Rityta 1-s

Lev nu, Dö sen del 2

Tycker du inte om min hund, kan vi inte vara vänner, jag menar nte att vi kommer bryta upp, bli ovänner  eller liknande, vad jag menar är att om du inte kan acceptera mina hundar som den största delen i mitt liv så kommer vår vänskap förmodligen inte bli annat än ytlig. Jag kräver inte att du ska ligga på golvet & kramas med dem samtidigt som de slickar dig i ansiktet men kommer du innanför vår dörr så kommer du innanför VÅR dörr & det innefattar även hundarnas. 
Hur man lever med sina hundar ser otroligt olika ut, men de som känner eller följer oss på bla sociala medier vet att hos oss finns näst intill inga regler, de regler som finns är få & handlar till stor del om säkerhet som att tex, ni springer inte ut på vägen, ni hoppar inte upp på spisen eller tar något från borden utan ett varsågod. 
Jag tror dessutom på köttbullar & positiv förstärkning vid inlärning. Straff, hårda ord, att kasta saker eller lägga ner mina hundar på rygg, det finns inte här & när vi ändå är inne på det så vill jag passa på att säga om man vill gå kurs hos oss & tror på hårda metoder & inte köttbulleregn, då har du kommit fel & jag kommer gladeligen visa dig dörren ut, efter att jag berättat varför jag tycker du gör fel. 
Men åter till ämnet, lev nu dö sen, det är som jag tidigare sagt lättare sagt än gjort & jag vill återgå till de sista månaderna i min pappas liv, månaderna som förändrade mig & fortfarande gör, jag har fortfarande inte landat, att stå med båda fötterna på jorden är omöjligt när det känns som att benen gått av vid knäna & enda alternativet är att krypa, men åt vilket håll ska du krypa??
Detta kommer bli en lång serie av delar då mötet med döden leder in på så otroligt många vägar. 
Jag är vad man kallar en ensamvarg, eller något av en röd person om vi kallar det så, det är inget som märks i mitt arbete eller när jag arbetar för då går jag in i en roll, känner ni igen det? I mitt arbete är jag otroligt social, bjuder på mig själv & ger av mig själv till 100%. Men mitt jobb är mitt jobb & ur mycket jag än älskade dagiset så kom den dagen då jag från magen & ända upp i halsen kände mig illamående, ångesten växte sig stor, jag kände mig låst, jag kände mig jagad, instängd & allt detta under samma period som vi räknade dagarna innan min pappa slutligen fick somna, därefter växte dessa känslor så stora att jag knappt kunde andas.
Jah har privilegiet att få jobba med något jag brinner för vilket har sina för & nackdelar. Fördelen, du umgås med likasinnade hundnördar, du har med din hund som dessutom är din bästa vän men att lära sig vart gränsen går för jobb & privat är svårt & jag fick lära mig via den hårda skolan som slutade med att jag stoppade in hörlurar med hög musik & drog på mig luvan, tittade ner i golvet, undvek ögonkontakt & rusade in på Ica för att köpa mjölk för att sedan rusa ut igen, varför kanske ni undrar? Ja, vissa gånger har jag stått på Ica i över en timma & pratat hund, en timma för att köpa mjölk, det funkar inte i längden & missförstå mig inte, jag har inget emot att få frågor & ge tips/ideer & tankar kring träning, men inte på bekostnad av mig själv & min lediga tid eller mina hundar om vi ska iväg. 
Som instruktör är detta min inkomst & det är där jag tackar min pappa idag, han sa till mig att vara tydlig, erbjuda kurs eller privatlektion & är man då intresserad så bokar man, jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv & jag är på god väg men ännu inte där.
De är även tack vare min pappa som jag valt att sälja dagiset, han såg hur det åt upp mig, för även där, hur mycket jag än älskade det så var det som sagt inte alltid lika roligt när det knackade på dörren en sen vardagskväll & en gäst bara ville säga hej, mitt hem är min borg, mitt jobb är mitt jobb, ja jag hoppas ni förstår. 
Det är även tack vare min pappa som jag valt att utbilda oss som besöks/terapihundsteam, att ge någon annan chansen till ett leende med vår blotta närvaro är fantastiskt & något jag värderar högt. 
Beslutet med dagiset var för mig enkelt, när jag bestämt mig för något så har jag bestämt mig, annonsen lades ut & responsen blev enorm men endast ett mail som var intressant, ett mail där fokuset låg på hundfrågor & inte hur mycket man tjänar, ja resten vet ni ju om vilket jag kommer komma in på vid ett senare tillfälle.
När någon i ens närhet får beskedet att tiden är räknad händer något med varenda en i familjen, i många fall helt omedvetet, man börjar göra saker man aldrig gjort förut, man tänker annrolunda, man handlar annorlunda, man värderar annorlunda & mer därtill. Jag gick in i en bubbla där allt handlade om att ge pappa så mycket jag bara kunde, att finnas vid hans sida varenda minut & däremellan fly med hundarna på träning eller tävling för att för en liten stund stänga av & glömma vad som var på väg att hända. Att fly med hundarna var min räddning, det finns inget annat som hade kunnat hjälpa mig i denna situation & jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur mycket jag behöver dem eller hur mycket de betyder för mig, de är en del av mig, den del som får mig att gå upp på morgonen & oavsett hur natten varit så vaknar jag med ett stort leende när jag ser hur dessa fantastiska individer kollar på mig som om jag vore hela deras värld.
Detta inlägg kommer avrundas ganska snart & nästa gång jag skriver kommer jag gå in på hur olika vi hanterar förlusten av en familjemedlem vilket får mig att vilja be er att reflektera i det jag just skrivit.
Mina hundar är min räddnig, missförstå inte detta nu, jag älskar alla i min familj men det skulle aldrig räcka, MINA HUNDAR RÄDDAR MIG DAGLIGEN! 
Hur ledsen jag än är, hur arg jag än är, hur glad jag än är så är den mest läkande, helande & fulländade känslan för mig att dela allt detta med dem.
Ta bort hundarna ur mitt liv & jag kan garantera att det hade gått utför.
Om ni kan förstå mina tankar, känslor & reflektera eller kanske jämföra ert egna liv med detta, det behöver inte vara hundar men kanske har ni något eller någon/några som ni är beroende utav? Då blir det lättare att förstå nästa inlägg, lev nu, dö sen del 3.
Hur vi lever våra liv beror ofta på vad vi varit med om, vad vi påverkats av genom livet men allt för ofta får jag känslan av att hur vi handlar & agerar när vi möter motgångar eller i detta fall döden får oss att handla genom känslor som finns inom oss, känslor som påverkat oss genom livet, mina är saknad, rädsla, förlust & kärlek.
Vad vi gör när vi står öga mot öga med förlust, död & sorg får oss alla att agera olika, vad är rätt? Vad är fel? Hur tar du dig vidare?

Ovan ser ni fotot av loke tätt intill min pappa endast timmar ifrån sitt sista andetag.

Fortsättning följer....
 
'