Rityta 1-s

Lev nu, Dö sen del 1

För nu tackar jag livet & höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby du & jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen? Lev nu dö sen. 
Ja så går refrängen i Petters fantastiska låt - Lev nu Dö sen & ju mer jag hör på den destu självklarare blir det, när vi dör så dör vi, då är det över, det finns ingen återvändo att göra allt det där man drömt om, vi måste leva och det är nu. 
Samtidigt som jag skriver så är jag införstådd med att våra måsten för att överleva tyvärr tar överhand & kontrollerar den del av vårt liv som vi kanske hade velat lägga på att fullfölja våra drömmar som att tex jobba, vi måste jobba för att tjäna pengar för att sedan betala räkningar för att ha tak över huvudet & mat på bordet. 
Men det måste ju finnas något däremellan, eller hur?
2018 har varit det värsta men kanske samtidigt det bästa året i mitt liv, trotts att året varit fullt med sorg, rädsla, ilska & ja, hat, så har jag samtidigt funnit mig själv, jag har börjat hitta tillbaka till den jag är & vill vara, för min egen skull.
Den 31/12-2017, klockan var 22.30, nyårsafton. Jag följer min pappa hem kramar om honom & jag kramar stenhårt samtidigt som vi önskar varandra ett gott nytt år. 
Gott nytt år? Så här i efterhand så tror jag att även om vi inte ville tro på det så var vi lika medvetna båda två om att det var vår sista nyårs kram, det skulle inte bli någon mer efter det. Men 2018 kom & kampen mot cancern fortsatte. Från januari till den 8 april då min pappa fick somna in är som en stor orkan av känsor, rädslan, ångesten, oron, skräcken över att han kommer försvinna, han kommer vara borta låg som ett konstant tryck mot bröstet samtidig som kärleken & värmen vi delade & fick uppleva fick oss att glömma. 
För mig kommer pappa alltid att vara min största manliga förebild, han är för mig en "manlig man" alltså han är en trygg fast punkt, han är lång & ståtlig, alltid stilig, på ett sånt där rockabilly sätt med jeans, snygg tshirt, skjorta & välstylat hår. Men det som framför allt gjorde honom till den han för mig var & är, det är kramarna, upplevelsen när han kramade mig samtidigt som man kände hans parfym övergick till en känsla av trygghet & framförallt kärlek.
Att se denna ståtliga man sakta förtina bort till att slutligen bli skinn & ben, det är en upplevelse jag inte önskar någon, men konstigt nog kunde vi genom en tid med det palliativa teamet, sjukhusbesök, ambulansfärder, dödsångest & begravningsmöte uppleva & känna glädje & kärlek. Ja det är så märkligt, det palliativa teamet kommer in i bilden när du inte har långt kvar, men ändå kan man inte förstå, trotts att hela badrummet består av piller, katetrar, sprutor & en pärm där den dagliga dosen mediciner som intas skrivs upp. Men att sitta mitt emot denna man & skratta samtidigt som vi planerar hans egna begravning, med allt från tal till musik, är i efterhand en av de märkligaste upplevelserna jag varit med om, hur sjukt & fint är inte detta på samma gång? 
Mitt i detta, under dessa fyra månader behövde jag från & till fly. Jag var näst intill bosatt hos min mamma & pappa men så fort jag fick chansen, ja då flydde jag, inte hem, utan iväg med hundarna, med Loke, Ymer & Diva, det var min räddning, de är min räddning & så än idag. Utan hundarna skulle jag aldrig ta mig igenom tiden som varit, jag hade inte häller börjat läka, jag tror i ärighetens namn att jag hade trillat tillbaka, tillbaka till personen jag under 8år kämpat hårt för att komma så långt ifrån som möjligt. Hundarna är förutom min familj, min drivkraft & motivation, min läkande effekt.

Fortsättning följer.......