyck. 
Utåt sett har jag väl alltid varit mig själv & den jag innerst inne vill vara & är, glad, positiv, kreativ & målinriktad men inom mig har något hänt & jag har länge känt att något är fel, tills jag för några veckor sedan började få hjärtklappning, andningssvårigheter & en smärta i magen som jag skulle beskriva som knivhugg, men som den jag är sveper jag treo, knaprar alvedon & förtränger både känslor & smärta med tanken, det finns de som har det värre.
Men som sagt, sedan min pappa dog har jag bara spurtat framåt, men jag har inte varit ensam, mina fyrbenta hjältar har varit med mig, dag ut & dag in, sida vid sida & det har verkligen fått mig att fundera på att om jag är trött, så måste de vara dödströtta, vilket för mig blivit självklarare sedan jag börjat gå hos läkaren på utredning & efter mitt & Annas träningspass med vovvarna igår. 
Jag har under en tid sagt att jag inte riktigt känner igen dem när vi tränar eller tävlar, de är mer frågande, de vill ha koll på mig, de är inte lika intensiva, något är fel, de känns trötta & igår sa Anna precis samma sak. Vi tränar inte Nose Work överdrivet ofta, kanske 1 gång i veckan, ibland 2 & då är det inräknat tävling, vi övertränar alltså inte, eller?
Det jag känt är att de är mer närgångna än vanligt, de har full koll på mig, mer än vanligt, jag ser ett nytt beteende mönster, de känner av mina känslor, mitt välmående & att något är fel. De tröstar mig, tar hand om mig & gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt. De är de enda som hör & ser när jag gråter & gråter jag så gråter ju givetvis de också, på sitt sätt. 
Jag har därför lovat mig själv & mina hundar att det är dags att varva ner, vi måste återhämta oss. Jag ska lyssna på min kropp & vad läkaren säger samtidigt som jag lovat mina bästa vänner att de ska få en paus & dagar där vi bara lallar omkring i vår lilla mysbubbla & vi har redan börjat: I helgen skulle vi varit & tränat för min stora Nose Work idol Adam, men rädslan i mig när jag får tryck över bröstet & magsmärtor gjorde att jag var tvungen att avstå, samtidigt som det var rätt beslut för grabbarna som nu får en hel helg, med  pulkaåkning & massa mys.
Vad ville jag då få sagt med detta? Ja, det handlar absolut inte om något "tyck synd om mig" utan om det jag faktiskt föreläser om, hundens läkande effekt, för vad skulle jag gjort utan dem? De har full koll på mig & innan jag börjar analysera allt för mycket i träningen igen så kommer de få en paus, semester eller 50% "sjukskrivning" för att återigen ladda batterierna så vi tillsammans kan gå ut & träna utan att de behöver känna att de måste ha full koll på att jag är med, genom att ge mig själv tid att läka kommer mina praliner att kunna sova med båda ögonen stängda. 
Våra hundar är fantstiska, idag ska jag krama dem en extra gång, pussa dem på nosen & se dem i ögonen medans jag berättar för dem hur otroligt mycket de betyder för mig!
 

Läs hela inlägget »

Det har gått ett par dagar sedan mitt senaste inlägg, jag har funderat, reflekterat & försökt komma till ro med mina tankar & med mig själv vilket tycks vara ett stort problem. Beslutet att sälja dagiset grundade sig i en djup känsla som fick mig att känna mig kvävd, jag kände mig fången, en känsla som infann sig i samband med min pappas sjukdom där jag fick stå öga mot öga med döden, igen. 
Livet rann ur honom, han tynade bort, plötsligt så fanns han inte & allt jag kunde göra var att bevittna hur flaggorna hissades på halv stång samtidigt som jag kunde höra hur man sa saker som "äntligen har han fått ro", "äntligen är han fri från smärta & ångest" & självklart håller jag med samtidigt som jag har lust att dra mig i håret & skrika högt "hallå, jag då! Lämna mig inte här, vakna för f*an!" 
Kan någon känna igen sig? Maktlösheten, den förbannade maktlösheten!
Jag har tidigare berättat om mina katastroftankar, en del av er känner mig & vet att jag dessutom har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, vad det kommer ifrån har jag sakta men säkert börjat förstå. Jag kan inte kontrollera vad andra gör men har jag full kontroll & möjlighet att styra upp för min egen del, mitt företag, mina hundar så gör jag det, i hopp om att alltid vara ett steg före & minimera risken att förlora någon eller mig själv på vägen igen.

Michaela, beroende, ja så löd det när jag för ett antal år sedan var en del av NA (anonyma narkomaner) det var så jag presenterade mig, beroende var mitt andranamn & ju mer jag tänker på det destu klarare blir det för mig att det inte handlar om drogen i sig, jag är en beroende person, jag byter ofta ett beroende mot ett annat & nej, det handlar inte om droger men jag kan bli otroligt manisk & periodvis gå in för diverse saker. Ett exempel skulle kunna vara att jag varje morgon 04.15 går upp för att promenera med hundarna, gör jag inte det får jag ångest, jag behöver den promenaden. Ett annat är att jag hela tiden måste ha flera "to do" på min lista, att sitta still är omöjligt, samtidigt som jag strukturerar & planerar för att hundarna ska ha en välbalanserad vardag med lagom mycket motion, aktivitet, träning & givetvis vila så förstår jag att om jag fortsätter på detta sätt så är snart mitt enda alternativ eller det enda jag kommer att kunna göra är att stirra upp i taket, någon gång tar det stop. Men vad ska jag då göra? Jag har ingen aning, så enklet är det. Jag har mina mål, jag är strukturerad, jag vet precis vart jag ska men finner ingen ro, förutom när jag får gå in i min bubbla med grabbarna & tant grå, när det bara är vi, oavsett vad vi gör. Det är läkande & ger så otroligt mycket energi & tar ner mig på jorden, jag släpper all stress & press som de flesta av oss lever med i dagens samhälle.
För att inte bli allt för långdragen ska jag nu börja gå in på vad rubriken i sig står för & jag vill börja med att berätta att jag har så svårt att förstå utrycket "det är ju bara en hund" Nä vet du vad, en hund är vad det är, men det är dessutom en individ, en levande varelse som dessutom kallas för människans bästa vän & ledsamt nog så har förmodligen de personer som säger just "bara en hund" aldrig fått uppleva den vänskapen & vilkorslösa kärlek som bara en hund kan sprida. 
Jag lever idag tack vare mina ängla hundar Hubbe & Kidden, jag fortsätter leva än idag tack vare pralinerna & vår lilla tant grå som dagligen får mig att gå upp med ett leende på läpparna oavsett om klockan är 04.15 eller 09:00. Men åter till de först nämnda, Hubbe & Kidden. Hubbe är den som de flesta känner till, han fanns vid min sida under min tid i missbruket men även därefter, han såg & upplevde saker som ingen annan hund ska behöva uppleva, jag var aldrig elak mot honom på något sätt, men jag gjorde inte heller något för att berika eller förgylla hans vardag förrän den dagen vi åter var tillsammans efter en tids rehab & idag är företaget döpt efter just honom.
Men det finns en hund, som jag sällan talar om då jag blir illamående, får svårt att andas & känner sån fruktansvärd ångest att jag velat hinka i mig ett par flaskor vin för att sedan gå & dra täcket över huvudet. Hunden som dessutom var min vän, även om jag inte har rätt att kalla honom just min vän så hette han Kidden. En blandraskille som till stor del liknade en rottis, en viss del labrador & några procent cocker spaniel, en oskyldig själ som skulle sätta livet till, för min skull. 
För att göra en lång historia kort så var Kidden Hubbes son & uppuxen hos mig, från valp till den dagen han fick lämna jordlivet, han växte upp med mig som då var mitt i ett missbruk med världens största hjärta för hundarna, dock  utan någon som helst kunskap & dessutom beroende av amfetamin. 
Tillsammans med mina hundar blev vi utslängda mitt i natten, sov i iskalla bilar, blev inlåsta i en hundgård & mer därtill, det var traumatiskt, destruktivt & en otroligt stökig tillvaro. Med stökig menar jag inte att det behöver vara kaos omkring oss dygnets alla timmar, hundarna kände givetvis av mitt inre kaos & kriget som pågick inom mig, dag efter dag. Självklart upplevde vi även underbara dagar vid en sjö, ute i skogen på promenader,där vi kunde bada & njuta av varandras sällskap & för en kort stund låtsas som att livet vore alldeles perfekt. Men livet var som sagt otroligt turbulent, såpass turbulent att min okunskap, Kiddens genetiska bakgrund & vår vardag leddet till att han blev livsfarlig för omgivningen, han börja vakta mig. I början kunde det vara att han visa tänderna & morra, men det var bara början som snart skulle eskalera till att vi endast kunde gå ut nattetid då risken att stöta på eller möta någon var minimal, jag stängde ute hela omvärlden, min hund skulle aldrig acceptera att någon kom innanför dörren, han låg konstant på min mage, han trösta mig & tog hand om mig, medans jag som bar ansvaret låg handfallen & ensam lät honom gå mot sitt egna förfall, min egoism & mitt beroende tog livet av min hund för när dagen kom & jag var redo att ta farväl av drogen, när jag ville bli frisk så fanns inget alternativ, ingen ville ta sig an Kidden, ingen kunde ta sig an Kidden & för att jag skulle få hjälp var jag tvungen att ta beslutet att låta honom somna samma dag som jag själv skulle bege mig till psyket där jag blev inlåst under en månads tid. Den stunden, utanför & på väg in hos veterinären var en av de värsta upplevelser jag varit med om, stackars stackars Kidden, förlåt mig för vad jag utsatt dig för. För mig var Kidden något alldeles speciellt, han var kärleksfull, beroende av närhet, precis som jag & otroligt omhändetagande, men detta var mot mig & tyvärr var jag den enda som fick uppleva detta men denna kille.
Samma dag som beslutet var taget & Kidden hade somnat in fick jag även lämna ifrån mig Hubbe som åkte till ett par utanför kungälv, ett par som sedan skulle visa sig bli min familj & jag är dem båda så tacksam & älskar dem av hela mitt hjärta. Inte bara för att de tog sig an Hubbe, de tog sig även an mig vilket jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för.

För att förstå mina handlingar & den jag är idag så måste man veta lite om min bakgrund som jag precis berättat. När jag efter en tid på psyke & rehab skulle återgå till vardagen kom Hubbe efter en tid hem igen, jag tog ett beslut att utbilda mig & starta hunddagis & med det så blev det en valp, min aldelles egna lilla brunbjörn Loke & jag var nu redo att börja gå kurser, för det var något jag alltid drömt om. Jag sökte över nätet & hittade vad jag trodde skulle vara det perfekta stället för oss med diverse roliga inriktningar så jag bestämde mig & bokade valpkurs steg 1. Ajajaj, så fel jag kunde ha & vilken fantastisk presentation de gett & vilken nit jag gick på. Det som presenterades som positiv inlärning med hunden i centrum skulle snart bli en skräckupplevelse där man med hjälp av att piska sin hund med kopplet, lägga den på rygg för att sedan trösta den eller varför inte bli erbjuden privatlektion då min hund, min Loke var en hund som "behövde plockas ner på jorden" 
Jag gick på det & åkte på privatlektion, det var ju ändå framgångsrika instruktörer, stora namn & återigen så gick jag emot mina egna värderingar. Metoden de använde gick ut på att skrämma Loke, att använda en påse med tomburkar mot honom, det fanns ingenting som liknade positiv förstärkning & jag kan än idag när jag ser dem, hör talas om dem eller går förbi dem på tex My Dog bli så förbannad att jag har lust att ladda min höger ända från tårna & dra till, självklart inget jag gör, men jag tanken finns där, var så säker.
Min Loke, min älskade underbara Loke, jag har aldrig träffat något så vänligt & trotts deras stora namn så inser jag att det är just namnet & snabba resultat genom att skrämma sin hund som gör dem framgångsrika, för kunskap, det har de inte & tyvärr är det nog så att är man själv okunnig & kanske förstagångshundägare så lyssnar man, gör som instruktören säger & får man dessutom snabba resultat oavsett metod så kommer deras karusell att fortsätta. Alla vill vi ju ha såkallad "pli" på våra hundar, eller?

Efter denna skräckupplevelse med burkar & en sönderstressad Loke satte jag mig i bilen hem, jag skrek, grät floder & förstår inte att jag kunde gå med på det vi just gjort vilket gjorde att jag bestämde mig för att börja utbilda mig, jag skulle inte gå en enda kurs som innebar hårda metoder & var extremt noggran med att det skulle handla om positiv förstärkning, mjuka metoder & att man skulle se hunden & individen framför sig som sin bästa vän. Första utbildningen ledde till den andra & nu står jag här idag, jag har vuxit, känner mig trygg i min roll som hundägare & instruktör samtidigt som jag sträcker stolt på ryggen när någon kallar mig för "crazy dog lady" 
Hemma hos oss finns knappt några  regler, eller regeln är hundarna styr jag följer efter, jag älskar hur de tar för sig av livet, de är orädda, vågar prova sig fram & blir inte ett dugg osäkra om något tex skulle välta från fönstrena när de står & spanar för de är så trygga med mig & att jag aldrig skulle straffa eller skälla på dem. För mig är det inget konstigt med att hundarna ligger på köksbordet, jag förstår självklart att alla inte vill ha det så, men de sitter ven med på en stol när jag lagar mat, snor en macka när man tittar bort & det enda jag känner är hur mycket jag älskar allt de gör & när de tar egna initiativ även när sängen är belamrad & man inser att det är soffan i natt igen för att inte störa deras skönhetssömn. (Självklart kommer de en efter en & lägger sig som degklumpar över ben & mage ändå, vilket även det är helt underbart mysigt)
Ja, crazy dog lady, kanske är det vad jag är men jag har dem att tacka för att jag lever & mitt liv går idag ut på att ge dem allt vad de önskar sig, för genom att ge dem allt det där från morgonpromenad till träning så får jag så otroligt mycket tillbaka. Ja, jag vet att det ibland kan bli för mycket men kanske är det ett sätt att kompensera min ångest gentemot Hubbe & Kidden men jag vet ju som sagt att det samtidigt får mig att må så otroligt bra & hundarna är alltid nöjda.
Jag kan tyvärr inte backa bandet & få mina handlingar ogjorda men jag kan leva här & nu, tillsammans med mina hundar & med den kunskap jag fått med mig under de senaste åren kan jag dela med mig av hur vi kan leva med våra hundar, utan straff, hårda ord, metoder eller handlingar.
Jag säger ja till köttbullar & nej till bestraffningar, hoppas du gör det med!
 

Läs hela inlägget »

Tycker du inte om min hund, kan vi inte vara vänner, jag menar nte att vi kommer bryta upp, bli ovänner  eller liknande, vad jag menar är att om du inte kan acceptera mina hundar som den största delen i mitt liv så kommer vår vänskap förmodligen inte bli annat än ytlig. Jag kräver inte att du ska ligga på golvet & kramas med dem samtidigt som de slickar dig i ansiktet men kommer du innanför vår dörr så kommer du innanför VÅR dörr & det innefattar även hundarnas. 
Hur man lever med sina hundar ser otroligt olika ut, men de som känner eller följer oss på bla sociala medier vet att hos oss finns näst intill inga regler, de regler som finns är få & handlar till stor del om säkerhet som att tex, ni springer inte ut på vägen, ni hoppar inte upp på spisen eller tar något från borden utan ett varsågod. 
Jag tror dessutom på köttbullar & positiv förstärkning vid inlärning. Straff, hårda ord, att kasta saker eller lägga ner mina hundar på rygg, det finns inte här & när vi ändå är inne på det så vill jag passa på att säga om man vill gå kurs hos oss & tror på hårda metoder & inte köttbulleregn, då har du kommit fel & jag kommer gladeligen visa dig dörren ut, efter att jag berättat varför jag tycker du gör fel. 
Men åter till ämnet, lev nu dö sen, det är som jag tidigare sagt lättare sagt än gjort & jag vill återgå till de sista månaderna i min pappas liv, månaderna som förändrade mig & fortfarande gör, jag har fortfarande inte landat, att stå med båda fötterna på jorden är omöjligt när det känns som att benen gått av vid knäna & enda alternativet är att krypa, men åt vilket håll ska du krypa??
Detta kommer bli en lång serie av delar då mötet med döden leder in på så otroligt många vägar. 
Jag är vad man kallar en ensamvarg, eller något av en röd person om vi kallar det så, det är inget som märks i mitt arbete eller när jag arbetar för då går jag in i en roll, känner ni igen det? I mitt arbete är jag otroligt social, bjuder på mig själv & ger av mig själv till 100%. Men mitt jobb är mitt jobb & ur mycket jag än älskade dagiset så kom den dagen då jag från magen & ända upp i halsen kände mig illamående, ångesten växte sig stor, jag kände mig låst, jag kände mig jagad, instängd & allt detta under samma period som vi räknade dagarna innan min pappa slutligen fick somna, därefter växte dessa känslor så stora att jag knappt kunde andas.
Jah har privilegiet att få jobba med något jag brinner för vilket har sina för & nackdelar. Fördelen, du umgås med likasinnade hundnördar, du har med din hund som dessutom är din bästa vän men att lära sig vart gränsen går för jobb & privat är svårt & jag fick lära mig via den hårda skolan som slutade med att jag stoppade in hörlurar med hög musik & drog på mig luvan, tittade ner i golvet, undvek ögonkontakt & rusade in på Ica för att köpa mjölk för att sedan rusa ut igen, varför kanske ni undrar? Ja, vissa gånger har jag stått på Ica i över en timma & pratat hund, en timma för att köpa mjölk, det funkar inte i längden & missförstå mig inte, jag har inget emot att få frågor & ge tips/ideer & tankar kring träning, men inte på bekostnad av mig själv & min lediga tid eller mina hundar om vi ska iväg. 
Som instruktör är detta min inkomst & det är där jag tackar min pappa idag, han sa till mig att vara tydlig, erbjuda kurs eller privatlektion & är man då intresserad så bokar man, jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv & jag är på god väg men ännu inte där.
De är även tack vare min pappa som jag valt att sälja dagiset, han såg hur det åt upp mig, för även där, hur mycket jag än älskade det så var det som sagt inte alltid lika roligt när det knackade på dörren en sen vardagskväll & en gäst bara ville säga hej, mitt hem är min borg, mitt jobb är mitt jobb, ja jag hoppas ni förstår. 
Det är även tack vare min pappa som jag valt att utbilda oss som besöks/terapihundsteam, att ge någon annan chansen till ett leende med vår blotta närvaro är fantastiskt & något jag värderar högt. 
Beslutet med dagiset var för mig enkelt, när jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig, annonsen lades ut & responsen blev enorm men endast ett mail som var intressant, ett mail där fokuset låg på hundfrågor & inte hur mycket man tjänar, ja resten vet ni ju om vilket jag kommer komma in på vid ett senare tillfälle.
När någon i ens närhet får beskedet att tiden är räknad händer något med varenda en i familjen, i många fall helt omedvetet, man börjar göra saker man aldrig gjort förut, man tänker annrolunda, man handlar annorlunda, man värderar annorlunda & mer därtill. Jag gick in i en bubbla där allt handlade om att ge pappa så mycket jag bara kunde, att finnas vid hans sida varenda minut & däremellan fly med hundarna på träning eller tävling för att för en liten stund stänga av & glömma vad som var på väg att hända. Att fly med hundarna var min räddning, det finns inget annat som hade kunnat hjälpa mig i denna situation & jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur mycket jag behöver dem eller hur mycket de betyder för mig, de är en del av mig, den del som får mig att gå upp på morgonen & oavsett hur natten varit så vaknar jag med ett stort leende när jag ser hur dessa fantastiska individer kollar på mig som om jag vore hela deras värld.
Detta inlägg kommer avrundas ganska snart & nästa gång jag skriver kommer jag gå in på hur olika vi hanterar förlusten av en familjemedlem vilket får mig att vilja be er att reflektera i det jag just skrivit.
Mina hundar är min räddnig, missförstå inte detta nu, jag älskar alla i min familj men det skulle aldrig räcka, MINA HUNDAR RÄDDAR MIG DAGLIGEN! 
Hur ledsen jag än är, hur arg jag än är, hur glad jag än är så är den mest läkande, helande & fulländade känslan för mig att dela allt detta med dem.
Ta bort hundarna ur mitt liv & jag kan garantera att det hade gått utför.
Om ni kan förstå mina tankar, känslor & reflektera eller kanske jämföra ert egna liv med detta, det behöver inte vara hundar men kanske har ni något eller någon/några som ni är beroende utav? Då blir det lättare att förstå nästa inlägg, lev nu, dö sen del 3.
Hur vi lever våra liv beror ofta på vad vi varit med om, vad vi påverkats av genom livet men allt för ofta får jag känslan av att hur vi handlar & agerar när vi möter motgångar eller i detta fall döden får oss att handla genom känslor som finns inom oss, känslor som påverkat oss genom livet, mina är saknad, rädsla, förlust & kärlek.
Vad vi gör när vi står öga mot öga med förlust, död & sorg får oss alla att agera olika, vad är rätt? Vad är fel? Hur tar du dig vidare?

Ovan ser ni fotot av loke tätt intill min pappa endast timmar ifrån sitt sista andetag.

Fortsättning följer....
 
'

Läs hela inlägget »

Jag vill börja att inleda med ett stort tack, tack för den fantastiskt fina respons jag fick under mitt senaste blogginlägg, lev nu, dö sen del 1. Sanningen är den att jag gärna hade fortsatt skriva & skriva & skriva lite till men jag får ta det då & då men del 2 är på god väg & där emellan hoppas jag kunna bidra med anda ämnen, för tro mig, det finns en hel bank fylld av tankar & ideer redo att komma på print, men idag ska det handla om känslor. (Som vanligt)

Då var det dags igen, första helgen i januari & dörrarna öppnades till nordens största hundevenemang, My Dog som detta år skulle se lite annorlunda ut för våran del, inga utställningar, inga tävlingar men däremot ett pass i labväst monter där vi fick äran att representera & presentera vår ras för alla nyfikna eller kramsugna besökare. 
Jag har fått & fick under dagarna frågan "varför ställer du inte?" men framförallt "varför tävlar du inte?"
Svaren skiljer sig lite från varandra & för att börja med utställningsbiten så är svaret att varken Loke eller Ymer är, trotts att de är världens mest bedårande killar tillräckligt rastypiska för att det ska vara värt att lägga den summan varje anmälan kostar för att sedan gå in i en ring med vetskap att det blå kortet strax kommer upp & med det är våran tid i ringen över på mindre än fem minuter.
Jag kommer att ställa ut igen, för att jag tycker det är intressant att höra bedömningen allt eftersom åren går men inte på My Dog, det är inte en plats som gör varken mig eller grabbarna bekväm, eller nu var jag inte helt ärlig, Loke hade rantat runt i ringen som en kung, men för lilla Y är det ingen optimal miljö & jag värdesätter hans välmående mer än en bedömning på pappret. 
För det är något jag vill understryka här & det med stora bokstäver, är det för min eller min hunds skull som jag gör det? Som sagt, i Lokes fall, lite båda delarna, han tycker det är skitkul, jag hänger på & vi har en härlig stund tillsammans men för lilla Y hade det kunnat bli en skräckupplevelse.
När det sedan kommer till tävling & i detta fall NW tävling så grunnade jag tillsammans med Anna på detta under flera veckor innan vi bestämde oss för att avstå. Så här i efterhand är jag glad att jag inte anmälde mig även om det var frästande när vi väl var på plats men samtidigt en sån lättnad & skön känsla att uppleva My Dog som enbart besökare. Vi kunde i lugn & ro strosa bland montrarna, lyssna till föreläsningar, kolla NW tävlingar m.m men när en liten fågel gick ut med att det vankas sm under nästa år växte genast tävlingshornen ut & träningskalendern börjar gensat fyllas med datum.
Innan jag går vidare till vad jag igentligen vill prata om så vill jag återigen ta upp frågan jag ställde ovan, "är det för min eller hundens skull jag tar med den?"
Jag kommer inte gå så djupt in på ämnet men det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se individer som hellre krypit ur sitt egna skinn än befunnit sig på mässan bara för att husse/matte promt vill ha med dem när de förmodligen haft det 100 gånger bättre hemma i soffan med ett tuggben. 

Men nu till dagens ämne, kärleken till min hund eller rättare sagt mina hundar, för det finns ingen nummerordning, de är lika älskvärda alla tre & jag gör vad som helst för dem men i fredags fick jag en sån där varm känsla som nästan ledde till tårar när jag stod där & såg hur min älskade brunbjörn lockade till sig besökarna tillsammans med sina vänner Poppe & Majken. Att se honom integrera med främmande människor & bjuda på sig själv är en känslostorm utan dess like, det var av ren frivillighet, absolut inget tvång, helt spontant & öppen hjärtligt. Men vad som fick mitt hjärta att slå dubbla slag var hans glittrande ögon, ögon som utstrålande lycka, han älskade det & där stod jag & såg på medans min alldeles egna brunbjörn blev överöst med kärlek & kramar. Å vad jag älskar denna hund, denna stora mjuka nallebjörn, min Loke med världens största hjärta, det vänligaste jag någonsin mött, jag älskar honom så otroligt mycket, så mycket att kärleken ibland övergår i rädsla, rädsla att förlora honom & vips så är jag där igen, i krig med mina katastroftankar. 
Jag vet att jag kommer förlora dem allihop långt innan det är min tur att cheka ut, det är en del av hundägarskapet men hundägarskap kan se ut på många skillda sätt. Vad hundarna gör & vad de är för mig är något jag aldrig någonsin kommer att kunna tacka dem tillräkligt för, de är min trygghet, min fasta punkt, de ger mig inspiration, motivation & mer därtill, de är min familj & allt detta hinner jag tänka när jag står där bakom Loke med ett två meters koppel emellan oss samtidigt som han pussar en liten flicka i ansiktet & lägger sitt stora bruna huvud i hennes knä.
Jag har en skylldighet gentemot mina hundar, en skylldighet djupare än dagligt  färskt vatten & gå fria från hunger. Min skylldighet är att se dem, för de individer de är & därefter ge dem förutsättningar att få uppleva det bästa av världar där deras sinnen får användas, där deras behov blir tillgodosatta men framförallt att de vågar utrycka sig & ta för sig av allt vad livet har att erbjuda dem med vetskap att oavsett om det ibland blir fel & även när allt de gör är att hitta på hyss så finns jag här & jag gör precis vad som helst för dem.

Att Loke fick vara med & representera labradorerna i labväst monter var verkligen en ära & något vi gärna gör igen, givetvis hade jag önskat att lilla Y kunnat ställa upp & delta men än är vi inte där & för att avrunda så är det ju enbart för min skull som jag gör det, Loke hade haft det lika bra hemma även om han njöt av varje sekund, allt från att mingla bland människor, visa upp sig hos anicura eller provsitta i djurambulansen.
 

Läs hela inlägget »

För nu tackar jag livet & höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby du & jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen? Lev nu dö sen. 
Ja så går refrängen i Petters fantastiska låt - Lev nu Dö sen & ju mer jag hör på den destu självklarare blir det, när vi dör så dör vi, då är det över, det finns ingen återvändo att göra allt det där man drömt om, vi måste leva och det är nu. 
Samtidigt som jag skriver så är jag införstådd med att våra måsten för att överleva tyvärr tar överhand & kontrollerar den del av vårt liv som vi kanske hade velat lägga på att fullfölja våra drömmar som att tex jobba, vi måste jobba för att tjäna pengar för att sedan betala räkningar för att ha tak över huvudet & mat på bordet. 
Men det måste ju finnas något däremellan, eller hur?
2018 har varit det värsta men kanske samtidigt det bästa året i mitt liv, trotts att året varit fullt med sorg, rädsla, ilska & ja, hat, så har jag samtidigt funnit mig själv, jag har börjat hitta tillbaka till den jag är & vill vara, för min egen skull.
Den 31/12-2017, klockan var 22.30, nyårsafton. Jag följer min pappa hem kramar om honom & jag kramar stenhårt samtidigt som vi önskar varandra ett gott nytt år. 
Gott nytt år? Så här i efterhand så tror jag att även om vi inte ville tro på det så var vi lika medvetna båda två om att det var vår sista nyårs kram, det skulle inte bli någon mer efter det. Men 2018 kom & kampen mot cancern fortsatte. Från januari till den 8 april då min pappa fick somna in är som en stor orkan av känsor, rädslan, ångesten, oron, skräcken över att han kommer försvinna, han kommer vara borta låg som ett konstant tryck mot bröstet samtidig som kärleken & värmen vi delade & fick uppleva fick oss att glömma. 
För mig kommer pappa alltid att vara min största manliga förebild, han är för mig en "manlig man" alltså han är en trygg fast punkt, han är lång & ståtlig, alltid stilig, på ett sånt där rockabilly sätt med jeans, snygg tshirt, skjorta & välstylat hår. Men det som framför allt gjorde honom till den han för mig var & är, det är kramarna, upplevelsen när han kramade mig samtidigt som man kände hans parfym övergick till en känsla av trygghet & framförallt kärlek.
Att se denna ståtliga man sakta förtina bort till att slutligen bli skinn & ben, det är en upplevelse jag inte önskar någon, men konstigt nog kunde vi genom en tid med det palliativa teamet, sjukhusbesök, ambulansfärder, dödsångest & begravningsmöte uppleva & känna glädje & kärlek. Ja det är så märkligt, det palliativa teamet kommer in i bilden när du inte har långt kvar, men ändå kan man inte förstå, trotts att hela badrummet består av piller, katetrar, sprutor & en pärm där den dagliga dosen mediciner som intas skrivs upp. Men att sitta mitt emot denna man & skratta samtidigt som vi planerar hans egna begravning, med allt från tal till musik, är i efterhand en av de märkligaste upplevelserna jag varit med om, hur sjukt & fint är inte detta på samma gång? 
Mitt i detta, under dessa fyra månader behövde jag från & till fly. Jag var näst intill bosatt hos min mamma & pappa men så fort jag fick chansen, ja då flydde jag, inte hem, utan iväg med hundarna, med Loke, Ymer & Diva, det var min räddning, de är min räddning & så än idag. Utan hundarna skulle jag aldrig ta mig igenom tiden som varit, jag hade inte häller börjat läka, jag tror i ärighetens namn att jag hade trillat tillbaka, tillbaka till personen jag under 8år kämpat hårt för att komma så långt ifrån som möjligt. Hundarna är förutom min familj, min drivkraft & motivation, min läkande effekt.

Fortsättning följer.......
 

Läs hela inlägget »

Nu är dagen här, klockan börjar närma sig 14:00 & det är endast 3 timmar kvar på dagis innan vi stänger för julledighet, men denna gång låser jag inte dörren & säger "Hej då dagis, vi ses igen i januari"
Denna gång låser vi dörren & jag säger hej då Hubbe's Hunddagis, tack för den här tiden tillsammans.
Visst låter det hemskt & inte är det helt sant heller för vi vet ja alla att jag kommer finnas kvar i lokalerna & hålla mina kurser, jag kommer dessutom ha kvar mitt företagsnamn som numera blir Hubbes Hundkurser & som pricken över iet så kommer ju jag & Sofia att samarbeta & jobba sida vid sida för att stötta varandras verksamheter. 
Men med handen på hjärtat så känns det lite konstigt att idag lämna dagis & med det släppa allt ansvar, all kontakt, ja allt som har med dagisverksamheten att göra. 
Jag känner ingen sorg eller ånger, min enda känsla är att jag är färdig, redo att gå vidare & ta steget mot nya äventyr. 
Det har varit fyra fantastiska år & det tack vare er, företaget har växt & utvecklats något enormt, jag har utvecklats något enormt & åter igen tack vare er. 
Det har varit en resa där vi provat oss fram, allt från rutiner vid hämtning/lämning till läger & temakvällar. Vi har gästats av stora som små på dagiset & alltid med fokus på att varje individ får det den önskar (inom viss parentes) 
Som sagt, mycket har hänt & inte mist under 2018 som blev det år då hela min värld återigen skulle vändas upp & ned, ett år full med tuffa besked, händelser & beslut men inte minst ett år där jag verkligen lärt känna mig själv, mina känslor & en insikt om att vi tyvärr inte lever för alltid & hur viktigt det är att ta vara på sig själv & tiden ihop med vår nära & kära.
Jag kommer förvalta min tid på Hubbe's med största tacksamhet & känslor fyllda av glädje då jag ser hur dagisets nya föreståndare Sofia tagit sig an våra gäster med ett stort hjärta & sörjer för det som vi för fyra år sedan började bygga upp.
Min tid som dagisföreståndare är över & det är dags att tacka för mig. Vad som händer härnäst, det vet jag inte riktigt, men jag är så redo att börja fylla på min bucketlist & ta mig an nya äventyr, uppfylla nya drömmar & förverkliga mina mål.
Tusen tack allihopa, ta hand om varandra så ses vi när vi ses om inte annat här på bloggen. Vill även passa på att tacka samtliga i Hubbe's personalstyrka, både anställda som praktikanter för dessa år tillsammans.

Kram Michaela, Loke, Ymer & Diva
 

Läs hela inlägget »

2019 är på ingång & med det kommer nyårslöften som för min egen del innebär förändring eller rättare sagt förändringar som i mitt fall handlar om positiva förändringar. Jag ser fram emot ett nytt år, både yrkesmässigt men även privat & att även kunna kombinera det "privata med det yrkesmässiga" är ju rent av sagt en dröm. För det är ju ändå så att mycket av det jag gör knyter dessa två kategorier samman. 
Med det sagt vill jag önska er varmt välkomna till bloggen, en samlingspunkt där det kommer snackas träning, tävling & mål, poddande men även en hel del känslor som rör om i grytan, framförallt min egna, jag pratar om "knarkhunden"- en föreläsning om hunden läkande effekt.

Läs hela inlägget »

Vad har du för intressen? Så löd frågan när jag i måndags var på återbesök hos läkaren & jag blev nästan helt stum vilket han såg innan han formulerade om frågan & sa vad gillar du att göra, vad mår du bra utav? Och utan tvekan så säger jag, att vara med mina hundar.
Jag har funderat på detta några dagar, hur vi reagerar olika på ord & meningar, hur vi uppfattar ord som tex vad som är ett intresse eller inte?
Så vad är då mina intressen? Att träna? Nä, egentligen inte, jag tränar för att jag måste, eftersom jag älskar mat & att äta, så nä jag skulle väl inte kalla det för ett intresse, snarare ett positivt måste eftersom jag & Sofia har frukatansvärt kul när vi hänger på gymet oavsett om klockan är 04:15 på morgonen eller 20:15 på kvällen. Men då kommer nästa fråga, med tanke på att jag tränar för att jag gillar mat, kan mat då vara ett intresse? Absolut inte, jag tycker om att äta mat men avskyr att laga mat, finns det något tråkigare, för att inte tala om att behöva handla innan man lagar mat? Men så fundera jag lite till, musik är ett stort intresse & jag skulle som min bucketlist säger vilja komma till skott & lära mig spela några instrument, bilar är ett annat intresse & en dröm är att renovera en Amazon samt att köpa en riktigt fin gamal pickup att glida runt i. 
Men hundarna, är det då ett intresse? Nä, jag kan inte förmå mig att säga att de är ett intresse, däremot skulle jag vilja säga att det vi gör tillsammans är ett intresse, som tex Nose Worken, viltspåret etc, men jag definierar inte Loke, Ymer & Diva med ett intresse, de är ju min familj & snarare en livsstil jag är helt vansinnigt förälskad i men ett intresse eller att säga att de är min hobby låter fel i mina öron.
Jag är den sortens hundägare som kallar mig för mamma till hundarna, inte för att jag tror att jag är deras mamma & även om jag kallar dem för mina bebisar så är jag fullt medveten om att det är hundar jag har & inte barn samt skillnaden däremellan. För mig är ord något som förknippas otroligt mycket med känslor, att jag kallar mig mamma till hundarna innebär att för mig är ordet mamma förknippat med trygghet & vilkorslös kärlek, det är dessutom ett ord som i mina ögon står för familj, vilket jag anser att vi är & kärleken till hundarna är större än något annat.
Jag har vid flera tillfällen suttit med i grupper där det blivit heta diskussioner om hurvida detta ord är tillåtet att använda eller ej & om man då förmänskligar sina hundar genom att kalla sig mamma? Alltså, självklart förmänskligar jag dem till en viss del, jag pratar med dem & har lång diskussioner, jag beställer nya halsband samtidigt som jag säger till Jimmie "Loke sa att han behövde det" men det betyder inte att jag inte vet vad de har för behov, vilken art/ras eller vad just de behöver som individer för jag har ju trotts allt köpt inte bara en hund utan flera hundar & hade jag velat ha barn så hade jag haft det istället, men när jag nu inte har barn, kan jag inte få älska mina hundar precis så mycket som jag vill bli älskad av en förälder?
Kan jag inte få skämma bort dem precis så mycket jag vill med allt från kärlek till att låta dem ta över hela huset, köpa saker till dem & åka på världens alla äventyr?
För mig är mina hundar så mycket mer än bara hundar, de är mitt liv, jag behöver dem för att fungera & jag har dem att tacka att jag lever idag & att jag fortsätter välja livet för att jag fullkomligt älskar att leva & det är mestadels tack vare dem.
Min tacksamhet till hundarna kan jag inte beskriva med ord, men jag kan visa dem genom att skämma bort dem, genom att låta dem ta för sig av livet, ge dem möjlighet att gå höger trotts att jag sagt vänster, genom att låta dem tro att jag inte ser när de tjuvar åt sig av mackan som ligger på bordet, genom promenader i ur & skur, över berg & öppna landskap, genom äventyr & upplevelser i form av bla Nose Work & mycket mer. En hund, mina hundar är så mycket mer än bara en hund, de är min familj & tillsammans skapar vi intressen att gör atillsammans men när vi sedan återvänder hem då vill jag krama dem, se dem i ögonen & säga att jag älskar dem, precis så som jag önskar att alla föräldrar gör till sina barn.
 

Läs hela inlägget »

Jag har vid flera tillfällen fått frågan, vad är det som är så kul med Nose Work? Svaret är ju ganska enkelt, ALLT precis ALLT! 
Inte nog med att hunden får jobba & använda sig utav ett av sina främsta sinnen, just luktsinnet så är det en träningsform & sport som skänker både mental & fysisk stimulans där du som hundägare bestämmer hur långt ni vill gå. 
Det behöver varken vara kostsamt eller med någon press på att tävla, Nose Worken är i grund & botten en sport som riktar sig till sällskapshunden & deras ägare för att på ett roligt & lättsamt sätt aktiveras tillsammans genom sökarbete.
Men visst är det kul att tävla, det ska jag inte sticka under stolen med & jag har själv gått ifrån att vara hundägaren som tränar för att aktivera till hundägaren som tävlar för att träna. Det betyder att utan tävlingarna så hade vi inte tränat, eller jo det kanske vi hade men då hade det förmodligen inte skett sån stor utveckling, vi hade kört på med lite hemma sök & så hade det inte varit mer med det. 
Missuppfatta inte detta nu, bara för att man inte vill tävla så är det inte sagt att det inte är någon utveckling, utan det är snarare så att jag eller vi som ekipage hade tröttnat eftersom jag är sån som person, jag måste möta nya utmaningar för att fortsätta träna & där har jag nu lagt ribban för hundarna likaså. 
När jag startar upp en grundkurs är förväntningarna, tankarna & målen väldigt blandade, men en sak har de flesta gemensamt, de är nyfikna på om hunden verkligen kommer lära sig söka just en droppe doft eller om det är köttbullen/korven hunden letar efter. Mitt svar "tja, om hunden söker köttbulle i början, vad gör det?" Med hjälp av doften bredvid dvs pairing så kommer hunden snart koppla ihop, köttbulle doft, yummy..... sniff sniff doften av eukalyptus & vips så har vi nästa gång en hund som sveper förbi en doftkälla & plötsligt tänker "aha, där är den där doften som ger utdelning i köttbullar, bäst jag går tillbaka" 
Att få se hundägare & deras hundar dvs ekipagen på kurs när denna magiska händelse utspelar sig är helt fantastiskt, jag ser en självständig, arbetande & lycklig hund med glittrande ögon & strax därefter kommer matte/husse med ett rungande jaaaa samtidigt som belöningarna ramlar ur fickorna. 
Nose Work skänker inte bara mig & mina hundar glädje som ekipage, jag har ju dessutom turen att få stå som instruktör & följa allt från nyfikna nybörjare till ekipage som stävar mot toppen & jag skulle nog vilja säga att iallafall 9 av 10 efter att ha gått grundkurs samt tränat kommer tillbaka & gör doftprov vilket är fantastiskt kul.
Att jag skulle li en sån helhjärtad supernörd i just Nose Worken trodde jag aldrig & jag kan med handen på hjärtat säga att nördigare blir det, för med utvecklingen & delmålen som bockas av kommer nya utmaningar, som givetvis måste analyseras vilket vi varje vecka gör tillsammans med Anna & hennes tjejgäng dvs Nose Work podden. Man blir aldrig fullärd, vilket även det är något som triggar mig & skapar en strävan om att suga åt mig mer kunskap samt att vara lyhörd, för det är ju så att även om det tipset, det upplägget eller den typen av tex startsignal inte passar för min hund så kan jag ta det med mig & förvalta det tills den dagen jag möter ett ekipage som kanske upplever just det tipset som en fantastisk lösning & känsla av utveckling.
Inte nog med vad Nose Worken gör för våra hundar, den hjälper även oss som hundägare att bli experter på att läsa våra hundar, hur de närmar sig & tar sig an gömman, hur det ser ut i grovsök kontra finsök, vad händer med tex svansen vid funnen gömma osv. Men vad jag ännu inte nämnt är den härliga gemenskap som finns inom Nose Worken, både under träning samt tävling, något jag uppskattar & håller varmt om hjärtat, framförallt eftersom jag har min "lilla gula hund" som tack vare denna gemenskap vuxit som tusan i sig själv genom att han fått positiva upplevelser under både träning & tävling ihop med för honom okända hundar/ekipage.
Ja Nose Work is for life, iallafall för oss & är ni nyfikna på sporten, även om ni inte vill träna ta kontakt med oss eller en instruktör i er närhet, ni kommer absolut inte att ångra er.
Hoppas vi ses där ute i Nose Workens magiska värld!

 

Läs hela inlägget »

Känner ni till ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti", jag kan inte göra annat än att hålla med om hur sant det faktiskt är. Vi lever i en värld som präglas av social media, vi försöker leva upp till något vi ser på bild, en bild som kanske inte alls står för det som texten eller den vackra bakgrunden säger. 
Jag har flera gånger fått höra "va underbart du måste ha det, bara träna hundar, glida runt & ha det skönt nu när du sålt företaget"
HALLÅ!!! Jag har bara sålt delar av företaget & det har jag dessutom inte gjort med någon vinst utan till en symbolisk summa för att
1: Jag ville ge Sofia bästa möjliga förutsättningen att starta upp
2: För att dagiset skulle finnas kvar
3: Jag behövde ett avslut, ganska omgående.
Med det sagt så betyder inte det att jag glider runt, tvärt om, det känns som jag jobbar mer än tidigare, för att hålla företaget levande & för att kunna ta ut en lön varje månad men det jag kunnat släppa är stressen & ansvaret över att allt hängde på mig & låg på mina axlar, vilket är väldigt skönt.
Men för att återgå till våra sociala medier, vi luras otroligt mycket av vad ögat ser. Jag är väldigt aktiv, speciellt via instagram, delar sällan på något annat än vad jag anser ger energi, beroende på vilken av sidorna det är & jag tror det är fler än jag som gör likadant, vi delar med oss av det positiva i våra liv & det är nu jag återigen vill nämna ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti" 
Jag har blivit sjukskriven, (men vägrat få det på papper) läkaren vill mer än gärna se att det är på 100%, men som sagt jag vägrar, jag har ett företag att sköta om, jag kan verkligen inte göra ingenting & alltså nej, det är inget alternativ, men jag har gått med på att dra ner på tempot, anledningen, jag är skiträdd! 
Under många år har jag flytt, jag har flytt från mitt förflutna, ett liv i missbruk, destruktiva förhållanden, död & annat, jag har bearbetat vissa delar, jag har förträngt andra & bara stängt av. När min pappa sedan blev sjuk & tillslut gick bort har jag tagit detta till en ny nivå, jag har kört på i 200 knyck, varenda dag, Inte en enda ledig dag sedan den 8 april 2018 & pang nu har kroppen sagt ifrån. 
Jag fick för en tid sedan diagnosen traumatiserad, vad innebär det? Ingen aning, jag lyssna inte utan fick en remiss & när brevet kom att jag har 2 års väntetid har jag bara lagt det åt sidan & fortsatt i mina 200 knyck. 
Utåt sett har jag väl alltid varit mig själv & den jag innerst inne vill vara & är, glad, positiv, kreativ & målinriktad men inom mig har något hänt & jag har länge känt att något är fel, tills jag för några veckor sedan började få hjärtklappning, andningssvårigheter & en smärta i magen som jag skulle beskriva som knivhugg, men som den jag är sveper jag treo, knaprar alvedon & förtränger både känslor & smärta med tanken, det finns de som har det värre.
Men som sagt, sedan min pappa dog har jag bara spurtat framåt, men jag har inte varit ensam, mina fyrbenta hjältar har varit med mig, dag ut & dag in, sida vid sida & det har verkligen fått mig att fundera på att om jag är trött, så måste de vara dödströtta, vilket för mig blivit självklarare sedan jag börjat gå hos läkaren på utredning & efter mitt & Annas träningspass med vovvarna igår. 
Jag har under en tid sagt att jag inte riktigt känner igen dem när vi tränar eller tävlar, de är mer frågande, de vill ha koll på mig, de är inte lika intensiva, något är fel, de känns trötta & igår sa Anna precis samma sak. Vi tränar inte Nose Work överdrivet ofta, kanske 1 gång i veckan, ibland 2 & då är det inräknat tävling, vi övertränar alltså inte, eller?
Det jag känt är att de är mer närgångna än vanligt, de har full koll på mig, mer än vanligt, jag ser ett nytt beteende mönster, de känner av mina känslor, mitt välmående & att något är fel. De tröstar mig, tar hand om mig & gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt. De är de enda som hör & ser när jag gråter & gråter jag så gråter ju givetvis de också, på sitt sätt. 
Jag har därför lovat mig själv & mina hundar att det är dags att varva ner, vi måste återhämta oss. Jag ska lyssna på min kropp & vad läkaren säger samtidigt som jag lovat mina bästa vänner att de ska få en paus & dagar där vi bara lallar omkring i vår lilla mysbubbla & vi har redan börjat: I helgen skulle vi varit & tränat för min stora Nose Work idol Adam, men rädslan i mig när jag får tryck över bröstet & magsmärtor gjorde att jag var tvungen att avstå, samtidigt som det var rätt beslut för grabbarna som nu får en hel helg, med  pulkaåkning & massa mys.
Vad ville jag då få sagt med detta? Ja, det handlar absolut inte om något "tyck synd om mig" utan om det jag faktiskt föreläser om, hundens läkande effekt, för vad skulle jag gjort utan dem? De har full koll på mig & innan jag börjar analysera allt för mycket i träningen igen så kommer de få en paus, semester eller 50% "sjukskrivning" för att återigen ladda batterierna så vi tillsammans kan gå ut & träna utan att de behöver känna att de måste ha full koll på att jag är med, genom att ge mig själv tid att läka kommer mina praliner att kunna sova med båda ögonen stängda. 
Våra hundar är fantstiska, idag ska jag krama dem en extra gång, pussa dem på nosen & se dem i ögonen medans jag berättar för dem hur otroligt mycket de betyder för mig!
 

Läs hela inlägget »

Det har gått ett par dagar sedan mitt senaste inlägg, jag har funderat, reflekterat & försökt komma till ro med mina tankar & med mig själv vilket tycks vara ett stort problem. Beslutet att sälja dagiset grundade sig i en djup känsla som fick mig att känna mig kvävd, jag kände mig fången, en känsla som infann sig i samband med min pappas sjukdom där jag fick stå öga mot öga med döden, igen. 
Livet rann ur honom, han tynade bort, plötsligt så fanns han inte & allt jag kunde göra var att bevittna hur flaggorna hissades på halv stång samtidigt som jag kunde höra hur man sa saker som "äntligen har han fått ro", "äntligen är han fri från smärta & ångest" & självklart håller jag med samtidigt som jag har lust att dra mig i håret & skrika högt "hallå, jag då! Lämna mig inte här, vakna för f*an!" 
Kan någon känna igen sig? Maktlösheten, den förbannade maktlösheten!
Jag har tidigare berättat om mina katastroftankar, en del av er känner mig & vet att jag dessutom har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, vad det kommer ifrån har jag sakta men säkert börjat förstå. Jag kan inte kontrollera vad andra gör men har jag full kontroll & möjlighet att styra upp för min egen del, mitt företag, mina hundar så gör jag det, i hopp om att alltid vara ett steg före & minimera risken att förlora någon eller mig själv på vägen igen.

Michaela, beroende, ja så löd det när jag för ett antal år sedan var en del av NA (anonyma narkomaner) det var så jag presenterade mig, beroende var mitt andranamn & ju mer jag tänker på det destu klarare blir det för mig att det inte handlar om drogen i sig, jag är en beroende person, jag byter ofta ett beroende mot ett annat & nej, det handlar inte om droger men jag kan bli otroligt manisk & periodvis gå in för diverse saker. Ett exempel skulle kunna vara att jag varje morgon 04.15 går upp för att promenera med hundarna, gör jag inte det får jag ångest, jag behöver den promenaden. Ett annat är att jag hela tiden måste ha flera "to do" på min lista, att sitta still är omöjligt, samtidigt som jag strukturerar & planerar för att hundarna ska ha en välbalanserad vardag med lagom mycket motion, aktivitet, träning & givetvis vila så förstår jag att om jag fortsätter på detta sätt så är snart mitt enda alternativ eller det enda jag kommer att kunna göra är att stirra upp i taket, någon gång tar det stop. Men vad ska jag då göra? Jag har ingen aning, så enklet är det. Jag har mina mål, jag är strukturerad, jag vet precis vart jag ska men finner ingen ro, förutom när jag får gå in i min bubbla med grabbarna & tant grå, när det bara är vi, oavsett vad vi gör. Det är läkande & ger så otroligt mycket energi & tar ner mig på jorden, jag släpper all stress & press som de flesta av oss lever med i dagens samhälle.
För att inte bli allt för långdragen ska jag nu börja gå in på vad rubriken i sig står för & jag vill börja med att berätta att jag har så svårt att förstå utrycket "det är ju bara en hund" Nä vet du vad, en hund är vad det är, men det är dessutom en individ, en levande varelse som dessutom kallas för människans bästa vän & ledsamt nog så har förmodligen de personer som säger just "bara en hund" aldrig fått uppleva den vänskapen & vilkorslösa kärlek som bara en hund kan sprida. 
Jag lever idag tack vare mina ängla hundar Hubbe & Kidden, jag fortsätter leva än idag tack vare pralinerna & vår lilla tant grå som dagligen får mig att gå upp med ett leende på läpparna oavsett om klockan är 04.15 eller 09:00. Men åter till de först nämnda, Hubbe & Kidden. Hubbe är den som de flesta känner till, han fanns vid min sida under min tid i missbruket men även därefter, han såg & upplevde saker som ingen annan hund ska behöva uppleva, jag var aldrig elak mot honom på något sätt, men jag gjorde inte heller något för att berika eller förgylla hans vardag förrän den dagen vi åter var tillsammans efter en tids rehab & idag är företaget döpt efter just honom.
Men det finns en hund, som jag sällan talar om då jag blir illamående, får svårt att andas & känner sån fruktansvärd ångest att jag velat hinka i mig ett par flaskor vin för att sedan gå & dra täcket över huvudet. Hunden som dessutom var min vän, även om jag inte har rätt att kalla honom just min vän så hette han Kidden. En blandraskille som till stor del liknade en rottis, en viss del labrador & några procent cocker spaniel, en oskyldig själ som skulle sätta livet till, för min skull. 
För att göra en lång historia kort så var Kidden Hubbes son & uppuxen hos mig, från valp till den dagen han fick lämna jordlivet, han växte upp med mig som då var mitt i ett missbruk med världens största hjärta för hundarna, dock  utan någon som helst kunskap & dessutom beroende av amfetamin. 
Tillsammans med mina hundar blev vi utslängda mitt i natten, sov i iskalla bilar, blev inlåsta i en hundgård & mer därtill, det var traumatiskt, destruktivt & en otroligt stökig tillvaro. Med stökig menar jag inte att det behöver vara kaos omkring oss dygnets alla timmar, hundarna kände givetvis av mitt inre kaos & kriget som pågick inom mig, dag efter dag. Självklart upplevde vi även underbara dagar vid en sjö, ute i skogen på promenader,där vi kunde bada & njuta av varandras sällskap & för en kort stund låtsas som att livet vore alldeles perfekt. Men livet var som sagt otroligt turbulent, såpass turbulent att min okunskap, Kiddens genetiska bakgrund & vår vardag leddet till att han blev livsfarlig för omgivningen, han börja vakta mig. I början kunde det vara att han visa tänderna & morra, men det var bara början som snart skulle eskalera till att vi endast kunde gå ut nattetid då risken att stöta på eller möta någon var minimal, jag stängde ute hela omvärlden, min hund skulle aldrig acceptera att någon kom innanför dörren, han låg konstant på min mage, han trösta mig & tog hand om mig, medans jag som bar ansvaret låg handfallen & ensam lät honom gå mot sitt egna förfall, min egoism & mitt beroende tog livet av min hund för när dagen kom & jag var redo att ta farväl av drogen, när jag ville bli frisk så fanns inget alternativ, ingen ville ta sig an Kidden, ingen kunde ta sig an Kidden & för att jag skulle få hjälp var jag tvungen att ta beslutet att låta honom somna samma dag som jag själv skulle bege mig till psyket där jag blev inlåst under en månads tid. Den stunden, utanför & på väg in hos veterinären var en av de värsta upplevelser jag varit med om, stackars stackars Kidden, förlåt mig för vad jag utsatt dig för. För mig var Kidden något alldeles speciellt, han var kärleksfull, beroende av närhet, precis som jag & otroligt omhändetagande, men detta var mot mig & tyvärr var jag den enda som fick uppleva detta men denna kille.
Samma dag som beslutet var taget & Kidden hade somnat in fick jag även lämna ifrån mig Hubbe som åkte till ett par utanför kungälv, ett par som sedan skulle visa sig bli min familj & jag är dem båda så tacksam & älskar dem av hela mitt hjärta. Inte bara för att de tog sig an Hubbe, de tog sig även an mig vilket jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för.

För att förstå mina handlingar & den jag är idag så måste man veta lite om min bakgrund som jag precis berättat. När jag efter en tid på psyke & rehab skulle återgå till vardagen kom Hubbe efter en tid hem igen, jag tog ett beslut att utbilda mig & starta hunddagis & med det så blev det en valp, min aldelles egna lilla brunbjörn Loke & jag var nu redo att börja gå kurser, för det var något jag alltid drömt om. Jag sökte över nätet & hittade vad jag trodde skulle vara det perfekta stället för oss med diverse roliga inriktningar så jag bestämde mig & bokade valpkurs steg 1. Ajajaj, så fel jag kunde ha & vilken fantastisk presentation de gett & vilken nit jag gick på. Det som presenterades som positiv inlärning med hunden i centrum skulle snart bli en skräckupplevelse där man med hjälp av att piska sin hund med kopplet, lägga den på rygg för att sedan trösta den eller varför inte bli erbjuden privatlektion då min hund, min Loke var en hund som "behövde plockas ner på jorden" 
Jag gick på det & åkte på privatlektion, det var ju ändå framgångsrika instruktörer, stora namn & återigen så gick jag emot mina egna värderingar. Metoden de använde gick ut på att skrämma Loke, att använda en påse med tomburkar mot honom, det fanns ingenting som liknade positiv förstärkning & jag kan än idag när jag ser dem, hör talas om dem eller går förbi dem på tex My Dog bli så förbannad att jag har lust att ladda min höger ända från tårna & dra till, självklart inget jag gör, men jag tanken finns där, var så säker.
Min Loke, min älskade underbara Loke, jag har aldrig träffat något så vänligt & trotts deras stora namn så inser jag att det är just namnet & snabba resultat genom att skrämma sin hund som gör dem framgångsrika, för kunskap, det har de inte & tyvärr är det nog så att är man själv okunnig & kanske förstagångshundägare så lyssnar man, gör som instruktören säger & får man dessutom snabba resultat oavsett metod så kommer deras karusell att fortsätta. Alla vill vi ju ha såkallad "pli" på våra hundar, eller?

Efter denna skräckupplevelse med burkar & en sönderstressad Loke satte jag mig i bilen hem, jag skrek, grät floder & förstår inte att jag kunde gå med på det vi just gjort vilket gjorde att jag bestämde mig för att börja utbilda mig, jag skulle inte gå en enda kurs som innebar hårda metoder & var extremt noggran med att det skulle handla om positiv förstärkning, mjuka metoder & att man skulle se hunden & individen framför sig som sin bästa vän. Första utbildningen ledde till den andra & nu står jag här idag, jag har vuxit, känner mig trygg i min roll som hundägare & instruktör samtidigt som jag sträcker stolt på ryggen när någon kallar mig för "crazy dog lady" 
Hemma hos oss finns knappt några  regler, eller regeln är hundarna styr jag följer efter, jag älskar hur de tar för sig av livet, de är orädda, vågar prova sig fram & blir inte ett dugg osäkra om något tex skulle välta från fönstrena när de står & spanar för de är så trygga med mig & att jag aldrig skulle straffa eller skälla på dem. För mig är det inget konstigt med att hundarna ligger på köksbordet, jag förstår självklart att alla inte vill ha det så, men de sitter ven med på en stol när jag lagar mat, snor en macka när man tittar bort & det enda jag känner är hur mycket jag älskar allt de gör & när de tar egna initiativ även när sängen är belamrad & man inser att det är soffan i natt igen för att inte störa deras skönhetssömn. (Självklart kommer de en efter en & lägger sig som degklumpar över ben & mage ändå, vilket även det är helt underbart mysigt)
Ja, crazy dog lady, kanske är det vad jag är men jag har dem att tacka för att jag lever & mitt liv går idag ut på att ge dem allt vad de önskar sig, för genom att ge dem allt det där från morgonpromenad till träning så får jag så otroligt mycket tillbaka. Ja, jag vet att det ibland kan bli för mycket men kanske är det ett sätt att kompensera min ångest gentemot Hubbe & Kidden men jag vet ju som sagt att det samtidigt får mig att må så otroligt bra & hundarna är alltid nöjda.
Jag kan tyvärr inte backa bandet & få mina handlingar ogjorda men jag kan leva här & nu, tillsammans med mina hundar & med den kunskap jag fått med mig under de senaste åren kan jag dela med mig av hur vi kan leva med våra hundar, utan straff, hårda ord, metoder eller handlingar.
Jag säger ja till köttbullar & nej till bestraffningar, hoppas du gör det med!
 

Läs hela inlägget »

Tycker du inte om min hund, kan vi inte vara vänner, jag menar nte att vi kommer bryta upp, bli ovänner  eller liknande, vad jag menar är att om du inte kan acceptera mina hundar som den största delen i mitt liv så kommer vår vänskap förmodligen inte bli annat än ytlig. Jag kräver inte att du ska ligga på golvet & kramas med dem samtidigt som de slickar dig i ansiktet men kommer du innanför vår dörr så kommer du innanför VÅR dörr & det innefattar även hundarnas. 
Hur man lever med sina hundar ser otroligt olika ut, men de som känner eller följer oss på bla sociala medier vet att hos oss finns näst intill inga regler, de regler som finns är få & handlar till stor del om säkerhet som att tex, ni springer inte ut på vägen, ni hoppar inte upp på spisen eller tar något från borden utan ett varsågod. 
Jag tror dessutom på köttbullar & positiv förstärkning vid inlärning. Straff, hårda ord, att kasta saker eller lägga ner mina hundar på rygg, det finns inte här & när vi ändå är inne på det så vill jag passa på att säga om man vill gå kurs hos oss & tror på hårda metoder & inte köttbulleregn, då har du kommit fel & jag kommer gladeligen visa dig dörren ut, efter att jag berättat varför jag tycker du gör fel. 
Men åter till ämnet, lev nu dö sen, det är som jag tidigare sagt lättare sagt än gjort & jag vill återgå till de sista månaderna i min pappas liv, månaderna som förändrade mig & fortfarande gör, jag har fortfarande inte landat, att stå med båda fötterna på jorden är omöjligt när det känns som att benen gått av vid knäna & enda alternativet är att krypa, men åt vilket håll ska du krypa??
Detta kommer bli en lång serie av delar då mötet med döden leder in på så otroligt många vägar. 
Jag är vad man kallar en ensamvarg, eller något av en röd person om vi kallar det så, det är inget som märks i mitt arbete eller när jag arbetar för då går jag in i en roll, känner ni igen det? I mitt arbete är jag otroligt social, bjuder på mig själv & ger av mig själv till 100%. Men mitt jobb är mitt jobb & ur mycket jag än älskade dagiset så kom den dagen då jag från magen & ända upp i halsen kände mig illamående, ångesten växte sig stor, jag kände mig låst, jag kände mig jagad, instängd & allt detta under samma period som vi räknade dagarna innan min pappa slutligen fick somna, därefter växte dessa känslor så stora att jag knappt kunde andas.
Jah har privilegiet att få jobba med något jag brinner för vilket har sina för & nackdelar. Fördelen, du umgås med likasinnade hundnördar, du har med din hund som dessutom är din bästa vän men att lära sig vart gränsen går för jobb & privat är svårt & jag fick lära mig via den hårda skolan som slutade med att jag stoppade in hörlurar med hög musik & drog på mig luvan, tittade ner i golvet, undvek ögonkontakt & rusade in på Ica för att köpa mjölk för att sedan rusa ut igen, varför kanske ni undrar? Ja, vissa gånger har jag stått på Ica i över en timma & pratat hund, en timma för att köpa mjölk, det funkar inte i längden & missförstå mig inte, jag har inget emot att få frågor & ge tips/ideer & tankar kring träning, men inte på bekostnad av mig själv & min lediga tid eller mina hundar om vi ska iväg. 
Som instruktör är detta min inkomst & det är där jag tackar min pappa idag, han sa till mig att vara tydlig, erbjuda kurs eller privatlektion & är man då intresserad så bokar man, jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv & jag är på god väg men ännu inte där.
De är även tack vare min pappa som jag valt att sälja dagiset, han såg hur det åt upp mig, för även där, hur mycket jag än älskade det så var det som sagt inte alltid lika roligt när det knackade på dörren en sen vardagskväll & en gäst bara ville säga hej, mitt hem är min borg, mitt jobb är mitt jobb, ja jag hoppas ni förstår. 
Det är även tack vare min pappa som jag valt att utbilda oss som besöks/terapihundsteam, att ge någon annan chansen till ett leende med vår blotta närvaro är fantastiskt & något jag värderar högt. 
Beslutet med dagiset var för mig enkelt, när jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig, annonsen lades ut & responsen blev enorm men endast ett mail som var intressant, ett mail där fokuset låg på hundfrågor & inte hur mycket man tjänar, ja resten vet ni ju om vilket jag kommer komma in på vid ett senare tillfälle.
När någon i ens närhet får beskedet att tiden är räknad händer något med varenda en i familjen, i många fall helt omedvetet, man börjar göra saker man aldrig gjort förut, man tänker annrolunda, man handlar annorlunda, man värderar annorlunda & mer därtill. Jag gick in i en bubbla där allt handlade om att ge pappa så mycket jag bara kunde, att finnas vid hans sida varenda minut & däremellan fly med hundarna på träning eller tävling för att för en liten stund stänga av & glömma vad som var på väg att hända. Att fly med hundarna var min räddning, det finns inget annat som hade kunnat hjälpa mig i denna situation & jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur mycket jag behöver dem eller hur mycket de betyder för mig, de är en del av mig, den del som får mig att gå upp på morgonen & oavsett hur natten varit så vaknar jag med ett stort leende när jag ser hur dessa fantastiska individer kollar på mig som om jag vore hela deras värld.
Detta inlägg kommer avrundas ganska snart & nästa gång jag skriver kommer jag gå in på hur olika vi hanterar förlusten av en familjemedlem vilket får mig att vilja be er att reflektera i det jag just skrivit.
Mina hundar är min räddnig, missförstå inte detta nu, jag älskar alla i min familj men det skulle aldrig räcka, MINA HUNDAR RÄDDAR MIG DAGLIGEN! 
Hur ledsen jag än är, hur arg jag än är, hur glad jag än är så är den mest läkande, helande & fulländade känslan för mig att dela allt detta med dem.
Ta bort hundarna ur mitt liv & jag kan garantera att det hade gått utför.
Om ni kan förstå mina tankar, känslor & reflektera eller kanske jämföra ert egna liv med detta, det behöver inte vara hundar men kanske har ni något eller någon/några som ni är beroende utav? Då blir det lättare att förstå nästa inlägg, lev nu, dö sen del 3.
Hur vi lever våra liv beror ofta på vad vi varit med om, vad vi påverkats av genom livet men allt för ofta får jag känslan av att hur vi handlar & agerar när vi möter motgångar eller i detta fall döden får oss att handla genom känslor som finns inom oss, känslor som påverkat oss genom livet, mina är saknad, rädsla, förlust & kärlek.
Vad vi gör när vi står öga mot öga med förlust, död & sorg får oss alla att agera olika, vad är rätt? Vad är fel? Hur tar du dig vidare?

Ovan ser ni fotot av loke tätt intill min pappa endast timmar ifrån sitt sista andetag.

Fortsättning följer....
 
'

Läs hela inlägget »

Jag vill börja att inleda med ett stort tack, tack för den fantastiskt fina respons jag fick under mitt senaste blogginlägg, lev nu, dö sen del 1. Sanningen är den att jag gärna hade fortsatt skriva & skriva & skriva lite till men jag får ta det då & då men del 2 är på god väg & där emellan hoppas jag kunna bidra med anda ämnen, för tro mig, det finns en hel bank fylld av tankar & ideer redo att komma på print, men idag ska det handla om känslor. (Som vanligt)

Då var det dags igen, första helgen i januari & dörrarna öppnades till nordens största hundevenemang, My Dog som detta år skulle se lite annorlunda ut för våran del, inga utställningar, inga tävlingar men däremot ett pass i labväst monter där vi fick äran att representera & presentera vår ras för alla nyfikna eller kramsugna besökare. 
Jag har fått & fick under dagarna frågan "varför ställer du inte?" men framförallt "varför tävlar du inte?"
Svaren skiljer sig lite från varandra & för att börja med utställningsbiten så är svaret att varken Loke eller Ymer är, trotts att de är världens mest bedårande killar tillräckligt rastypiska för att det ska vara värt att lägga den summan varje anmälan kostar för att sedan gå in i en ring med vetskap att det blå kortet strax kommer upp & med det är våran tid i ringen över på mindre än fem minuter.
Jag kommer att ställa ut igen, för att jag tycker det är intressant att höra bedömningen allt eftersom åren går men inte på My Dog, det är inte en plats som gör varken mig eller grabbarna bekväm, eller nu var jag inte helt ärlig, Loke hade rantat runt i ringen som en kung, men för lilla Y är det ingen optimal miljö & jag värdesätter hans välmående mer än en bedömning på pappret. 
För det är något jag vill understryka här & det med stora bokstäver, är det för min eller min hunds skull som jag gör det? Som sagt, i Lokes fall, lite båda delarna, han tycker det är skitkul, jag hänger på & vi har en härlig stund tillsammans men för lilla Y hade det kunnat bli en skräckupplevelse.
När det sedan kommer till tävling & i detta fall NW tävling så grunnade jag tillsammans med Anna på detta under flera veckor innan vi bestämde oss för att avstå. Så här i efterhand är jag glad att jag inte anmälde mig även om det var frästande när vi väl var på plats men samtidigt en sån lättnad & skön känsla att uppleva My Dog som enbart besökare. Vi kunde i lugn & ro strosa bland montrarna, lyssna till föreläsningar, kolla NW tävlingar m.m men när en liten fågel gick ut med att det vankas sm under nästa år växte genast tävlingshornen ut & träningskalendern börjar gensat fyllas med datum.
Innan jag går vidare till vad jag igentligen vill prata om så vill jag återigen ta upp frågan jag ställde ovan, "är det för min eller hundens skull jag tar med den?"
Jag kommer inte gå så djupt in på ämnet men det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se individer som hellre krypit ur sitt egna skinn än befunnit sig på mässan bara för att husse/matte promt vill ha med dem när de förmodligen haft det 100 gånger bättre hemma i soffan med ett tuggben. 

Men nu till dagens ämne, kärleken till min hund eller rättare sagt mina hundar, för det finns ingen nummerordning, de är lika älskvärda alla tre & jag gör vad som helst för dem men i fredags fick jag en sån där varm känsla som nästan ledde till tårar när jag stod där & såg hur min älskade brunbjörn lockade till sig besökarna tillsammans med sina vänner Poppe & Majken. Att se honom integrera med främmande människor & bjuda på sig själv är en känslostorm utan dess like, det var av ren frivillighet, absolut inget tvång, helt spontant & öppen hjärtligt. Men vad som fick mitt hjärta att slå dubbla slag var hans glittrande ögon, ögon som utstrålande lycka, han älskade det & där stod jag & såg på medans min alldeles egna brunbjörn blev överöst med kärlek & kramar. Å vad jag älskar denna hund, denna stora mjuka nallebjörn, min Loke med världens största hjärta, det vänligaste jag någonsin mött, jag älskar honom så otroligt mycket, så mycket att kärleken ibland övergår i rädsla, rädsla att förlora honom & vips så är jag där igen, i krig med mina katastroftankar. 
Jag vet att jag kommer förlora dem allihop långt innan det är min tur att cheka ut, det är en del av hundägarskapet men hundägarskap kan se ut på många skillda sätt. Vad hundarna gör & vad de är för mig är något jag aldrig någonsin kommer att kunna tacka dem tillräkligt för, de är min trygghet, min fasta punkt, de ger mig inspiration, motivation & mer därtill, de är min familj & allt detta hinner jag tänka när jag står där bakom Loke med ett två meters koppel emellan oss samtidigt som han pussar en liten flicka i ansiktet & lägger sitt stora bruna huvud i hennes knä.
Jag har en skylldighet gentemot mina hundar, en skylldighet djupare än dagligt  färskt vatten & gå fria från hunger. Min skylldighet är att se dem, för de individer de är & därefter ge dem förutsättningar att få uppleva det bästa av världar där deras sinnen får användas, där deras behov blir tillgodosatta men framförallt att de vågar utrycka sig & ta för sig av allt vad livet har att erbjuda dem med vetskap att oavsett om det ibland blir fel & även när allt de gör är att hitta på hyss så finns jag här & jag gör precis vad som helst för dem.

Att Loke fick vara med & representera labradorerna i labväst monter var verkligen en ära & något vi gärna gör igen, givetvis hade jag önskat att lilla Y kunnat ställa upp & delta men än är vi inte där & för att avrunda så är det ju enbart för min skull som jag gör det, Loke hade haft det lika bra hemma även om han njöt av varje sekund, allt från att mingla bland människor, visa upp sig hos anicura eller provsitta i djurambulansen.
 

Läs hela inlägget »

För nu tackar jag livet & höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby du & jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen? Lev nu dö sen. 
Ja så går refrängen i Petters fantastiska låt - Lev nu Dö sen & ju mer jag hör på den destu självklarare blir det, när vi dör så dör vi, då är det över, det finns ingen återvändo att göra allt det där man drömt om, vi måste leva och det är nu. 
Samtidigt som jag skriver så är jag införstådd med att våra måsten för att överleva tyvärr tar överhand & kontrollerar den del av vårt liv som vi kanske hade velat lägga på att fullfölja våra drömmar som att tex jobba, vi måste jobba för att tjäna pengar för att sedan betala räkningar för att ha tak över huvudet & mat på bordet. 
Men det måste ju finnas något däremellan, eller hur?
2018 har varit det värsta men kanske samtidigt det bästa året i mitt liv, trotts att året varit fullt med sorg, rädsla, ilska & ja, hat, så har jag samtidigt funnit mig själv, jag har börjat hitta tillbaka till den jag är & vill vara, för min egen skull.
Den 31/12-2017, klockan var 22.30, nyårsafton. Jag följer min pappa hem kramar om honom & jag kramar stenhårt samtidigt som vi önskar varandra ett gott nytt år. 
Gott nytt år? Så här i efterhand så tror jag att även om vi inte ville tro på det så var vi lika medvetna båda två om att det var vår sista nyårs kram, det skulle inte bli någon mer efter det. Men 2018 kom & kampen mot cancern fortsatte. Från januari till den 8 april då min pappa fick somna in är som en stor orkan av känsor, rädslan, ångesten, oron, skräcken över att han kommer försvinna, han kommer vara borta låg som ett konstant tryck mot bröstet samtidig som kärleken & värmen vi delade & fick uppleva fick oss att glömma. 
För mig kommer pappa alltid att vara min största manliga förebild, han är för mig en "manlig man" alltså han är en trygg fast punkt, han är lång & ståtlig, alltid stilig, på ett sånt där rockabilly sätt med jeans, snygg tshirt, skjorta & välstylat hår. Men det som framför allt gjorde honom till den han för mig var & är, det är kramarna, upplevelsen när han kramade mig samtidigt som man kände hans parfym övergick till en känsla av trygghet & framförallt kärlek.
Att se denna ståtliga man sakta förtina bort till att slutligen bli skinn & ben, det är en upplevelse jag inte önskar någon, men konstigt nog kunde vi genom en tid med det palliativa teamet, sjukhusbesök, ambulansfärder, dödsångest & begravningsmöte uppleva & känna glädje & kärlek. Ja det är så märkligt, det palliativa teamet kommer in i bilden när du inte har långt kvar, men ändå kan man inte förstå, trotts att hela badrummet består av piller, katetrar, sprutor & en pärm där den dagliga dosen mediciner som intas skrivs upp. Men att sitta mitt emot denna man & skratta samtidigt som vi planerar hans egna begravning, med allt från tal till musik, är i efterhand en av de märkligaste upplevelserna jag varit med om, hur sjukt & fint är inte detta på samma gång? 
Mitt i detta, under dessa fyra månader behövde jag från & till fly. Jag var näst intill bosatt hos min mamma & pappa men så fort jag fick chansen, ja då flydde jag, inte hem, utan iväg med hundarna, med Loke, Ymer & Diva, det var min räddning, de är min räddning & så än idag. Utan hundarna skulle jag aldrig ta mig igenom tiden som varit, jag hade inte häller börjat läka, jag tror i ärighetens namn att jag hade trillat tillbaka, tillbaka till personen jag under 8år kämpat hårt för att komma så långt ifrån som möjligt. Hundarna är förutom min familj, min drivkraft & motivation, min läkande effekt.

Fortsättning följer.......
 

Läs hela inlägget »

Nu är dagen här, klockan börjar närma sig 14:00 & det är endast 3 timmar kvar på dagis innan vi stänger för julledighet, men denna gång låser jag inte dörren & säger "Hej då dagis, vi ses igen i januari"
Denna gång låser vi dörren & jag säger hej då Hubbe's Hunddagis, tack för den här tiden tillsammans.
Visst låter det hemskt & inte är det helt sant heller för vi vet ja alla att jag kommer finnas kvar i lokalerna & hålla mina kurser, jag kommer dessutom ha kvar mitt företagsnamn som numera blir Hubbes Hundkurser & som pricken över iet så kommer ju jag & Sofia att samarbeta & jobba sida vid sida för att stötta varandras verksamheter. 
Men med handen på hjärtat så känns det lite konstigt att idag lämna dagis & med det släppa allt ansvar, all kontakt, ja allt som har med dagisverksamheten att göra. 
Jag känner ingen sorg eller ånger, min enda känsla är att jag är färdig, redo att gå vidare & ta steget mot nya äventyr. 
Det har varit fyra fantastiska år & det tack vare er, företaget har växt & utvecklats något enormt, jag har utvecklats något enormt & åter igen tack vare er. 
Det har varit en resa där vi provat oss fram, allt från rutiner vid hämtning/lämning till läger & temakvällar. Vi har gästats av stora som små på dagiset & alltid med fokus på att varje individ får det den önskar (inom viss parentes) 
Som sagt, mycket har hänt & inte mist under 2018 som blev det år då hela min värld återigen skulle vändas upp & ned, ett år full med tuffa besked, händelser & beslut men inte minst ett år där jag verkligen lärt känna mig själv, mina känslor & en insikt om att vi tyvärr inte lever för alltid & hur viktigt det är att ta vara på sig själv & tiden ihop med vår nära & kära.
Jag kommer förvalta min tid på Hubbe's med största tacksamhet & känslor fyllda av glädje då jag ser hur dagisets nya föreståndare Sofia tagit sig an våra gäster med ett stort hjärta & sörjer för det som vi för fyra år sedan började bygga upp.
Min tid som dagisföreståndare är över & det är dags att tacka för mig. Vad som händer härnäst, det vet jag inte riktigt, men jag är så redo att börja fylla på min bucketlist & ta mig an nya äventyr, uppfylla nya drömmar & förverkliga mina mål.
Tusen tack allihopa, ta hand om varandra så ses vi när vi ses om inte annat här på bloggen. Vill även passa på att tacka samtliga i Hubbe's personalstyrka, både anställda som praktikanter för dessa år tillsammans.

Kram Michaela, Loke, Ymer & Diva
 

Läs hela inlägget »

2019 är på ingång & med det kommer nyårslöften som för min egen del innebär förändring eller rättare sagt förändringar som i mitt fall handlar om positiva förändringar. Jag ser fram emot ett nytt år, både yrkesmässigt men även privat & att även kunna kombinera det "privata med det yrkesmässiga" är ju rent av sagt en dröm. För det är ju ändå så att mycket av det jag gör knyter dessa två kategorier samman. 
Med det sagt vill jag önska er varmt välkomna till bloggen, en samlingspunkt där det kommer snackas träning, tävling & mål, poddande men även en hel del känslor som rör om i grytan, framförallt min egna, jag pratar om "knarkhunden"- en föreläsning om hunden läkande effekt.

Läs hela inlägget »