Rityta 1-s

Du är min & jag älskar dig

Jag vill börja att inleda med ett stort tack, tack för den fantastiskt fina respons jag fick under mitt senaste blogginlägg, lev nu, dö sen del 1. Sanningen är den att jag gärna hade fortsatt skriva & skriva & skriva lite till men jag får ta det då & då men del 2 är på god väg & där emellan hoppas jag kunna bidra med anda ämnen, för tro mig, det finns en hel bank fylld av tankar & ideer redo att komma på print, men idag ska det handla om känslor. (Som vanligt)

Då var det dags igen, första helgen i januari & dörrarna öppnades till nordens största hundevenemang, My Dog som detta år skulle se lite annorlunda ut för våran del, inga utställningar, inga tävlingar men däremot ett pass i labväst monter där vi fick äran att representera & presentera vår ras för alla nyfikna eller kramsugna besökare. 
Jag har fått & fick under dagarna frågan "varför ställer du inte?" men framförallt "varför tävlar du inte?"
Svaren skiljer sig lite från varandra & för att börja med utställningsbiten så är svaret att varken Loke eller Ymer är, trotts att de är världens mest bedårande killar tillräckligt rastypiska för att det ska vara värt att lägga den summan varje anmälan kostar för att sedan gå in i en ring med vetskap att det blå kortet strax kommer upp & med det är våran tid i ringen över på mindre än fem minuter.
Jag kommer att ställa ut igen, för att jag tycker det är intressant att höra bedömningen allt eftersom åren går men inte på My Dog, det är inte en plats som gör varken mig eller grabbarna bekväm, eller nu var jag inte helt ärlig, Loke hade rantat runt i ringen som en kung, men för lilla Y är det ingen optimal miljö & jag värdesätter hans välmående mer än en bedömning på pappret. 
För det är något jag vill understryka här & det med stora bokstäver, är det för min eller min hunds skull som jag gör det? Som sagt, i Lokes fall, lite båda delarna, han tycker det är skitkul, jag hänger på & vi har en härlig stund tillsammans men för lilla Y hade det kunnat bli en skräckupplevelse.
När det sedan kommer till tävling & i detta fall NW tävling så grunnade jag tillsammans med Anna på detta under flera veckor innan vi bestämde oss för att avstå. Så här i efterhand är jag glad att jag inte anmälde mig även om det var frästande när vi väl var på plats men samtidigt en sån lättnad & skön känsla att uppleva My Dog som enbart besökare. Vi kunde i lugn & ro strosa bland montrarna, lyssna till föreläsningar, kolla NW tävlingar m.m men när en liten fågel gick ut med att det vankas sm under nästa år växte genast tävlingshornen ut & träningskalendern börjar gensat fyllas med datum.
Innan jag går vidare till vad jag igentligen vill prata om så vill jag återigen ta upp frågan jag ställde ovan, "är det för min eller hundens skull jag tar med den?"
Jag kommer inte gå så djupt in på ämnet men det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se individer som hellre krypit ur sitt egna skinn än befunnit sig på mässan bara för att husse/matte promt vill ha med dem när de förmodligen haft det 100 gånger bättre hemma i soffan med ett tuggben. 

Men nu till dagens ämne, kärleken till min hund eller rättare sagt mina hundar, för det finns ingen nummerordning, de är lika älskvärda alla tre & jag gör vad som helst för dem men i fredags fick jag en sån där varm känsla som nästan ledde till tårar när jag stod där & såg hur min älskade brunbjörn lockade till sig besökarna tillsammans med sina vänner Poppe & Majken. Att se honom integrera med främmande människor & bjuda på sig själv är en känslostorm utan dess like, det var av ren frivillighet, absolut inget tvång, helt spontant & öppen hjärtligt. Men vad som fick mitt hjärta att slå dubbla slag var hans glittrande ögon, ögon som utstrålande lycka, han älskade det & där stod jag & såg på medans min alldeles egna brunbjörn blev överöst med kärlek & kramar. Å vad jag älskar denna hund, denna stora mjuka nallebjörn, min Loke med världens största hjärta, det vänligaste jag någonsin mött, jag älskar honom så otroligt mycket, så mycket att kärleken ibland övergår i rädsla, rädsla att förlora honom & vips så är jag där igen, i krig med mina katastroftankar. 
Jag vet att jag kommer förlora dem allihop långt innan det är min tur att cheka ut, det är en del av hundägarskapet men hundägarskap kan se ut på många skillda sätt. Vad hundarna gör & vad de är för mig är något jag aldrig någonsin kommer att kunna tacka dem tillräkligt för, de är min trygghet, min fasta punkt, de ger mig inspiration, motivation & mer därtill, de är min familj & allt detta hinner jag tänka när jag står där bakom Loke med ett två meters koppel emellan oss samtidigt som han pussar en liten flicka i ansiktet & lägger sitt stora bruna huvud i hennes knä.
Jag har en skylldighet gentemot mina hundar, en skylldighet djupare än dagligt  färskt vatten & gå fria från hunger. Min skylldighet är att se dem, för de individer de är & därefter ge dem förutsättningar att få uppleva det bästa av världar där deras sinnen får användas, där deras behov blir tillgodosatta men framförallt att de vågar utrycka sig & ta för sig av allt vad livet har att erbjuda dem med vetskap att oavsett om det ibland blir fel & även när allt de gör är att hitta på hyss så finns jag här & jag gör precis vad som helst för dem.

Att Loke fick vara med & representera labradorerna i labväst monter var verkligen en ära & något vi gärna gör igen, givetvis hade jag önskat att lilla Y kunnat ställa upp & delta men än är vi inte där & för att avrunda så är det ju enbart för min skull som jag gör det, Loke hade haft det lika bra hemma även om han njöt av varje sekund, allt från att mingla bland människor, visa upp sig hos anicura eller provsitta i djurambulansen.