Rityta 1-s

Vi är 50% sjukskrivna

Känner ni till ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti", jag kan inte göra annat än att hålla med om hur sant det faktiskt är. Vi lever i en värld som präglas av social media, vi försöker leva upp till något vi ser på bild, en bild som kanske inte alls står för det som texten eller den vackra bakgrunden säger. 
Jag har flera gånger fått höra "va underbart du måste ha det, bara träna hundar, glida runt & ha det skönt nu när du sålt företaget"
HALLÅ!!! Jag har bara sålt delar av företaget & det har jag dessutom inte gjort med någon vinst utan till en symbolisk summa för att
1: Jag ville ge Sofia bästa möjliga förutsättningen att starta upp
2: För att dagiset skulle finnas kvar
3: Jag behövde ett avslut, ganska omgående.
Med det sagt så betyder inte det att jag glider runt, tvärt om, det känns som jag jobbar mer än tidigare, för att hålla företaget levande & för att kunna ta ut en lön varje månad men det jag kunnat släppa är stressen & ansvaret över att allt hängde på mig & låg på mina axlar, vilket är väldigt skönt.
Men för att återgå till våra sociala medier, vi luras otroligt mycket av vad ögat ser. Jag är väldigt aktiv, speciellt via instagram, delar sällan på något annat än vad jag anser ger energi, beroende på vilken av sidorna det är & jag tror det är fler än jag som gör likadant, vi delar med oss av det positiva i våra liv & det är nu jag återigen vill nämna ordspråket "det syns inte utanpå hur man mår inuti" 
Jag har blivit sjukskriven, (men vägrat få det på papper) läkaren vill mer än gärna se att det är på 100%, men som sagt jag vägrar, jag har ett företag att sköta om, jag kan verkligen inte göra ingenting & alltså nej, det är inget alternativ, men jag har gått med på att dra ner på tempot, anledningen, jag är skiträdd! 
Under många år har jag flytt, jag har flytt från mitt förflutna, ett liv i missbruk, destruktiva förhållanden, död & annat, jag har bearbetat vissa delar, jag har förträngt andra & bara stängt av. När min pappa sedan blev sjuk & tillslut gick bort har jag tagit detta till en ny nivå, jag har kört på i 200 knyck, varenda dag, Inte en enda ledig dag sedan den 8 april 2018 & pang nu har kroppen sagt ifrån. 
Jag fick för en tid sedan diagnosen traumatiserad, vad innebär det? Ingen aning, jag lyssna inte utan fick en remiss & när brevet kom att jag har 2 års väntetid har jag bara lagt det åt sidan & fortsatt i mina 200 knyck. 
Utåt sett har jag väl alltid varit mig själv & den jag innerst inne vill vara & är, glad, positiv, kreativ & målinriktad men inom mig har något hänt & jag har länge känt att något är fel, tills jag för några veckor sedan började få hjärtklappning, andningssvårigheter & en smärta i magen som jag skulle beskriva som knivhugg, men som den jag är sveper jag treo, knaprar alvedon & förtränger både känslor & smärta med tanken, det finns de som har det värre.
Men som sagt, sedan min pappa dog har jag bara spurtat framåt, men jag har inte varit ensam, mina fyrbenta hjältar har varit med mig, dag ut & dag in, sida vid sida & det har verkligen fått mig att fundera på att om jag är trött, så måste de vara dödströtta, vilket för mig blivit självklarare sedan jag börjat gå hos läkaren på utredning & efter mitt & Annas träningspass med vovvarna igår. 
Jag har under en tid sagt att jag inte riktigt känner igen dem när vi tränar eller tävlar, de är mer frågande, de vill ha koll på mig, de är inte lika intensiva, något är fel, de känns trötta & igår sa Anna precis samma sak. Vi tränar inte Nose Work överdrivet ofta, kanske 1 gång i veckan, ibland 2 & då är det inräknat tävling, vi övertränar alltså inte, eller?
Det jag känt är att de är mer närgångna än vanligt, de har full koll på mig, mer än vanligt, jag ser ett nytt beteende mönster, de känner av mina känslor, mitt välmående & att något är fel. De tröstar mig, tar hand om mig & gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt. De är de enda som hör & ser när jag gråter & gråter jag så gråter ju givetvis de också, på sitt sätt. 
Jag har därför lovat mig själv & mina hundar att det är dags att varva ner, vi måste återhämta oss. Jag ska lyssna på min kropp & vad läkaren säger samtidigt som jag lovat mina bästa vänner att de ska få en paus & dagar där vi bara lallar omkring i vår lilla mysbubbla & vi har redan börjat: I helgen skulle vi varit & tränat för min stora Nose Work idol Adam, men rädslan i mig när jag får tryck över bröstet & magsmärtor gjorde att jag var tvungen att avstå, samtidigt som det var rätt beslut för grabbarna som nu får en hel helg, med  pulkaåkning & massa mys.
Vad ville jag då få sagt med detta? Ja, det handlar absolut inte om något "tyck synd om mig" utan om det jag faktiskt föreläser om, hundens läkande effekt, för vad skulle jag gjort utan dem? De har full koll på mig & innan jag börjar analysera allt för mycket i träningen igen så kommer de få en paus, semester eller 50% "sjukskrivning" för att återigen ladda batterierna så vi tillsammans kan gå ut & träna utan att de behöver känna att de måste ha full koll på att jag är med, genom att ge mig själv tid att läka kommer mina praliner att kunna sova med båda ögonen stängda. 
Våra hundar är fantstiska, idag ska jag krama dem en extra gång, pussa dem på nosen & se dem i ögonen medans jag berättar för dem hur otroligt mycket de betyder för mig!