Rityta 1-s

Lilla Y behöver mig & jag svek honom

Loke älskar mig men Ymer behöver mig, ja så är det & jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Igår var jag ledsen, idag är jag jätte ledsen, jag svek min bästa vän, min bästa vän som behöver mig, som litar på mig & föväntar sig att jag gör det bästa för honom oavsett vad vi står inför.
Ymer är min unika lilla kille med speciella behov, han är den mest kärleksfulla idivid jag träffat med ett stort behov av närhet & uppmärksamhet, utifrån sett kan han uppfattas som självständig, modig, intensiv & något brötig vilket jag förstår men i denna lilla kille finns inget som heter modig, han är i själva verket väldigt osäker, modet har kommit från en lååång resa med många positiva upplevelser, flera kilon köttbullar & härliga möten, där han får lov att supa in omgivningarna & möta nya utmaningar i takt med att han växt & lärt sig att det är okej "morsan ser till att inget händer mig"
Under 1 1/2 år har vi tagit små små steg framåt, vi har provat oss fram & kommit fram till att vi utesluter kurser där vi sitter gruppvis eller är flera hundar samtidigt, det funkar inte, oavsett hur mycket hänsyn & förståelse de andra ekipagen visar så blir det en allt för svår & trång miljö för honom & där har lägerhelger blivit räddningen när vi har ute en & en hund eller han har möjlighet att gå undan emellanåt, privatektioner är det absolut bästa men jag tror såklart på att utveckling sker genom att sakta men säkert, med fickan full av köttbullar, möta sina rädslor för att på så sätt växa & stärka sig själv som individ & självklart genom träning med våra vänner där Ymer själv fått välja vilka han vill hänga med eller ej, för det är så det är, oavsett hur snäll en annan hund är så är det Ymer som väljer om det funkar & det måste jag acceptera. Med Ymer har jag verkligen fått omvärdera saker & ting, jag måste alltid tänka för jag handlar & planera dagen oavsett vad vi ska göra & jag har nog aldrig lärt mig så otroligt mycket som jag gjort tillsammans med honom. 1 + 1 är inte alltid 2 med en Ymer om man säger så, ibland är 1 + 1 3954?!
Givetvis fick Ymer redan som valp bli en NW hund, det är ju världens roligaste hunsport & tack vare NW:n har han vuxit flera cm i självförtroendet, så otroligt mycket att miljön vid tävling har varit helt okej då han emellan det som kan verka lite läskigt gått in & briljerat i söken, det skrämmande i omgivningarna utanför har alltså minskat i takt med att han fått gå in & göra något han tycker han är bäst på & vi har alltid lämnat tävlingar/träningar med en underbar känsla där han känt sig som Batman & jag som Robin, men så hände något. 
För ett tag sedan blev Ymer överrumplad & påhoppad av en annan hund, jag var lika oförberedd som honom, hunden dök upp från ingenstans & det blev kaos, utan att gå in för mycket på själva händelsen så har vi efter det återgått till ruta 0 minus 10 steg bakom det, vi har gått från att jag kände, det är dags at ta bort det gula bandet till att bli tvärgula. Ymer har börjat reagera på allt! 
Hur ska vi nu ta oss ur det här? Min tanke var att nu backar vi bandet, sagt & gjort, men inte viste jag att det skulle bli så illa att gårdagen slutade med att tårarna sprutade & min ända känsla var att jag har svikit min hund, min bästa vän, han som behöver mig mer än någon annan. 
För skillnaden mellan Loke & Ymer är att båda älskar mig såklart & Loke behöver mig givetvis också men han är trygg i sig själv & alla miljöer, han är positivt inställd till alla mäniskor & djur, han är självständig & tycker att det ä helt okej att hänga med andra, att vara ensam hemma för han är så säker på att jag kommer hem & att jag finns där. Ymer däremot, han behöver ingen annan, så är det, det är verkligen han & jag så när jag säger Loke älskar mig men Ymer behöver mig så är det precis så det är. 
Men för att återgå så slutade helgen som vi sett fram emot i tårar & jag har bara mig själv att skylla. 
Lördag åkte vi till örkelljunga, det var dags för Ymer att debutera i klass 2 & vi började dagen med en lång promenad, han fick bada & bara var lilla Y medans vi strosa runt i skogen. Sen blevdet anmälan, banvandring & tävlingen drog igång & jag märkte redan när vi började gå mot väntplatsen att han var påverkad, det var en lugn miljö, helt perfekt upplagt för träning men kanske inte tävling för Ymers del, han blev helt slut bara av att supa in omgivningarna. Så resultatmässigt vår absolut sämsta dag men samtidigt kände jag att nä, vi hade den allra bästa av dagar, för vi gick därifrån med goa uppleveler & erfarenheter, dagen var fantastisk, med fantastisk kritik av goa Linda som dömde för dagen & Ymer gick som sagt därifrån riktigt trött men med en härlig känsla & var jag var mest nöjd med var vår underbara team känsla som dessutom gav ett SSE när jag valde att bryta helt & hållet i utomhussöket då jag såg att han är färdig, det finns ingen energi kvar, han kämpa tack vare den "will to please" hund han är men vem är jag om jag pressar honom att söka vidare.  Så totalt 40 poäng, 2 SSE, 1 felmarkering & bäst av allt goa känslor.
Vi åker hem, trötta, nöjda & glada & det är då vi beslutar att vi efteranmäler till en tävling dagen därpå, såhär i efterhand känner jag bara "jävla idiot, varför gjorde du det?" 
Men tanken var eftersom Loke inte kunde vara med under söndagen & Ymer behöver fler härliga dagar som dessa så kan vi åka utan några planer på diplom osv, vi skulle se det som träning & fortsätta jobba på de underbara känslorna. 
Söndagen kommer & vi åker först för att möta upp Anna & podda, givetvis om härliga känslor & hur viktigt det är, ja ni kan ju höra själva, det var verkligen fantastiska känslor & därsatt jag helt ovetande om att jag snart skulle åka hem i tårar.
Väl på plats så inser jag ganska snabbt att miljön är tuff, men Ymer är nöjd i bilen, det är lugnt, vi anmäler, går banvandring & jag uppmärksammar för min grupp att min hund är gul & behöver extra avstånd, bestämmer mig att ge dagen en chans då områderna var riktigt kul, domarna är toppen & arrangemanget var riktigt bra annordnat i mitt tycke, så om jag glömmer säga det, tusen tack till SBK Göteborgsavdelningen & även till Sara som gav Ymer en härlig upplevelse innan vi valde att stryka oss.
Men påväg ner till första söket, trotts att jag uppmärksammat om gul hund så finns det "nötter", egotrippade "nötter" som varken visar hänsyn eller respekterar andra hundar oavsett gula band eller ej & det är givetvis en sån person som ska ställa till det såpas mycket att Ymer inte ens tar köttbullar, DET HÄNDER ALDRIG, han blir stressad, men jag får med honom, bryter beteendet & med hjälp av Anna & arrangörer så lotsas vi in i första söket men det var som om att lilla Y inte var med mig, jag höll en ny hund i kopplet. Som jag skrev ovan så har han alltid vuxit av att komma till träningar & tävlingar, när han får gå in & arbeta är det som om allt annat står still, tiden står still & sen i samband med träff/markering så kommer superhjältekänslorna & stoltheten, men igår fick vi tyvärr inte uppleva det över huvud taget & jag valde helt enkelt att bryta & strök oss helt där & då,jag ville bara ut därifrån, krama Ymer, be om förlåtelse för nu hade jag gått för långt, Nose Worken är hans grej, hans superhjälte grej & inte ett enda diplom i världen är värt att han ska utsättas för något han inte mäktar med på detta sätt, bara för att jag egoistiskt nog tycker det är kul att tävla.
För mig är det en självklarhet att alla hundar ska få vara med & tävla, oavsett om man är gul eller ej & jag tror att de flesta håller med & jag vill även tacka från botten av mitt hjärta till alla er som faktiskt visar hänsyn, det är så otroligt mycket mer värt än vad många kanske förstår. Men till er som anser att ni äger världen & att ett tvåmeterskoppel på hunden innebär att man kan göra precis som man vill, fy skäms!
Vi strök oss i vilket fall, gick till bilen & Ymer är super stressad, det är dags att åka men jag kommer inte långt innan han börjar gny & jag förstår att något är fel, stannar bilen & hans mage har slått ut totalt, han är så stressad & jag brister ut i gråt samtidigt som Ymer försöker hitta någonstans att gå på toa.
Det blev en lång färd hem, med ångest & skuldkänslor som svämmar över innan vi möts av vår lilla flock på uppfarten, där både Loke, Diva & Jimmie stod & tog emot oss. Ymer var överlycklig, jag kände mig lättnad, äntligen var vi hemma & det blev en avslappnad kväll i trädgården, Ymer mår bra, jag mår bra men fy vilken ågren.
Så vad har jag lärt mig utav detta? På Ymers bekostnad så har jag nu insett att vi måste backa bandet ännu mer, vi får helt enkelt börja om från noll, vi lägger allt vad tävling heter åt sidan & lägger fokus på träning med härliga känslor men framförallt har jag lärt mig att lyssna på magkänslan & speciellt på Ymer, känns det inte rätt så är det förmodligen inte rätt & istället för att efteranmäla stanna upp & njuta av den fantastiska känsla vi har där & då, låta honom omfamna & pausa dagen därpå.
Att känna att man behandlat sin bästa vän orättvist är verkligen fruktansvärt, för det är vad hundrana är, de är mina allra bästa vänner, de är mina barn, vi är en familj & det är precis det vi vi i huvudsak vill fortsätta vara jag vill aldrig någonsin igen känna att jag skulle ha utnyttjat Ymer eller någon av de andra som ett redskap för framgång eller någon hobby, tvärt om, de är min framgång i livet för utan dem hade jag inte levt idag & det är jag dem så tacksam för & när det kommer till hobby så är det något vi gör tillsammans som tex Nose Work, vandringar & allt därtill, att ligga hemma på soffan, grilla en hamburgare & tugga ben i trädgården, ja det är vi i vardagen, som vilken familj som helst.