Rityta 1-s

Beroendet tog livet av min hund

Det har gått ett par dagar sedan mitt senaste inlägg, jag har funderat, reflekterat & försökt komma till ro med mina tankar & med mig själv vilket tycks vara ett stort problem. Beslutet att sälja dagiset grundade sig i en djup känsla som fick mig att känna mig kvävd, jag kände mig fången, en känsla som infann sig i samband med min pappas sjukdom där jag fick stå öga mot öga med döden, igen. 
Livet rann ur honom, han tynade bort, plötsligt så fanns han inte & allt jag kunde göra var att bevittna hur flaggorna hissades på halv stång samtidigt som jag kunde höra hur man sa saker som "äntligen har han fått ro", "äntligen är han fri från smärta & ångest" & självklart håller jag med samtidigt som jag har lust att dra mig i håret & skrika högt "hallå, jag då! Lämna mig inte här, vakna för f*an!" 
Kan någon känna igen sig? Maktlösheten, den förbannade maktlösheten!
Jag har tidigare berättat om mina katastroftankar, en del av er känner mig & vet att jag dessutom har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, vad det kommer ifrån har jag sakta men säkert börjat förstå. Jag kan inte kontrollera vad andra gör men har jag full kontroll & möjlighet att styra upp för min egen del, mitt företag, mina hundar så gör jag det, i hopp om att alltid vara ett steg före & minimera risken att förlora någon eller mig själv på vägen igen.

Michaela, beroende, ja så löd det när jag för ett antal år sedan var en del av NA (anonyma narkomaner) det var så jag presenterade mig, beroende var mitt andranamn & ju mer jag tänker på det destu klarare blir det för mig att det inte handlar om drogen i sig, jag är en beroende person, jag byter ofta ett beroende mot ett annat & nej, det handlar inte om droger men jag kan bli otroligt manisk & periodvis gå in för diverse saker. Ett exempel skulle kunna vara att jag varje morgon 04.15 går upp för att promenera med hundarna, gör jag inte det får jag ångest, jag behöver den promenaden. Ett annat är att jag hela tiden måste ha flera "to do" på min lista, att sitta still är omöjligt, samtidigt som jag strukturerar & planerar för att hundarna ska ha en välbalanserad vardag med lagom mycket motion, aktivitet, träning & givetvis vila så förstår jag att om jag fortsätter på detta sätt så är snart mitt enda alternativ eller det enda jag kommer att kunna göra är att stirra upp i taket, någon gång tar det stop. Men vad ska jag då göra? Jag har ingen aning, så enklet är det. Jag har mina mål, jag är strukturerad, jag vet precis vart jag ska men finner ingen ro, förutom när jag får gå in i min bubbla med grabbarna & tant grå, när det bara är vi, oavsett vad vi gör. Det är läkande & ger så otroligt mycket energi & tar ner mig på jorden, jag släpper all stress & press som de flesta av oss lever med i dagens samhälle.
För att inte bli allt för långdragen ska jag nu börja gå in på vad rubriken i sig står för & jag vill börja med att berätta att jag har så svårt att förstå utrycket "det är ju bara en hund" Nä vet du vad, en hund är vad det är, men det är dessutom en individ, en levande varelse som dessutom kallas för människans bästa vän & ledsamt nog så har förmodligen de personer som säger just "bara en hund" aldrig fått uppleva den vänskapen & vilkorslösa kärlek som bara en hund kan sprida. 
Jag lever idag tack vare mina ängla hundar Hubbe & Kidden, jag fortsätter leva än idag tack vare pralinerna & vår lilla tant grå som dagligen får mig att gå upp med ett leende på läpparna oavsett om klockan är 04.15 eller 09:00. Men åter till de först nämnda, Hubbe & Kidden. Hubbe är den som de flesta känner till, han fanns vid min sida under min tid i missbruket men även därefter, han såg & upplevde saker som ingen annan hund ska behöva uppleva, jag var aldrig elak mot honom på något sätt, men jag gjorde inte heller något för att berika eller förgylla hans vardag förrän den dagen vi åter var tillsammans efter en tids rehab & idag är företaget döpt efter just honom.
Men det finns en hund, som jag sällan talar om då jag blir illamående, får svårt att andas & känner sån fruktansvärd ångest att jag velat hinka i mig ett par flaskor vin för att sedan gå & dra täcket över huvudet. Hunden som dessutom var min vän, även om jag inte har rätt att kalla honom just min vän så hette han Kidden. En blandraskille som till stor del liknade en rottis, en viss del labrador & några procent cocker spaniel, en oskyldig själ som skulle sätta livet till, för min skull. 
För att göra en lång historia kort så var Kidden Hubbes son & uppuxen hos mig, från valp till den dagen han fick lämna jordlivet, han växte upp med mig som då var mitt i ett missbruk med världens största hjärta för hundarna, dock  utan någon som helst kunskap & dessutom beroende av amfetamin. 
Tillsammans med mina hundar blev vi utslängda mitt i natten, sov i iskalla bilar, blev inlåsta i en hundgård & mer därtill, det var traumatiskt, destruktivt & en otroligt stökig tillvaro. Med stökig menar jag inte att det behöver vara kaos omkring oss dygnets alla timmar, hundarna kände givetvis av mitt inre kaos & kriget som pågick inom mig, dag efter dag. Självklart upplevde vi även underbara dagar vid en sjö, ute i skogen på promenader,där vi kunde bada & njuta av varandras sällskap & för en kort stund låtsas som att livet vore alldeles perfekt. Men livet var som sagt otroligt turbulent, såpass turbulent att min okunskap, Kiddens genetiska bakgrund & vår vardag leddet till att han blev livsfarlig för omgivningen, han börja vakta mig. I början kunde det vara att han visa tänderna & morra, men det var bara början som snart skulle eskalera till att vi endast kunde gå ut nattetid då risken att stöta på eller möta någon var minimal, jag stängde ute hela omvärlden, min hund skulle aldrig acceptera att någon kom innanför dörren, han låg konstant på min mage, han trösta mig & tog hand om mig, medans jag som bar ansvaret låg handfallen & ensam lät honom gå mot sitt egna förfall, min egoism & mitt beroende tog livet av min hund för när dagen kom & jag var redo att ta farväl av drogen, när jag ville bli frisk så fanns inget alternativ, ingen ville ta sig an Kidden, ingen kunde ta sig an Kidden & för att jag skulle få hjälp var jag tvungen att ta beslutet att låta honom somna samma dag som jag själv skulle bege mig till psyket där jag blev inlåst under en månads tid. Den stunden, utanför & på väg in hos veterinären var en av de värsta upplevelser jag varit med om, stackars stackars Kidden, förlåt mig för vad jag utsatt dig för. För mig var Kidden något alldeles speciellt, han var kärleksfull, beroende av närhet, precis som jag & otroligt omhändetagande, men detta var mot mig & tyvärr var jag den enda som fick uppleva detta men denna kille.
Samma dag som beslutet var taget & Kidden hade somnat in fick jag även lämna ifrån mig Hubbe som åkte till ett par utanför kungälv, ett par som sedan skulle visa sig bli min familj & jag är dem båda så tacksam & älskar dem av hela mitt hjärta. Inte bara för att de tog sig an Hubbe, de tog sig även an mig vilket jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för.

För att förstå mina handlingar & den jag är idag så måste man veta lite om min bakgrund som jag precis berättat. När jag efter en tid på psyke & rehab skulle återgå till vardagen kom Hubbe efter en tid hem igen, jag tog ett beslut att utbilda mig & starta hunddagis & med det så blev det en valp, min aldelles egna lilla brunbjörn Loke & jag var nu redo att börja gå kurser, för det var något jag alltid drömt om. Jag sökte över nätet & hittade vad jag trodde skulle vara det perfekta stället för oss med diverse roliga inriktningar så jag bestämde mig & bokade valpkurs steg 1. Ajajaj, så fel jag kunde ha & vilken fantastisk presentation de gett & vilken nit jag gick på. Det som presenterades som positiv inlärning med hunden i centrum skulle snart bli en skräckupplevelse där man med hjälp av att piska sin hund med kopplet, lägga den på rygg för att sedan trösta den eller varför inte bli erbjuden privatlektion då min hund, min Loke var en hund som "behövde plockas ner på jorden" 
Jag gick på det & åkte på privatlektion, det var ju ändå framgångsrika instruktörer, stora namn & återigen så gick jag emot mina egna värderingar. Metoden de använde gick ut på att skrämma Loke, att använda en påse med tomburkar mot honom, det fanns ingenting som liknade positiv förstärkning & jag kan än idag när jag ser dem, hör talas om dem eller går förbi dem på tex My Dog bli så förbannad att jag har lust att ladda min höger ända från tårna & dra till, självklart inget jag gör, men jag tanken finns där, var så säker.
Min Loke, min älskade underbara Loke, jag har aldrig träffat något så vänligt & trotts deras stora namn så inser jag att det är just namnet & snabba resultat genom att skrämma sin hund som gör dem framgångsrika, för kunskap, det har de inte & tyvärr är det nog så att är man själv okunnig & kanske förstagångshundägare så lyssnar man, gör som instruktören säger & får man dessutom snabba resultat oavsett metod så kommer deras karusell att fortsätta. Alla vill vi ju ha såkallad "pli" på våra hundar, eller?

Efter denna skräckupplevelse med burkar & en sönderstressad Loke satte jag mig i bilen hem, jag skrek, grät floder & förstår inte att jag kunde gå med på det vi just gjort vilket gjorde att jag bestämde mig för att börja utbilda mig, jag skulle inte gå en enda kurs som innebar hårda metoder & var extremt noggran med att det skulle handla om positiv förstärkning, mjuka metoder & att man skulle se hunden & individen framför sig som sin bästa vän. Första utbildningen ledde till den andra & nu står jag här idag, jag har vuxit, känner mig trygg i min roll som hundägare & instruktör samtidigt som jag sträcker stolt på ryggen när någon kallar mig för "crazy dog lady" 
Hemma hos oss finns knappt några  regler, eller regeln är hundarna styr jag följer efter, jag älskar hur de tar för sig av livet, de är orädda, vågar prova sig fram & blir inte ett dugg osäkra om något tex skulle välta från fönstrena när de står & spanar för de är så trygga med mig & att jag aldrig skulle straffa eller skälla på dem. För mig är det inget konstigt med att hundarna ligger på köksbordet, jag förstår självklart att alla inte vill ha det så, men de sitter ven med på en stol när jag lagar mat, snor en macka när man tittar bort & det enda jag känner är hur mycket jag älskar allt de gör & när de tar egna initiativ även när sängen är belamrad & man inser att det är soffan i natt igen för att inte störa deras skönhetssömn. (Självklart kommer de en efter en & lägger sig som degklumpar över ben & mage ändå, vilket även det är helt underbart mysigt)
Ja, crazy dog lady, kanske är det vad jag är men jag har dem att tacka för att jag lever & mitt liv går idag ut på att ge dem allt vad de önskar sig, för genom att ge dem allt det där från morgonpromenad till träning så får jag så otroligt mycket tillbaka. Ja, jag vet att det ibland kan bli för mycket men kanske är det ett sätt att kompensera min ångest gentemot Hubbe & Kidden men jag vet ju som sagt att det samtidigt får mig att må så otroligt bra & hundarna är alltid nöjda.
Jag kan tyvärr inte backa bandet & få mina handlingar ogjorda men jag kan leva här & nu, tillsammans med mina hundar & med den kunskap jag fått med mig under de senaste åren kan jag dela med mig av hur vi kan leva med våra hundar, utan straff, hårda ord, metoder eller handlingar.
Jag säger ja till köttbullar & nej till bestraffningar, hoppas du gör det med!